Fallerenfalleralla

Kul att mitt gamla inlägg ”Mamma, är Bamse kommunist?” har fått ett uppsving efter det senaste mediala utspelet om Bamses egentliga politiska hemvist. Breaking news – han är numer sverigedemokrat. Eller inte. Precis som ”kul” i första meningen. Sätt en negation innan. Mitt inlägg handlade nämligen om oklädsam kommunistskräck inför valet 2010, så jag är rädd att googlare som trillar in i min blogg som vanligt inte får vad de väntade sig.

Angående de upprörda rösterna om att Bamse sålt sin själ till Migrationsverket så kan vi väl bara säga att björnar måste också ha dunderhonung på bordet. Om han måste hora lite för sin försörjning så är det väl bara tecken på en sund marknadsanpassning och företagaranda. Man kan ju inte sitta på sin feta björnbak och vänta tills man hamnar i Fas 3-åtgärd, eller hur?

Seriöst, jag tycker kanske inte att det är lämpligt att infantilisera asylpolitik så pass, även om målgruppen är barn. Men från att irritera sig på att man skildrar nånting väldigt komplext på ett provocerande naivt sätt till att mena att det är främlingsfientlig propaganda kanske är att ta till åsiktsregistrets övertoner? Men vad vet jag. Jag har inte hängt med Bamse på sisådär 30 år, så han kanske har börjat smygheila i sina sedelärande berättelser.

Jag länkar inte till nån artikel i ämnet eftersom jag, till skillnad från Bamse, inte vill hora ut min själ. Jag vill inte få några besöksklick extra från människor som ändå inte förstår tjusningen med mig eller min blogg. Trots det marknadsmässigt fördelaktiga i att se till att allt man tycker hamnar i en ”senast bloggat om”-feed bredvid nån snackis-artikel så känner jag oftast att all uppmärksamhet inte är bra uppmärksamhet. Jag är helt enkelt en väldigt dålig representant för horsamhället. Jag vill ha rätt sorts uppmärksamhet, inte vilken uppmärksamhet som helst. Jag är mer som nåt slags eskortflicka alltså. Knulla mig gärna, men på sidenlakan, medan jag har munnen full med praliner. Ursäkta min franska förresten. Det är säkert min torftiga arbetarbakgrund som gör sig påmind.

Men för att återknyta till det ämne som folk tydligen är intresserade av. Nej, Bamse är/var inte kommunist. Inte ens vänsterpartist. Snarare sosse. Han har blå snickarbyxor, hur mycket mer kan man skriva nån på näsan att man är en arbetare?  Om det inte är nog märks det väl tydligt i den ständigt pågående konflikten med kapitalistgnagaren Krösus Sork och den återkommande uppmaningen att den som är stark också ska vara snäll mot de små och svaga. Typiska omoderna och naiva sossevärderingar, som till och med ett barn kan genomskåda (utom sossebarn förstås). Bamse knallar runt som nåt slags farsa på stan och tar hand om alla de här levnadsodugliga elementen som helt uppenbart antingen är utförsäkrade, arbetslösa eller på annat sätt tär på samhället. Hela Bamse-världen är som ett slags ständigt pågående socialrealistisk Stefan Jarl-rulle om Rågsved.
Lille-Skutt med sina  manodepressiva problem och panikångest-relaterade sociala fobier.
Skalman som aldrig skulle fungera på den reguljära arbetsmarknaden eftersom hans rigida mat- och sovvanor hindrar all typ av meningsfull sysselsättning.
Vargen umgås som bekant i kriminella kretsar och jag gissar att socialtjänsten i Dalens kommun har en del att svara för när det gäller underlåtenhet att ingripa under hans problematiska uppväxt.
Bamses farmor svartjobbar med att koka knark i sin kvart.
Bamses mamma och pappa är nåt slags hippies på en söderhavsö. Innan det jobbade hans mamma som tandsköterska. Man kan bara gissa att det var på Folktandvården.
Ja, det bara fortsätter och fortsätter när man kikar lite närmare på persongalleriet.
(Nej nu dog det här skämtet när jag kom på att Bamse till och med har en autistisk dotter. Och nån av ungarna har Trotskij-glasögon. Det är praktiskt taget som att ha närt en kommunist vid sin barm. Ok, NU har jag dödat skämtet och lagt det på lit de parade i ett mausoleum på Röda torget. Dags att marschera vidare).

Jag tycker att det är rätt roligt hur folk reagerar på den där gamla serierutan när Bamse förklarar hur skatt fungerar (den är för övrigt från början på 80-talet. Jag tror jag såg den första gången medan jag ännu läste Bamse själv så det lär ju ha varit ett tag sen). Den började ju valsa runt innan valet nu igen. De som är höger tycker förstås att det är skandal att en seriefigur indoktrinerar barnen på det sättet och de som är mer vänster tycker väl att det är en hyfsat relevant skildring (om än på småbarnsnivå) av tanken bakom att betala skatt. Jag förstår dock synpunkten att Skalman verkar ha en bestämd uppfattning om huruvida högt eller lågt skattetryck är bäst. Men det är ju typiskt såna där vänsterintellektuella sköldpaddor att komma med ekonomiska analyser som vilken genomsnittlig nyliberal radhusnationalekonom kan avfärda lätt som en plätt.

Alltså, skattefrågan är väl ändå en av de grundläggande ideologiska skiljelinjerna mellan vänster och höger? Har man sina sympatier vänster om mitten accepterar man generellt idén om ett högre skattetryck för att finansiera ett väl utbyggt trygghetssystem som omfattar samtliga medborgare. Man brukar också se skattenivån som en garanti för att vissa kritiska samhällsfunktioner inte främst ska drivas med fokus på vinstmaximering & helt igenom i privat regi, ety man anser att detta kan förorsaka vissa problem. Vilket förstås är helt taget ur luften. Äldrevård, skola, sjukvård och grundläggande infrastruktur kan förstås lejas ut till vem som helst som kan göra det billigast. Spekulationen att nåt slags kvalitet, funktionalitet, underhåll eller service eventuellt skulle kunna få stryka på foten för att uppnå denna billigare drift är troligen en stalinistisk konspirationsteori. Kom ihåg var ni läste det först! Ledtråd: Inte i Bamse-tidningen.

Har man sina politiska rötter på andra sidan skanket anser man generellt att statens inflytande skall minimeras och fria marknadskrafter råda. Skatten kan därför sänkas betydligt (kom ihåg mottot ”man kan aldrig vara för rik eller för smal”. Det gäller även skatt. ”Skatten kan aldrig bli för låg”) och den enskilde får helt enkelt spendera sina pengar själv på de samhällsfunktioner som han/hon behöver. Det kommer i sin tur att betyda att allt blir mer effektivt, billigt och bättre eftersom den tunga offentliga sektorn minimeras och alerta privata aktörer kommer att se till att erbjuda de tjänster som flest vill ha och den kvalitet på tjänsterna som efterfrågas. De som har råd att betala alltså. Men alla får mer i plånboken med en sån här politik, så det är inget problem. Om inte så många vill se albansk fridansteater, supporta hemlösa, snöröja i Uckulsmängi eller ha dialysbehandling så kommer marknaden helt enkelt att se till så att de sakerna blir oviktiga.
Ja, alltså…några måste ju uppenbarligen få mindre i plånboken för att ekvationen ska gå ihop. Men eftersom det inte är vi, eller några vi känner, så är det faktiskt inget vi behöver ta med i beräkningen. Vi kan helt enkelt bara säga ”alla som räknas” så förstår även Bamse-läsarna vad som menas. Får man mindre i plånkan har man uppenbarligen gjort nåt allvarligt fel. Till exempel blivit sjuk eller arbetslös. Och det är ändå din egen angelägenhet. Och ditt fel. Det är lite som Livets Ord. Demonerna angriper den som inte tror. Om du säger ”hallibasha…kurridutti…prisa Jesus” med lite mer inlevelse ska du se att det ”lönar sig att arbeta” för dig också.
När vi ändå talar klarspråk, eftersom skatten ändå aldrig kommer att läggas på exakt det du personligen nyttjar så är den djupt orättvis och bör avskaffas (t ex Du är inte gammal, alltså borde du inte betala för åldringsvården. Du är inte sjuk, alltså borde inte du betala för sjukvården. Du läser inte böcker, alltså behövs inga bibliotek. Du bor inte i Norrland, alltså behövs inte Norrland).

Oj, nu ser jag att flera av er där ute viftar med händerna, och rynkar pannan och brummar hotfullt med era SUV:ar. Ni säger alltså att min retorik är förenklad, och…vänta nu…är ordet jag hör ”vinklad”? What can I say, jag växte upp med Bamse som rättesnöre och gick i en vanlig kommunal skola.
Tyvärr är det här mitt blogginlägg och så länge yttrandefrihet är gratis (jag vet, ni jobbar på det också) så kan jag ju göra lite gammeldags sosse-Bamse-propaganda av allt jag vill. I sak har jag ändå rätt. Men jag kan förstås köpas. Precis som till en sån där fiolspelande lodis i t-baneuppgången så kan man säga ”om du slutar spela på där gnälliga strängarna får du en hundring”. Money talks. Och tystar. Hundra spänn är ju ändå bara tre påsar chips…

Okej, om vi frångår mina raljerande kommunistfloskler, sossesympatier och arbetaråsikter en stund och är lite allvarliga.
Bamse var ändå uttolkare av den rådande majoritetsuppfattningen i samhället 1983. Då var det ok att ha sosse-värderingar. Det är det som bekant inte längre. Så vi kan se den där Bamse-serierutan lite som en tidsmarkör från en svunnen era. Lite som när man ser en pilsnerfilm. Thor Modéen bor inte här längre. Idag hade ingen låtit det passera. Just det, det gör ni ju inte heller. När vi ändå tippexar över det förflutna så glöm inte att Pippis pappa är negerkung på en söderhavsö. Oklart om det är samma ö som Bamses föräldrar bor på. Det är en tidsmarkör som heter duga. Förresten, vem skriver boken ”Vi som aldrig åt negerboll”? Om det inte är paxat så kan jag bedriva lite personlig revisionism och säga att jag bara ätit chokladbollar i mitt liv. Eller så släpper jag bara denna kassako till nån som är född på 80-talet och inte förknippar ”Jag har aldrig…” med alkoholrelaterade sällskapslekar.
Jag tycker som vanligt att man ska titta på samtiden eller framtiden när man diskuterar samhällsfrågor. På ett personligt plan skulle jag tycka att det var sjukt irriterande om alla ville snacka med mig om vad jag hade på mig på klassfotot i 3:an. Det var då. Jag har gått vidare nu. Beige manchester verkade som en bra idé i den rådande kontexten. Bamse har gått vidare. Nu pratar han om asylfrågan med grävlingar. Face it.

Men tillbaks till skatten. Jag ser inga problem med att man har olika syn på hur högt skattetryck det bör vara i ett samhälle. Eller ja, det gör jag ju. Men inte i att de åsikterna finns och att olika människor sympatiserar med dem i olika grad. Ur mitt perspektiv, med min bakgrund, mina erfarenheter och med fokus på vilken sorts samhälle jag vill leva i så är det naturligt för mig att sympatisera mer med en sorts ideologi än en annan. Det betyder inte att jag inte kan förstå att andra känner annorlunda. De står uppenbarligen på ett annat ställe och har sin blick fäst någon annan stans. Annars skulle de ju se det jag ser. Enkel logik.
Lustigt nog kan både de som står på en hög höjd och de som står nere i en försänkning ha förmågan att se världen i ett vidare perspektiv och samtidigt ha många olika sorters människor i sitt blickfång. På samma sätt som att placering på alla typer av förmånliga och mindre förmånliga platser lika gärna kan resultera i att man bara stirrar på sina egna fötter. Eller på nån som man förväntar sig ska putsa ens skor.

Jag försöker lära mig att acceptera att de åsikter man har bara är en tämligen slumpmässig produkt av en lång rad olika faktorer, varav en del är sånt man kan påverka medvetet och annat inte. Jag finner tröst i det. Ungefär fram tills jag ser människor som blundar för de faktiska konsekvenserna av sina åsikter. Inte bara blundar, utan med näbbar och klor försvarar ovärdig behandling av medmänniskor med svepande generaliseringar som att ”ibland blir det lite fel, men i det stora hela är detta nödvändigt/bra”. Det gäller människor från alla politiska hemvister, så gör inte misstaget att tro att jag ska försvara nån puckad sosse, nån världsfrånvänd vänsterpartist, nån lallande miljöpartist eller nån galen piratpartist. Eller nån annan. Jag har inga som helst problem med att säga att nån jag håller med i en fråga har gjort ett fett misstag i en annan.

Jag är för övrigt jävligt trött på att om man protesterar mot hanteringen av vissa frågor i dagens samhälle så är man tydligen per automatik en betongsossekramare som ska örfilas med en otroligt rutten argumentationsböckling.  ”DET VAR INTE BÄTTRE FÖRR!”. Nej, det var det inte. Det verkar som vi har nått en gemenskap på ruta ett. Det jag säger innebär det motsatta. Jag vill att utvecklingen ska gå f-r-a-m-å-t.  Jag vill att det ska bli bättre. Jag vill inte välja mellan ”gammalt sugigt ” och ”nytt ännu sugigare”. Jag vill inte lägga min energi på att tjafsa om vilket som är sugigast sugigt. Den som står och balanserar på kanten till stupet skiter högaktningsfullt i om den som knuffar har svarta handskar eller vita, tro mig. Det är möjligt att ju längre man är från stupet själv, desto mer kan man snacka om handskfärg och knuffteknik och ”vem vare som knuffa?”. Under tiden ramlar människor. Varenda jävla dag. Men det är smällar vi får ta. Ja, inte vi alltså. Inte du och jag. För oss handlar det om principer. Att hålla fast vid sin åsikt. De som står där på kanten har inte ett skit att hålla fast i. Och det är allas vårt ansvar att det blivit så. Det är allas vårt ansvar varenda jävla dag vi låter nån falla.

Så nej, jag är inte stalinist, för kolchoser, Gulag och proletärernas revolution. Men tackar som frågar. Jag svärmar inte heller för hembygdsromantik, 50-talet och Per-Albin Hansson. Jag säger inte att allt var bättre före 2006, före Göran Persson, före kalla kriget, före franska revolutionen, före dinosaurierna dog ut. Jag säger just precis bara att jag inte gillar det som pågår i samhället nu, inom vissa områden. Det är inte ett partis eller ett blocks fel. Det handlar inte om blå, röd, grön. Det är människors fel. Jag personligen sympatiserar inte med ”jag, jag, jag”-samhället. För min del kvittar det om företrädarna för det definierar sig själva som vänster eller höger. Jag tycker om solidaritet. Jag tycker att det är sexigt att betala skatt. Nej, det gör jag fan inte. Men jag tycker att det är värt det. För mig är samhällets funktion inte en ”herre på täppan”-lek där vi knuffar ner varann eller ”hela havet stormar” där stol efter stol ska plockas bort. Det är inte ett plockepinn där man ska skala av mer och mer tills allt rasar.
Det är ett pussel där även de bitar du tycker är skittrista och meningslösa har en funktion, även om du inte ser det. Visst, du kan vara ”kungens näsa, bit 1” och tycka att  ”grönt blurr, träd, bit 3974” bara är ett nödvändigt ont. Men utan den biten och alla de andra är pusslet bara blaj. Kungens näs-bit blir inte ett skit på egen hand. Det liknar just ingenting. Att du inte orkar se hela bilden, inte förstår att det finns andra bitar, inte accepterar att en del bitar har urgröpningar och andra har piggar och att du inte vill vara en del i nåt som bygger på att alla bitarna i grunden har samma form och samma värde, det är faktiskt ditt problem. 4999 pusselbitar kan inte ha fel.

Det värsta är att jag med samma logik måste tycka att din pusselbit också är viktig. Jag måste vilja rädda dig när du faller. Jag måste bry mig om kungens näsa. Det är faktiskt för jävligt.

***

Update: Bilden ovan har inget med inlägget att göra. Den är inte ur Migrationsverket-tidningen, ur en berättelse ur Bamse som heter ”Kalle Svartskalle” (som handlar om att det är dumt med rasism, om nu nån undrade..) och publicerades i original i Bamse 1980 och sen i ett särtryck i samarbete med Invandrarverket 1988.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s