Jag är här privat, och du?

Är lite irriterad just nu. Jag brukar alltid vara rätt noga med att inte outa människor på nätet som inte själva valt att t ex blogga, twittra eller kommentera saker under eget namn. Om en person inte skriver ut hela sitt namn (eller ens sitt förnamn), inte nämner var de jobbar osv så är det förmodligen för att de vill vara anonyma. Kallar de folk ”Mr X”, ”älsklingen”, ”kollega B” och ”fröken sötlök” så utgår jag ifrån att de aktivt valt att inte namnge personer i sitt liv med deras riktiga namn. Skriver de ”jobbet”, ”gruvan” eller ”stencilfabriken” om sitt dagliga värv utgår jag från att de inte vill outa exakt var de jobbar.
Jag tycker inte att det är suspekt på nåt sätt att vilja skilja på det man gör/tycker/tänker privat och det man gör/uttrycker på sin arbetstid/i sin arbetsroll. Tvärtom tycker jag att det är sunt att dra en gräns mellan dessa saker.  Det behöver inte betyda att man har fuffens för sig, är nazist eller vill skriva hatiska personpåhopp i lönndom. Så kanske ska man ha lite fingertoppskänsla när man kommenterar i andras bloggar, taggar dem på bilder på Facebook, taggar dem i tweets osv

”Men hej Nisse Nilsson, vad kul att jag hittat till din blogg. Kul att du kallar dig ”Arg skattebetalare”! Fyndigt! Hörde att du blivit mellanchef på Kronofogdemyndigheten nu, grattis! Hur är det med familjen? Jag hoppas att frun din fick hjälp med den där bag-in-box-alkoholismen du nämnde senast. Annars är ju din kollega, som du hade ihop det med på konferensen i höstas, kanske nåt att gå vidare med? Hörde att er lille Torsten var synonym med ”8-åringen” som det skrevs om i Ugglamångla-Posten. Personligen tycker jag att det där med att sätta eld på katter är ett busstreck som alla barn ägnar sig åt då & då, men folk är så pjåskiga med sina husdjur nu för tiden så det är troligen därför det blir ståhej.  Men snart är det glömt och överblåst. Lite som när du var klassförälder och förskingrade hela klasskassan och barnen fick åka till badhuset istället för Paris! Åkte förresten förbi er villa på Storgatan igår, är det polska eller estniska killar som gjuter din pool? Ha det så bra, jag ska tipsa alla våra gamla vänner om din blogg. Det var ju jädrans festliga bilder på dig själv i gimp-mask du lagt upp här! Vi kanske ska snart ska ta en öl på den där strippklubben du tipsade om  förresten? Är ditt mobilnummer ännu 666-66666? Mvh din broder Arne”

Min identitet är inte hemlig, och man behöver inte vara världens smartaste för att ta reda på den heller. Varför man nu skulle vilja göra den ansträngningen.  Gott folk, det finns inte mycket spännande här att se. Men om man vill är det inte så svårt. Jag skriver ju en massa om mitt liv och mina intressen, saker jag gör och folk i min omgivning (även om jag även där föredrar att använda interna smeknamn, eftersom de inte har valt/inte valt att figurera som statister i min blogg). En del som läser min blogg känner mig privat, en del gör det inte. Det spelar inte så stor roll för mig i sak.

Däremot tycker jag att det är lite oartigt att inte respektera att om jag nu inte själv skriver mitt namn och var jag jobbar i forum på nätet så är det tänkt så. Annars skulle jag väl döpa min blogg efter mig själv och ha mitt fejs som header? Det är en annan grej. Den grejen gör inte jag. Medvetet. Vill man skapa ett varumärke kring sig själv är det A och O att fronta med namn och fejs. Det finns massor av personer som gör så, lika medvetet som jag inte gör det. Jag har inte det syftet eller det intresset med mitt bloggande och twittrande. Tvärtom. Jag vill kunna skriva utan att reflektera kring om nån vagt bekant, ex eller arbetsgivare googlat mitt namn och tagit del av mina åsikter om ditt och datt. Det händer förmodligen ändå, eftersom jag ju inte direkt har lagt mig vinn om att det ska vara top secret att jag har en blogg eller twittrar. Men den som vill ”snoka”, som jag kanske inte egentligen är så sugen på ska ta del av mina funderingar, ska i alla fall få anstränga sig. Så tänker jag.
Sen har jag noterat att det är svårt att vara anonym ändå, eftersom vissa tjänster och annat man begagnar sig av på nätet tydligen bryr sig noll om privacy eller att om man en gång skrivit ut sitt namn så spelar det ingen roll om man tagit bort eller ändrat det, för det ligger ändå där och skvalpar i alla fall.

Googlar jag mitt namn får jag upp skit som jag inte aktivt valt att dela med mig av. Inget komprometterande direkt, men det är inte poängen. Poängen är att jag vill välja själv vad jag vill dela med mig av, och till vem. Jag vet, oerhört naivt i denna tidsålder då alla ska vilja dela allt med alla.

Det som gjorde mig lätt irriterad just idag var att jag i ett socialt forum blev outad av en kollega som 1) tidigare taggat mig i samma inlägg som h*n taggar min avdelningschef  2) taggar mig i ett inlägg om jobbets officiella kommunikationskanal.

Jag tycker inte det är ok. Jag blir sur. Irriterad. Liksom, hade jag velat använda min Twitter som yrkesperson så hade jag givetvis haft ett konto med mitt namn, skrivit var jag jobbar i min presentation, tweetat om saker som rör jobbet, gjort inlägg i jobbets officiella kanal, addat kollegor, retweetat min chef osv. Hur svårt är det att uppfatta att jag använder mitt konto privat, för att diskutera privata åsikter? Jag skriver aldrig om jobbet specifikt eller frågor inom den sfären. Jag har inga kollegor addade. Det är medvetet.

Jag känner inte den personen tillräckligt väl för att veta om det var gjort med nån tanke bakom eller tvärtom. Troligen var det ingen tanke alls med det. Vilket också gör mig lite irriterad. Blev bara lite extra förvånad eftersom vi haft detta ämne uppe till diskussion i yrkesmässiga sammanhang och jag särskilt sa att jag föredrar att skilja på mitt privata konto och eventuella aktiviteter i min jobbroll. Jag har inte heller aktivt delat med mig av mitt konto till t ex kollegor. Det framgick också i diskussionen. Så agerandet var faktiskt i mitt tycke extremt annoying. Dessutom rörde själva tweeten jobbet. Alltså, sånt skickar man väl i ett privat meddelande hur som helst? Tycker jag.

Skitsamma. Jag kan stå för saker jag skriver, det är inte det.  Jag har även ett foto på mig själv själv som avatar (även om jag skulle tvivla på att det är tillräckligt välliknande för att nån skulle se mig på gatan och utropa ”Drottning_SYLT” (ok, det är inte mitt nick, försöker bara förvilla er) osv, men det är PRINCIPEN. Jag är mycket för principer! Mina principer.

***

Kollegan tog bort det h*n skrivit efter att jag skickat ett privat meddelande och bett om det. Har förstås lite ångest över att jag verkar extremt stiff & konstig, men samtidigt så är det bättre att jag påpekar att jag tycker så här på en gång. Men det var ju lite synd att jag redan avslöjat mitt psykotiska kontrollbehov. Jag tyckte ändå jag hade lagt mig vinn om att vara lite normal i hans sällskap. Där sket sig det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s