When 900 years old you reach…

Nej. Alltså. Det här med bloggen. Jag vet inte riktigt.
Vad är tanken med allt det här?
Frågar jag mig. Istället för att blogga.

Jag är liksom dessutom lite förlamad av åldersångest. Jävlarihelvete vad gammal jag är. Jag får verkligen inte gå ner i vikt för underhudsfettet är det enda som håller en från den totala rynkdöden (inte samma som den vanliga döden, helt uppenbart) har jag insett. Fett fyller upp så bra. Gör en slät och fin. Stramar ut huden. Gratis är det också. Fillers har jag förstått är rätt dyrt. Byggsilikon funkar tydligen inte alls lika bra. Så när man för en för tidig död i hjärtinfarkt kan man alltså trösta sig med att man troligen var slätare i ansiktet än sina jämngamla vänner. Happy joy! Just nu kan inget trösta mig.

Jag brukade aldrig bry mig om sånt där förut. Ålderstecken. Nu vet jag varför. Jag hade inga rynkor. Jag hade inte hittat mitt första gråa hårstrå. Jag hade inte pandabjörns-ringar runt ögonen. Jag kände mig inte som 900 år (Yoda ser fräschare ut än mig, men det är ju redan förutspått ” When 900 years old you reach, look as good, you will not”). Det är enkelt att tala om charmen i åldrandet då. Hur det ger karaktär och visar att ”nån levt”. Det är för att man tänker sig en lätt gråsrpängd Richard Gere och en fotoshoppad Jane Fonda. Man tänker ju inte på nån som sovit i en kartong i ett parkeringshus och skjutit heroin. Jag kanske ligger nånstans mellan Richard Gere och heroinuteliggaren (och jisses så trångt och mysigt det är i vår säng). Lagom ”sleten” (som man säger i Göteborg). Det är bara det att det här slitna tycks ha ramlat över mig det senaste året. Innan det tyckte jag att jag såg ut ungefär som jag alltid har gjort. Men åldrandet kastade sig nyligen över mig med nåt slags listig ninjaslughet och brottade ner mig. Utan pardon. Jag såg det inte komma. Som vanligt med allt alla andra måste underkasta sig, som jag tror jag står över. Jag bara: ”men vad menar du nu? JAG kan väl inte innefattas i det här? Jag har inte gått med på den här dealen. Jag vägrar att delta!”.
Jag är helt säker på att jag kommer att käfta med liemannen också.  När det blir dags. I will not go willingly. ”Jaha, men det här är väl ändå lite DITT problem? Ser jag ut som om jag bryr mig? Nu tycker jag att du tar och kilar iväg och besvärar nån annan. Jag är verkligen inte upplagd för döden idag”. Jag kommer att bli förolämpad. Precis som jag blir nu. När jag sätter hälarna i marken och spjärnar emot. Som ett barn inför läggdags. Men klockan kan väl inte redan vara FYRTIO! Men tydligen.
Vad i helvete har jag gjort fram tills nu? Hur gick det här till? Ändå vet jag inte vad jag skulle göra om jag var 20 igen. Eller 30. Om jag var 10 igen vet jag precis vad jag skulle göra. Längta ihjäl mig efter att bli vuxen. Och se hur det gick…
Det är inte att jag saknar nån annan ålder. Att jag vill vara nån annan ålder. Att jag tänker på 22, 25 eller 31. Att det var så himla bra då. Det är bara att jag inte känner mig särskilt sugen på att lämna 30-talen bakom om mig. Det låter bara för mycket med 40. Orimligt mycket.

Får trösta mig med att en drygt tio år yngre kollega (med viss dödslängtan?) lyckades se helt övertygad ut när han påstod att han aaaaldrig hade kunnat anat att jag var så gammal (han använde nog inte det ordet, så pass mycket självbevarelsedrift hade han ändå) och sen sa till mig och en annan kollega att vi ”är så ungdomliga”. Dödsstöten. Så säger man ju till äldre personer som liksom låtsas att de är yngre än vad de är. Nu är det jag som köper dräkt, knytblus och små pumps. Inga mer kängor, korta kjolar och halsband med inglasade skalbaggar i alltså. Inga mer svordomar och emofjortisintressen.

Jag vet inte ens vad jag ska skylla på. Efter tonåren då man alltid umgicks med äldre personer har jag mest umgåtts med de som är yngre. Alltså har jag inte förstått hur gammal jag är. Jag tror fortfarande att jag är jämngammal med folk som är tio år yngre. Eller ännu yngre. Jag blir fortfarande helt chockad när jag förstår att jag inte är yngst i ett sällskap, även när det är helt uppenbart. Jag skulle kunna sitta i en ring på dagis och bli lite så där stressad när det visar sig att alla faktiskt är 35 år yngre än mig. Men du då Glittra-Tindra, hur gammal är du? Hörde jag 41? skulle jag säga med förhoppningsfull röst. Måns-Melker, tänker du bara hålla upp en hand? Men det är ju bara 1-2-3-4-5 små fingrar. Kom igen nu. Give me ten!

Jag har ingen åldersångest över att behöva ta ansvar, göra vuxensaker (I love vuxensaker!) eller över att jag borde ha gjort ditt och datt, kommit si eller så långt eller upplevt vissa saker by now. Jag är helt immun mot sånt. Jag känner väldigt mycket att det inte angår mig.
Jaha, så du har rest jorden runt tre gånger och slagits med en isbjörn. Vad jag gjort? Gått tre varv runt kvarteret och diskat. Vet du, jag såg en kanin! Och mina diskhandskar är med döskallar på. Hallå, hallå…var tog du vägen? Jag har mycket mer spännande att berätta om min lilla promenad och hur det känns att diska. Hur det känns i själen när man diskar.

Det jag har ångest över att jag är precis samma person inuti som jag var för tio år sen. Men jag är inte samma person i spegeln. Jag känner inte den där personen. Och det handlar uppenbarligen inte heller om att jag inte längre lever upp till skönhetsidealens krav eller att jag ser en tidigare perfektion i förfall. Det är bara en person jag inte känner igen och inte vill lära känna, som möter min blick. Du din tråkiga, trötta medelålders fan.
Kanske handlar det också om förväntningen jag känner lurar runt hörnet kring att man ”borde” agera efter sin ålder. Så fan heller, säger jag. Jag var uråldrig när jag var ett barn. Jag var tonårig härom veckan. Jag är 900 år ibland, och 3 ibland. Jag är den jag är. Jag gillar det jag gillar. Jag vill vara den jag är. Alltid.

Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur.

Annonser

8 reaktioner på ”When 900 years old you reach…

  1. Jag gillar verkligen meningen ”Jag var uråldrig när jag var ett barn. Jag var tonårig härom veckan.” Så bra och sann om vissa själar.

    • evilbunny skriver:

      Tack! Jag tycker att det passar in på många människor, men de flesta försöker dölja sina ”opassande” åldersväxlingar. Tror det hade varit roligare om de inte gjorde det.

  2. Men – du FÅR vara 900 ibland och 3 minuten därefter. Ingen har sagt att man måste leva klichén ”medelålder” bara för att man råkar vara – typ medelålders. Jag vet inte – jag har ju två år på mig att ladda inför min 4.0-uppgradering, men jag räknar redan folk på allt mellan 30-50 som ”i min ålder”. Tjugo år hit eller dit, liksom…

    Och tänk positivt – med dina kängor och inglasade döskallar och vad det nu är ser du definitivt mindre medelålders ut än vad jag gjort de senaste 10 åren – så vad är meningen med att räkna egentligen? ;-)

    • evilbunny skriver:

      Börjar mer och mer tänka att ”medelålders” (eller det som läses in i det) nog faktiskt är en attityd mer än ett absolut tillstånd. Jag tror som vanligt att åldersångest är ett resultat av tankar som ”var är jag?”, ”vem är jag?” och ”vem tycker andra att jag är?”. Om man släpper de tankarna brukar åldern plötsligt kännas lite ointressant igen.

      Det där med kläder och stil handlar nog mest om känslan av att andra tycker att man borde ha en mer ”mogen” look. Jag tycker ju att det är fint och är bekväm med det, men jag har liksom känslan av att jag inte borde…

  3. närå, jag tror varken du eller jag kommer att bli för vuxna för våra emo-intressen ;) aningen rynkigare, aningen mer gråa hår (det finns ju färg..) och kanske aningen tröttare, men fortfarande lika barnsliga och nöjda med det. jag ska baske mej blåsa Hello Kitty-såpbubblor på min 70-årsdag. alltid retar det nån!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s