Styrkekramarna och intigheten

Gud vad jag gillar folk med humor och självdistans. Var bara tvungen att skriva det! När jag umgås med såna människor, i olika sammanhang, känner jag mig alltid lättad. Det går att skratta åt allt. Det går att skämta om sina egna brister, och andras. Det går att ha distans till all skit som händer. Tillsammans med rätt personer alltså. De som fattar. De som man kan säga saker till utan att behöva tänka igenom om den ska tycka si, känna så, uppleva ditt så och datt så. De som om de inte håller med rynkar pannan och säger ”Jaså, tycker du så. Nej, det gör inte jag. Jag tycker så här därför att….” och så är det inte mer med det. Man kan tycka olika.
Min åsikt är inte ett krig mot din. Stå för vad du tycker då! Om det är viktigt för dig. Är det inte det så antar jag att min åsikt i frågan inte heller borde vara viktig, för dig. Eller?

Jag gillar människor som inte ser andras vilja, engagemang och tyckande som ett hot. Jag gillar människor som inte bara på fyllan eller på tu man hand kan tala om vad de egentligen tycker (oavsett om det är medhåll eller motstånd). Jag gillar de som kan skämta om sina egna åsikter, och andras.
Jag har en stark vilja. Jag säger emot om jag inte håller med. Jag bryr mig inte om nån blir sur för att jag inte gullar. Jag förstår behovet av att gulla och att gulla med andra. Jag kan också gulla. När det är rätt tillfälle. Det har sin plats, men för mig är den platsen inte i ett sammanhang där basen är diskussion eller att man yttrar sina åsikter & lyssnar på andras.

Jag har mycket lättare för folk som säger vad de tycker (även om det inte är vad jag tycker) än de som låtsas som om allt måste vara ett enda stort kramkalas där alla tycker om varann, håller med varann och låtsas att de själva är nåt slags Dalai Lama-goda små helgon. Jag känner inga såna människor, bara såna som av nån anledning känner sig tvungna att låtsas vara det. Det finns möjligen de som är lite bättre på att spara sin kritik, sina kontroversiella åsikter (fast de inte tror de har några…vilket är lustigt då det förstås bara beror på vad som är åsiktsnorm i de sammanhang där man umgås) och sina påpekanden om andras brister till samtal i slutna rum. Och det finns de som alltid försöker jämka, släta ut och diplomatiskt lyfta alla sidor av saken i alla samtal. Så länge det finns en vinst i att göra det förstås. Så altruistiskt är det…
Det är beundransvärt och eftersträvansvärt att vara nån som tänker efter före, eller någon som sätter gruppsämjan framför sig själva. Men det betyder inte att man är god eller en bättre människa än de som faktiskt framför sin verkliga åsikt. Möjligen framstår man som en bättre människa utåt. Just då. Diplomatisk och mogen. I alla fall tills olika samtal i olika slutna rum på nåt sätt läcker ut. Då förstår man att bara för att nåt inte sägs rakt ut, offentligt eller i ett visst samtal så betyder det inte att åsikterna inte finns där. Jag tycker att det är bättre att få åsikten direkt från personen själv än på omvägar, men det är väl därför jag framstår som konfrontativ. Men hellre det än falsk.

Ja, jag kanske är cynisk när det gäller andra människors dolda agenda och spel för gallerierna. Men jag tror inte på att det finns människor utan brister eller som bara tänker goda tankar, gör goda saker och säger fina grejer. Däremot tror jag på människors vilja att förändras, att vilja bli bättre och att faktiskt bli bättre. I alla fall de som nån gång ibland idkar lite introspektion och är förmögna till självkritik. Jag har inget emot människors svagheter. Jag har nåt emot människor som hycklar och låtsas att de inte har några.

Att undvika allt som är vasst, svårt, kritiskt eller konfronterande är en strategi man kan ha i livet. Det kanske gör ens egen lilla tillvaro lite mer behaglig. Troligen. Man fäller ner sin persienn och vänder sig inåt. Man släpper bara de genom grinden som lovar att inte stöka till i ens fridfulla lilla värld. Eller…kanske oftare…de som inte ställer till ytterligare stök i ens redan stökiga kaos. För påfallande ofta är det då man stänger porten utåt. När man inte har kraft att filtrera, sila, parera och rycka på axlarna.  Så är det i alla fall för mig.
Ibland behöver man det, en paus och ett skydd från de som går på tvärs med ens egna åsikter och upplevelser eller inte framför saker på ett sätt som man själv anser är rätt och riktigt. Jag har ganska ofta såna perioder. Även om jag sällan håller mig inom min skyddade nån längre tid. Men jag stör mig å andra sidan även då mest på de som jag tycker ger en förljugen bild av sina liv utåt och inte så ofta på de som är arga, ledsna, onyanserade eller lite för ihärdiga kring sånt som skaver i deras tankar, kroppar och liv.
Jag förstår varför andra gör det omvända valet. Alltså stör sig mest på de som envisas med att visa ofullkomlighet. Det påminner en nämligen om ens egen. Vill man inte bli påmind om den eller tänka på att den existerar är det förstås lättare att hävda att ens egna tillkämpat fläckfria tillvaro är norm, och att de andra är konstiga och besvärliga avvikare.
Det är kanske en bidragande orsak till varför jag inte gör det valet.

Jag vill hela tiden försäkra mig om att andra människor vet om sin egen och världens ofullkomlighet. De som visar den insikten utåt gör mig trygg, oavsett nivån på deras eget kaos eller nivå på ilska & förtvivlan över andras kaos. De som bara visar ytligheter, en aldrig sinande entusiasm över sina egna och andras vardagsfutiliteter och bara kan uppbåda djupt engagemang i helt ”ofarliga” ämnen som väder & tv-underhållning skrämmer mig. Det är ihåligt, tomt, själlöst.
Jag är analfabet när det gäller såna människor. Jag kan inte läsa mellan några rader och boken är stängd. Jag ser bara det andra visar. Vill de visa mig ”ytlig människa som inte bryr sig om nånting alls” så är det vad jag ser. De ser troligen ”jobbig människa som ska tycka om allting hela tiden” när de ser mig. Ok? Fine with me. Faktiskt. Jag är hellre jobbig än blank & ointresserad. Jag vet att andra människor gör valet att framstå så av olika, mer eller mindre genomtänkta, anledningar. Det är inget problem. Det är var och ens val.
Jag blir bara irriterad när någon gör en grej av det – att deras val är bra och fint, och mitt är dåligt. Visst, det finns plus och minus med allt. Det är det enda som är säkert. Men fatta att jag inte VILL vara trivselmysig. Vill andra vara det är det upp till dem. Allt har sin plats, sin funktion. Jag kan vara ytlig, prata om ytliga saker och posta bilder på söta djur och min middag. Det handlar inte om att jag inte tycker att saker som inte är på blodigt allvar eller stenhårda statements inte skall ha nån plats i tillvaron. Men om jag BARA ägnade mig åt sånt skulle det nog vara på sin plats att vara ifrågasättande kring vad jag vill ge för bild av mig själv utåt. I alla fall minst lika mycket som det är att vara ifrågasättande kring varför man orkar engagera sig i och bli upprörd över saker som händer  i världen runt om en.

Jag tycker verkligen inte om när andra presenterar det som en universallösning på allt att man ska vara käck, glad och inte yttra några åsikter som kan skapa en otrivsam stämning. Nej, seriöst…det behövs inte fler mystrivselmänniskor som låtsas bry sig om andra, men ändå bara försöker klistra heteronormativa medelklassvärderingar på alla som avviker det minsta. Det behövs inte fler som är för fega för att sticka ut näsan en millimeter för att kanske stöta sig med nån ytligt bekant. Så man kan väl i alla fall ha den goda smaken att tycka att det är behändigt att nån annan har lite guts, om man nu själv vill vada runt i nåt slags mesighetsvälling?
Well, om man tror att det är vägen att gå för att nå lycka och bli omtryckt av alla så go for it. Men det finns ju människor som jag också, som tycker att mesigheten och bristen på engagemang är tröttsamt. Eller stör sig på att vissa bara kan uttrycka sig om saker som är safe i just det sammanhanget man yttrar det. Så jag antar att man ändå inte kan vinna.

Jag utgår ifrån att det man visar är det man vill visa, det man vill att andra ska ta del av, att det är vem man vill vara utåt. I så fall känner jag oerhört många människor som bara vill tala om vad de äter, hur de upplever väderlekens växlingar, att de älskar sina barn och sin partner samt att det är skönt med semester/att det är tråkigt att inte ha semester/att de längtar tills nästa gång det blir semester. De riktigt vågade kanske sticker ut hakan och berättar vad de tycker om en film de sett, en bok de läst eller nåt på TV. Men det är nästan på gränsen. Nån annan kan ju ha annan smak och störa sig på eventuell kritik.

Jag erkänner – jag tycker att det är ointressant och tråkigt med allt utslätat, menlöst och uddlöst ytlighetsfjäsk. Jag tycker att ”styrkekramar” och små hjärtan och ”finaste vännen” hit & dit är ett slags ytligt kindpussande & krystad låtsaslek som inte blir mer tilltalande för att det sker i virtuella världar. Jag tycker att det där ängsliga lullandet, gullandet och skapandet av bilden av sig själv som nåt slags infantilt mystroll är tröttsamt. Jag gillar inte det. Väldigt många gillar det väldigt mycket och det är ju bra, för då kan de styrkekrama, hjärta och gilla varandra beyond boredome medan jag hulkar lite på mitt håll.

Jag erkänner att det tillrättalagda, normativa, blanka och självtillräckliga  provocerar mig minst lika mycket som åsikter som går ut på att man hävdar sig på de svagares bekostnad. Det är inte valet att vara sån, utan det självgoda i att hävda att det är ”det rätta sättet”, ”det normala” och så man ”ska vara”.

Jag vet att mina åsikter, mitt liv, mina upplevelser är mina. Jag applicerar inte dem på andra och säger ”jag är facit” och tror att min värld är den enda. Det är skillnaden. Jag känner så många som utgår ifrån sig själva och säger ”så här är det” och himlar med ögonen åt de som inte vill leka ”självgod medelklass som alltid vet bäst & har sån härlig distans till allting och inte bryr sig om nånting”-lekar . Nej, det är inte alls så där. Det är DIN åsikt kring hur det är. I din värld. Där det även räcker att strykekramas på Facebook.

Advertisements

3 reaktioner på ”Styrkekramarna och intigheten

  1. Helena skriver:

    Lite så här kanske:
    Though my views may be wrong
    They may even be perverted
    She’ll hear me out
    And won’t easily be converted
    To my way of thinking
    In fact she’ll often disagree
    But at the end of it all
    She will understand me

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s