The sun and the rainfall

Det är inte det att jag inte bryr mig om saker. Det är inte det att jag inte vill skriva. Jag bara orkar inte. Jag orkar den mesta tiden inte hålla en tanke, en känsla, en åsikt i längre än ungefär 140 tecken. Och knappt ens det. Det är enklast så. Snabbt tänkt, snabbt sänt ut i det svarta hålet där allting försvinner. Där en dag är en evighet. Där allt nytt redan är gammalt. Där allt är sagt och tänkt. Där alla tänker samma samtidigt. Eller det motsatta. Samtidigt. Gång på gång. Som en evighetsmaskin.

På ett plan är allt det här en ren vinst. Jag klarar rent fysiskt inte längre av att hålla så många tankar i huvudet samtidigt. Ältandet tar bara en tur runt kvarteret, istället för en sightseeing runt stan.
Jag klarar inte av att uppbåda den energi som krävs för att någon längre stund klamra mig fast vid en känsla. Varken bra eller dålig. Det är förstås både bra och dåligt. Men för min del, eftersom jag är en sån som är bra på att hitta massor av vassa nålar i varje höstack och är ett slags (s)lottlös prinsessa sjunkande i ett hav av ärtsoppa mer än sömnlös på en enda ärt, är det kanske i slutändan ändå positivt. Det där att det inte finns nån plats kvar för allt för djupt trålande i ångestmörka vatten. Det är dykning. Kallsup. Upp till ytan. Men…va fan!? Jaha. Äsch…
Oftast. Dagar som idag kanske mer ansiktet ned, flytande på mage i en pöl av hopplöshet, vidöppna ögon. Med den enda tanken att om man låter hjärtat bli till en sten så sjunker man. Till botten.

Jag har egentligen aldrig varit en långsint person. Jag är bara en sån som aldrig glömmer saker. Aldrig. Eller var en sån. Nu glömmer jag allt. Bara ingen påminner mig. Vissa är ju bra på det. Att påminna en. Om varför det gnisslar och svider. Varför varje interaktion alltid slutar med att det känns som om man gnuggat sig med svinto över hela kroppen. Varför finns det alltid såna personer? Som måste påminna en hela tiden. Som man aldrig har chansen att bli av med. Som genom sin blotta existens rubbar balansen.

Förut tror jag inte ens att jag kämpade emot. Jag ville bli förbannad. För att jag avskydde motsatsen. Att svälja, att vara tyst, att titta på. Nu vill jag helst av allt bara smörja in mig med barnolja och svischa ur allas grepp, kana förbi alla gupp och hinder. Under all revirtaggtråd. Förbi alla trötta, trötta återupprepningar av saker som redan är sagt och gjort. Slippa. Allt det där. Min brist på tålamod för dig. Din brist på tålamod för mig. Våra brister som människor som vi så gärna blottar för så lite vinst. Jag ser allting komma på mils avstånd, som en plot i en allt för slappt ihopsnickrad dussinintrig. Inget djup, inga överraskningar. Bara övertydliga vändningar och förutsägbara karaktärer. Alla som fastnat i små karikatyrer av sig själva. Jag med. Särskilt jag. Jag slentriankör hela min repertoar. Håglöst som en åldrad primadonna.

Jag tror att min hjärna, som på så många andra plan har börjat motarbeta mig, äntligen ger mig en slags bonus. När jag som så många gånger förr hakar fast vid en tanke och börjar mala den omsorgsfullt och mödosamt släcker tankekontoret ned ljuset och säger att det är dags att gå hem. Den säger att jag inte behöver bry mig mer. Det är inte ditt problem. Du behöver inte förstå det här. Du behöver  inte känna nåt inför det. Det finns andra saker. Andra dåliga saker. Andra bra saker. Eller bara andra saker. Titta en fågel!  Tankarna och känslorna flyter genom huvudet som ett slags långsamt brus. Förut alltid som kantiga, kullriga, bullriga, vassa stenar som rasade ner för en slänt och slog sönder allt man försökte bygga. Allt man maniskt försökte skapa. För sig själv. Inför andra.
Nu som en promenad på en knastrande grusgång. Tidlösheten som uppstår vid den trygga rytmen i stegen, kroppens rörelse, ljudet. Monotont och minimalt. Sövande.

Jag finner allt oftare mig själv mest tillfreds när jag gör absolut ingenting. Nånstans där det är meningen att man ska göra absolut ingenting. Jag söker såna platser, såna tillfällen, såna stunder. När inga repor och skarvar och störande moment avbryter den där rofyllda stunden av att låta bli. Allting. Sig själv. Andra. Jag sitter på en bänk, det blåser lite, jag tittar på ett träd, jag tänker nånting som kanske är viktigt, men som inte skaver, pressar, tynger. Som inte kräver nånting. Som inte handlar om futtigheter. Men som inte heller handlar om ändlöshet. Eller ändlighet. Jag sitter i en hotellounge, bläddrar i en tidning, lyssnar på behaglig bakgrundsmusik, ser människor som passerar. Jag sitter på jobbet, musik i mina hörlurar, snurrar på en penna, ser andras munnar röra sig. Låter allting falla. Inget först ska jag, sen ska jag, nu måste jag. Så som det alltid var förut. Som om varje vaken sekund skulle vara fylld av effektiv bearbetning av information. Fylld av plan och struktur. Som om varje utzoomning skulle vara en medveten handling och noga kalkylerad.
Nu är det som om en dimmer som långsamt vrids ned. Allting blir undervattenslångsamt. Böljande som sjögräs. Och jag låter det. Jag skakar det inte av mig och gnuggar mig i ögonen. Jag blundar med öppna ögon och låter allt flyta bort.
Det finns en slags befrielse i det, att inte längre egentligen kräva nånting av sig själv. Att ge efter. Att tycka att det är nog att bara vara. Att tankarna inte behöver ha ett mål eller en mening. Att jag inte behöver ha ett mål och en mening. Jag tappar fokus, och låter det ligga. Bristen på närvaro gör mig märkligt nog mer närvarande. För mig själv. I mig själv. Och inte ens det är ett medvetet val. Inte nåt slags framkrystad mindfulness. Det är som det där ögonblicket när man blir medveten om att man håller på att somna och ännu har ett val om man ska kämpa emot eller släppa. Fast utan valet att kämpa emot. För jag orkar inte. Jag vaggar in mig själv i drömlös intighet.

Jag inordnar mig förstås ändå. Så mycket nån som jag nånsin kan inordna sig. Låtsas som om jag fortfarande har huvudet fullt av allting alltid. Även när jag är utzoomad och tom. Det är en hemlig värld. Ingen tillflykt. En frånflykt. En tom bubbla av ingenting. Ett elavbrott. I början gav det mig panik. Som om nånting av mig skulle försvinna om jag inte hela tiden var uppskruvad till max. Som om tiden skulle rinna ut och jag inte skulle hinna bli klar. Nu vet jag att jag aldrig blir klar. Ingen blir klar. Det är inte meningen att man ska bli klar. Det är meningen att man ska vara här. Nu. Bara det. Och man får inget pris om man klarar det. Det är inte en prestation som kan redovisas. Jag var här. Nyss. Såg du det?

Tyvärr är det här bara små glimtar i en värld där kraven fortfarande styr. Mina krav på mig. Andras krav på sig. Andras krav på mig. Andras regler. Andras ångest över vad de är och inte är. Vad jag är och inte är. Projektionen av allt det där som alla är så rädda för. Skyggar inför. Att vilja för mycket, att vara för lite. Att vilja för lite, att vara för mycket. Hur arg jag var förut på den där fegheten. Att alla som är tysta är emot. Att alla som är idioter menar att vara det. Att alla ser linjerna och strukturerna och mönstren, och ändå väljer som de gör. Att alla är medvetna om vilka de är.

Jag kräver alltid så mycket av andra. Mer än de kräver av sig själva. Jag är alltid så full av tvivel på om jag har rätt och så full av ilska över att andra aldrig verkar ifrågasätta om de har det. Det skapar en motvilja hos mig. Ett slags främlingskap. Min upplevelse av andras självtillräcklighet och brist på ifrågasättande av sitt värde, sina åsikters värde och sin förmåga. Ändå har jag allt för många gånger fått höra att det jag verkar förmedla är just det. Tvärsäkerhet på vem jag är, vad jag tycker och att mina åsikter alltid är dem rätta. Jag förstår, men förstår ändå inte. Min enda chans att värja mig mot alla människor med sina blanka fasader och sina ordnade anletsdrag och sina lagom ljumma, lagom personliga personligheter är att göra mig själv ännu mer knivskarpt tydlig i konturerna. Positionera allt jag är, och ännu mer det jag inte är. Det är just det som jag upplever som att visa sina svagheter. Erkänna dem. Ni erkänner aldrig era. Ni använder mina emot mig. Men ni fattar inte att man inte kan säga att kejsaren är naken mer än en gång. Ni kan inte säga nåt jag inte redan vet om mig själv. Jag kräver inte att alla ska blotta sig, bara att de ska ha sett sig själva i spegeln och dragit några slutsatser kring det.

Vissa dagar kan jag inte filtrera bort andras behov av att placera mig i en roll jag inte vill ha. Jag försöker bli den jag var, eller ville vara, försöker återskapa mig själv. Kliver in i samma fålla. Kräver samma saker jag krävde förut. Av mig själv. Av andra. Saker som inte fanns ens då. Hos mig. Hos dem.
Jag är samma. Ändå inte alls. Försöker intala mig att jag inte alltid behöver lägga hela min hand på bordet med alla korten upp. Jag kanske inte ens behöver spela.  Jag kan zooma ut, förlora fokus, bli mjuk i konturerna.

Förut tänkte jag att det inte fanns en chans att välja bort människor eller situationer, att det bara fanns en riktning. Att det här var nånting som behövde drivas i mål. Att det fanns ett mål. Nåt att bevisa. Att det var som ett slags quest. Nu tänker jag allt oftare med förundran att det mesta jag tyckte definierade mig inte sa nåt alls om mig, eller den jag egentligen är eller vill vara. Men slutsatsen är ändå den samma. Jag tänkte ”men du fattar ju ingenting!!!” och blev förbannad. Nu tänker jag med förundran ”men…du fattar ju…ingenting…?” och känner nåt slags motvillig ömhet. Vilket förstås är lika drygt som att känna ilska. Men så är det. Jag tänker att det troligen inte är meningen. Nåt av det. Det är bara en fålla man hamnat i, en roll man ikläder sig, nåt man vill driva till sin spets. Nåt man inte ser konsekvensen av. Jag tänker inte längre att det är illvilja. Jag tänker att kanske är det nånting som gör ont. Ett försök att ta bort fokus från saker man inte kan kontrollera. Det kanske bara är en dålig dag, ett sätt att skapa sig en mening, ett sätt att distansera sig från nånting man inte vill se.
Att vara en idiot är ett hårt jobb. Så mycket otacksamhet, så mycket missförstånd, så mycket uppdämd ångest. En idiot förtjänar inte kärlek, men behöver det. Jag tror jag kan förstå det där. Jag är en idiot så ofta. Fortfarande. Jag tror jag alltid har fattat när jag är det, men jag tyckte jag hade rätt till det. För att andra var idioter mot mig. Eller bara fega. I min bok var det samma sak. Nu tycker jag inte längre att jag har rätt att vara en idiot. Ingen har det. Jag kämpar emot så gott jag kan. Jag kämpar lika starkt för att ha överseende med andras idioti.
Jag börjar lära mig att välja. Och jag vet det ändå tydligare just dagar när jag gör fel val. Och jag är snäll mot mig själv då, för det är just det som botar en idiot. Överseende. Ömhet. Visad tillit till att även en idiot kan göra om, göra rätt, bli bättre, ha distans till sin idioti, sina intrampade små idiotstigar. En idiot som vill nåt. Mer.

Inte bara gå in i väggar. Inte bara uppförsbacke. Inte bara utförsbacke. Inte små gejsrar av ackumulerad frustration över den där massiva oviljan och den där arroganta och enormt störiga tron på att man är sig själv nog. Jag avskyr den känslan i luften, den där unkna doften, den där blöta filten av besvikelse över att slåss mot nån på sitt eget lag. Varje gång blir jag ändå förvånad. Varför blir jag det?

Men så hjälper min hjärna mig. Den stänger av. Den säger att det finns annat att tänka på. Kanske ingenting. Kanske allting, men som från rymden. Som om allting är dockskåpspyttigt och oändligt långt bort. Som om allt är skört och lite vackert i all sin ofullkomlighet när man får det på håll.
Jag tror min hjärna slår av för att påminna mig om hur fantastiskt det är att den kan slå på igen. Att den lika gärna kunde låta bli, om den ville. Det gör mig både rädd och tacksam. Ibland nästan euforiskt glad. På ett återhållet sätt förstås. ”Yay” med Buster Keaton-ansikte.
Jag hatar egentligen sånt. Ni vet, hela den där ”välja glädjen”-skiten. Floskel-bonanza från folk som tycker dåliga dagar är när håret inte ligger som man vill. Det förutsätter att man har orken att välja och har nån jävla glädje att välja. Att utgå från att alla kan är redan det så förmätet. Arrogant. Hjärnan är bara en massa synapser och nervbanor och skit. Du väljer inte glädjen. Du väljer ingenting. Du är en tom box fylld av elektriska impulser och du kallar det vilja, känslor och medvetande. Hur vet du ens att du har en själ? Jag är inte säker på att alla har det. Ibland ser och hör jag saker som jag tycker tyder på en avsaknad av något. Det är som att ställas inför ett slags själens kalhygge. En utfiskad ocean. Ett slukhål. En flyttstädad Östermalmsvåning med blankbonad parkett. Hållåååå, är det nån hemma? Nej, det är ju aldrig det. Ekande tomt.
Det är kanske det jag fruktar allra mest, att bli en själlös människa. Ett tomt skal fyllt med en massa meningslös jävla skit som jag intalar mig är viktigt. Omgiven av en massa andra själlösa människor. Fyllda av meningslös jävla skit.

Nu måste min hjärna slå av. Tack hjärnan. Det var på tiden.

Det är inte det att jag inte bryr mig om saker. Jag bara orkar inte. Just nu.

Annonser

2 reaktioner på ”The sun and the rainfall

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s