Kaninperson

Om det inte framgått så är jag är i en svår ålder just nu. Eller har möjligen nån typ av kliande eksem, orsakat av allergi mot ungefär allt i resten av världen. Jag blir överjordiskt irriterad på allt och alla, hela tiden. Tycker att folk är nonchiga, säger konstiga saker till mig och beter sig konstigt. Jag däremot är helt normal. Att jag ena stunden morrar & blänger argt eller inte vill prata med nån annan alls och i nästa är uppsluppet frejdig är däremot inte konstigt. Det är schizofreni. En helt vanlig diagnos.

Jag vet inte vad det här tillståndet beror på. Jag bara noterar när det ökar i frekvens och vad det är för daglig sysselsättning som triggar igång den här ganska plågsamma humör-rouletten. Jag önskar att jag kunde tagga ner lite, eller i alla fall ha lite mer överseende människokärlek att erbjuda världen. Eller helt enkelt bara vara lite tyst och musslig istället om jag nu ändå ska vara svår.

Nån påstod att jag är ”passivt aggressiv”, och gissa vad…jag blev skitförbannad. Det om nåt tyder väl på att personen hade fel. Det finns inget passivt med mina aggressioner. Jag är aktivt aggressiv. Som vanligt tänker jag mest ”men sluta vara annoying då, så blir jag inte förbannad”. Men sen rinner det av mig och jag tänker att om jag själv slutar vara annoying så kanske det också hjälper upp situationen. Tyvärr vet jag inte hur man gör det, så jag har funderat på en väldigt enkel lösning – hålla käften. Jag ska bara brodera klart min korsstygnstavla med ”Du har fått två öron och en mun för att du ska lyssna mer än du pratar” först. Tills dess kan man nog inte hoppas allt för mycket på den metoden. Plus att jag verkar tolka det som ”du har fått två händer för att du ska skriva ned mer saker än du säger”. Det är min nemesis, tangentbordet. På nåt konstigt vis fortplantar sig mina tankar och känslor ut genom fingertopparna och så trycker man på nån liten knapp och plötslig är allt serverat för världen. Okokt och rått. Ofärdigt och ofernissat. Vrålande eller viskande. Fnissande eller trallande, lallande, lullande.

Återigen så funderar jag på om ”galen kattant i en enslig stuga i skogen” inte kunde vara ett lämpligt jobb för mig. Då möter man väl inte så mycket folk? Jag gillar ju inte stugor och skog egentligen. Och inte tanter heller. Katter är ganska ok, men på tok för lynniga för min smak. Det skulle ju bli svårt drama med två såna varelser i samma hus. Eller 56. För kattanter har väl väldigt många katter? Är inte det lite grejen med en galen kattant?

Förresten, folk säger ibland ”jag är mer en kattperson” eller ”jag är mer en hundperson”. Vad menar de egentligen då? Att de gillar katter eller hundar mest, eller att de personlighetsmässigt påminner mest om en katt eller en hund? Jag fattar inte. Inte för att jag kanske kommer att vinna nåt pris för hur bra jag säljer in mig själv, men varken ”Jag är en fluffig, spinnande, arrogant ögontjänare som tycker om att leka elaka dödsmisshandelslekar med såna som är mindre än mig ” eller ”jag är en dreglande, svansviftande underdånig och gläfsande lurvtufs som gillar att jucka mot andras ben” känns ju som det man vill säga om sig själv.

My man hävdar nu att ”en kattperson” handlar om nån som helt enkelt ”föredrar katter”. Jag drog förstås genast ett skämt om vad man kallar såna som föredrar barn. Men eftersom jag inte vill bli bloggosfärens von Trier och banned in Cannes så antyder jag bara putslustigheten här. Jag inser ju till skillnad från von Trier att man bara kan skämta med folk som har samma sorts humor, eftersom de annars tenderar att ta en på allvar. Och att bli tagen på allvar när man skämtar är inte roligt alls. Jag förstår ärligt talat inte hur man kan ta vissa saker på allvar.
Det är väl helt uppenbart att von Trier inte är nazist, och om han vore det skulle han väl knappast sitta på en presskonferens i Cannes och outa det? Det är möjligen extremt korkat, smaklöst och trist att han känner sig tvungen att provocera på så pinsamma sätt, men det finns ju folk som lever på att bara kräkas ur sig provokationer. Jag har det bara som hobby, so don’t look at me. Jag tänker på den där krönikör-bruden på Nyheter24 som har ett förnamn som börjar på den där bokstaven som Hasse Alfredsson undrade varför det var så ont om och jag tänker på den där blonda bloggerskan som har ”Sveriges största blogg” (och även Sveriges största silikonbröst i förhållande till kroppens övriga volym, och Sveriges minsta hjärna i förhållande till uppmärksamhet hon får för sina ”tankar”). Men helst tänker jag inte på dem alls, för det gör mig djupt deprimerad att så meningslösa saker får nån som helst uppmärksamhet.

Det finns nog inget jag tycker är så avtändande som nån som inte fattar ens humor. Det är helt ok att fatta och bara inte skratta. Men det är inte ok att inte fatta att det är ett skämt eller inte förstå vad skämtet går ut på. Eller klart det är ok, men det är jobbigt att kommunicera med såna personer. Jag tycker helt enkelt om folk som skrattar åt mina skämt. Det är troligen nåt slags narcissistisk personlighetsstörning. Jag vet inte om von Trier förväntade sig att folk skulle skratta åt hans skämt, eller om det egentligen var menat att vara kul. Han kanske bara ville att folk skulle hata honom. Eller fick nåt psykbryt. Shit happens.
Kanske är jag bara ovanligt tolerant eftersom jag själv för tillfället upplever det mycket svårt att kommunicera med alla andra personer. Jag vill helst slippa faktiskt. Säger jag ”hej” tycker jag att det kanske var att sticka ut hakan lite för mycket och funderar på om jag kanske riskera att bli misstolkad, och våndas över det. Säger nån annan ”hej” tänker jag spontant ”vad fan menar du med det?”. Jag är också trött på att folk alltid måste övertolka allt. Också väldigt trött på att jag måste övertolka allt. Är trött på tolkningar överhuvudtaget. Läs vad som står. Hör vad jag säger.

Jag är för övrigt varken en kattperson eller en hundperson, jag är mer av en kaninperson. Jag gillar alltså kaniner. Det skulle även kunna betyda att jag har en skär liten nos, stora öron, ett hjärt-BPM motsvarande en genomsnittlig ravelåt, hetsäter gräs, är sjukt misstänksam samt har en hjärna stor som en valnöt. Det låter faktiskt inte så där väldigt långsökt. Förutom att jag inte äter gräs. Och att kaniner är mycket sötare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s