Öster om eden och söder om söder

I lördags var vi och kollade på en lägenhet. Vi älskar ju inte direkt den vi bor i nu, av många olika skäl, så vi har hållit utkik efter en ny. Men förra flytten var ett lite för hastigt och ogenomtänkt beslut, så den här gången måste vi fundera igenom det hela innan vi flyttar. Vore ju trist att flytta till ännu en lägenhet man inte trivs i. Hur som helst försvåras letandet av att vi vill bo i en hyresrätt. Ja, jag vet…det är en typ av naivitet som verkar nästan oförskämd i en stad som Stockholm. Särskilt om man är inflyttad för bara ett par år sen, har absolut noll kontakter på bostadsmarknaden, inte orkar med avancerade triangelbyten och har några små krav kring var man ska bo och hur lägenheten ska vara beskaffad. Och nej, våra krav är inte att vi vill bo innanför tullarna, att lägenheten ska ha havsutsikt och takterass samt kosta under 4000 i månaden. Idag bor vi inte ens i Stockholms kommun, utan i de norra utposterna, och har inga problem med det. Vi trivs i våra hoods och med storleken på lägenheten vi har, men det finns en massa andra faktorer (störande grannar, konstig planlösning, dålig ventilation, extremt lyhört, husets läge osv) som gör att vi inte vill bo just här resten av livet. En annan är att jag måste tänka på min framtid på ett sätt jag inte räknat med. Lite sådär som pensionärer gör. Saker måste vara funktionella, för en tänkbar framtid då jag inte är det. Så vi håller ständigt utkik, men försöker att inte vara desperat dumdristiga.

Lägenheten vi kollade på var en visningslägenhet i ett hyreshus som ännu inte var klart, så man fick skriva på ett papper om att man förstod att det var en byggarbetsplats, och sen slussas in i en miljö som såg ut som en utbombad östtysk bunker för att vips stå framför en dörr in till en färdig och homestylad 4:a. Surrealism. Det var vi och ungefär tvåhundra andra som kommit för att se på lägenheten, som förstås skulle representera alla de andra lägenheterna som ännu inte var färdiga i detta hus och husen omkring. De flesta på visningen var av naturliga anledningar barnfamiljer, och alla verkade ha alla sina barn med sig. Det stod ungefär femton barnvagnar utanför porten, och inne i lägenheten fick man se upp för att inte kliva på nån av de mer försigkomna tultarna som tydligen hade släppts loss i skogen av ben. Föräldrarna var fullt upptagna med att läsa i prospekt och diskutera balkong, klädkammare och innergårdens beskaffenhet.
Jag som hatar folksamlingar och trängsel tyckte att det var rena Gehenna. Men det värsta var vilken ångest jag fick av lägenheten. Allt var sprillans nytt, men det fanns ändå ett slags håglös hopplöshet över planlösningen och den helt uppenbara pressen att bygga det så enkelt som möjligt så att även hyresrättsfolket skulle kunna få bo i nyproducerat i fina framtidsområdet. Klaustrofobin var inte bara orsakad av alla människor, utan också av själva den där kuben av låtsad modernitet. För 13 000 i månaden. Det kändes som om lägenheten skulle vara daterad redan innan inflyttningen och sen inte åldras med nån som helst värdighet.

Vi var där en väldigt kort stund, och insåg av många olika anledningar att det där inte var en lägenhet för oss. Inte bara för att den var ungefär lika stor som den vi har idag, men kostar mer än dubbelt så mycket. Utan för att det var en lägenhet för en familj med två barn som ska ha egna (små) rum och tänker rita på väggarna med kritor. Inte en familj som är två vuxna som vill ha ett arbetsrum med två datorer och massor av bokhyllor.

Det här är ändå ett helt nybyggt område som brer ut sig kvarter efter kvarter invid strandkanten. Det är glasfasader och stora balkonger. Det är boulevardbreda gator, små torg och kvartersrestauranger. Affärer med allt som den urbana mellanchefen kan önska sig i sin närmiljö. Det är bryggor och utsikt. Det är gröna ytor och båtar, lekande barn och bullerplank mot motorleden bredvid. Det är miljövänlig kommunikation och framtidsdoft.

Vi borde bli flåskåta bara vid tanken på att få bo i den delen av stan. Även om de finaste husen med de största balkongerna förstås är bostadsrätter och ligger lite närmare vattnet, och inte hyresrätter som den vi såg på. Vi borde ha lämnat visningen sprudlande av iver, fantiserande om hur glada vi skulle bli om vårt könummer räckte ända fram till inflyttning. Vi borde ivrigt ha smitt planer på hur vi skulle möblera och var vi skulle hänga tavlorna. Men redan innan vi var ute ur huset hade vi bestämt att vi skulle tacka nej. Vi strövade sen omkring lite i denna stadsplaneringens och bo-broschyrernas våta dröm, och försökte prata om hur fint, ljust, rymligt, fräscht och trevligt allt var. Nytt. Oklanderligt. Genomtänkt. Trevligt. ”Oj, det verkar så trevligt här” sa vi med dämpade röster och irrande blickar.
Jag fick jag en nästan kvävande ångestkänsla över alltihop. Den homogena medelklassens motsvarighet till miljonprogram kändes som en Truman Show-kuliss, ett fejkat och ängsligt skådespel. Jag önskade desperat att vi hade haft barn så vi kunde ha pratat om hur bra det skulle vara för barnen, hur härligt det skulle vara för dem att växa upp där, i en sån ordnad och fin stadsdel.

Det var nåt störande över den uppenbara ansträngningen att göra husen olika, men ändå stöpa dem i precis samma form. Det var nåt oroväckande med att alla människor vi såg var i ungefär samma ålder, i ungefär samma samhällsklass, i ungefär samma livssituation. Det skrämde ärligt talat skiten ur mig. Som att hamna i en skyddad medelklassverkstad. Jag väntade mig att ett gäng Stepford wives skulle kliva ut ur alla portar synkront och börja gå mot oss med döda, kalla ögon och armarna utsträckta framför sig.

Om kommunismen hade varit en lyckad idé skulle det här vara en sovjetisk mönsterstad, sa han.
Det är helt själlöst, sa jag.
Jag tror jag blir mest förbannad över att de försöker sälja en dröm jag inte vill köpa, sa han.

Sen klev vi på tvärbanan och åkte från den här fantastiskt trevliga blanka nybyggda stadsdelen och klev av i kantiga, konstiga, röriga, icke-homogena Liljeholmen och passerade halvdassiga Hornstull och mänskliga Mariatorget. Alla stadsdelar vi åkte förbi var blandningar av nu och då, fint och fult, skabb och flott, nytt och gammalt. Sånt som ger liv, och själ. Organiskt, oorganiserat, framväxt. Och jag bara vet att den där stadsdelen inte är vi och vi kommer aldrig att bo där. Det låter som nåt slags omvänd snobbism, nåt slags koketteri, men det var en så tydlig känsla av att inte höra hemma och inte vilja höra hemma. Jag skulle säkert kunna göra det till mitt. Min stadsdel. Mitt hem. Men om jag får välja så vill jag inte. Och jag vet inte riktigt varför. Det kändes som om vi inför varann hela tiden ursäktade oss för att vi inte gillade det, inte var sugna och bara ville åka därifrån. Vi pekade och sa ”titta” och ”oj, så fint” och ”tänk att ha en sån balkong”. Och sen tänkte vi på den stadsdelen i november, med kala träd och snömodd och piskande blåst från den sjönära utsikten.

Sen promenerade vi lite på Östermalm. Och jag sa ”men här kan jag faktiskt tänka mig att bo”. Åt det skrattade vi högt och hjärtligt.

Annonser

En reaktion på ”Öster om eden och söder om söder

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s