Karl-Bertil Jonsson står på näsan med sin lattemugg

Det lönar sig inte att försöka vara snäll. Så är det faktiskt. Nu har jag fått det bevisat ännu en gång. In your face life. Nu är det jag som i fortsättningen är otrevlig och ogin mot mina medmänniskor (varför heter det med-människor egentligen? Vi är inte med varann. Jag är inte med dig. Du är inte med mig. Det kan mycket väl hända att vi till och med är emot varann. Att vi är varandras mot-människor). Så där som bara jag kan vara. Men jag VILLE vara snäll, och jag försökte. Jag vill ha det noterat. Skriv upp det. Det kommer inte att hända igen.
Vad var det då för snällhetsklimax som fått mig så avogt inställd till mina medmänniskor? Jag som alltid har trallat runt med solsken i blick och spridit glitterkonfetti omkring mig. Vad var det som fick mig att slutligen begära asyl i Barad-dûr?

I början på året gjorde journalisten Hanna Hellquist en serie program för SVT som hette ”Jakten på lyckan” som jag kollade på. Hanna stövlade runt på sitt charmiga halvburdusa värmländska sätt och testade alla möjliga metoder för att finna lycka. Ni vet, skrattyoga, simma med delfiner, sjunga i kör, ha massor av pengar, möta Jesus, köpa en Mia Törnblom-bok, vara Mark Levengood och sånt. Det var lite som att se en yster hund springa runt och nosa på olika spännande saker i tre sekunder och sen hasta vidare (jag gillade särskilt när hon ”nosade på” ”Sökarna”-stjärnan/bankrånaren Liam Norberg för att få veta om han var lycklig nu när han är frälst, men ändå fick hela samtalet att handla om att hon varit tonårskåt på honom. Man ville liksom att han skulle hångla upp henne där på kyrkbänken. Då hade det blivit instant happiness på så många plan. Och ett happy ending!). Så det var kanske inte det mest djuplodande programmet jag sett, helt enkelt för att det hastade igenom lyckoklyschträsket i superfart. Å andra sidan var det väldigt underhållande, och fick fram en ganska tydlig sensmoral. Den att själva jakten på lycka gör oss olyckliga. Och att vi är såna självupptagna i-landsmänniskor att vi är helt uppslukade av att söka lyckan och därför inte har tid att vara lycklig. På new age-svenska: för lite mindfulness.

Men nu är jag som en senil gammal tant som kommer helt från ämnet. Eller halvt. Det jag skulle skriva var att i ett av programmen mötte hon Lou Rossling, som ägnar sig åt att göra världen lite roligare för sina medmänniskor (och motmänniskor) genom ”anonyma klubben”. Konceptet är att man till exempel på ett café, i en kiosk, på puben eller nån annan stans betalar för en extra sak – t ex en latte, en bulle, en trisslott eller nåt annat i den prisklassen – och sen ber personalen att ge det till valfri annan person som handlar efter en och hälsa från ”anonyma klubben”. En liten gåva till en okänd person, som förhoppningsvis blir glad och får en lite roligare dag. En av huvudpoängerna är att man är anonym som givare, och att man inte vet vem som får gåvan. Det osjälviska givandet som inte ens kräver bekräftelsen i att se nån annans reaktion.
Jag gillade den tanken. Att det är nåt så litet och vardagligt som nästan vem som helst skulle ha råd med, och ändå förmodligen gör mottagaren glatt överraskad och kanske till och med får honom/henne att göra samma sak nån gång eller i alla fall berätta om det för andra som kanske testar. The gift that keeps giving, på ren svenska. Egentligen är jag bara en superegoist som hoppas att en dag få en gratis lunch. I den här stan. Eller en gratis latte. Var som helst. Fast jag vet att ”there ain’t no such thing as a free lunch”.

Jag har inte tänkt på den här grejen på ett tag, men så häromdagen när jag köpte min sedvanliga latte på den där stora kaffekedjan (som jag nu, av omtanke och godhet mot en där anställd medmänniska, inte namnger)så tänkte jag att ”fan, nu gör jag det”. Jag förklarade för kaffepôjken (inte alls samma sak som kaffeflicka, om nån undrar) bakom disken vad det hela gick ut på, hur det fungerade och att jag helt enkelt ville betala för en latte som han sen fick ge till nästa kund som ville ha en sån (och såg ut att behöva en liten glad överraskning). Döm om min förvåning när snubben såg oerhört illa berörd ut och sa att det inte gick för sig.  Han slog verkligen ifrån sig med båda händerna. Lite som att jag bett honom olla nästa kund som kom in, eller som om jag var en ond TV3-lejd lakej som egentligen ville förnedra honom i nåt slags ”rullstolsflickan & Birro”-style med en dold kamera. Jag kunde ju inte precis pusha, särskilt inte när han sa att ”hans chef inte skulle gilla det” och att ”det är noga med att man inte får ge bort nåt gratis”. Jag försökte igen förklara att den enda skillnaden mot att jag skulle köpa & betala två latte och traska iväg med båda var att hans insats skulle vara att förmedla en hälsning och få se nån annan bli glad. Jag skulle göra skitjobbet och han skulle göra det roliga. Jag frågade om han tyckte att det var pinsamt eller obekvämt och om det var därför han inte ville. Det skulle jag ha haft lättare att förstå, för det är ju ändå en lite skum sak.  Men han sa att det verkade vara en ”kul grej”, men att det inte gick för sig.

Jaha, så var det med det. Platt fall. Nu känner jag mig faktiskt rätt tveksam till att göra om försöket på nåt annat ställe. Jag kände mig inte alls glad efteråt. Jag kände mig tvärtom lite dum, bortgjord och pinsam. Jag har ändå köpt min latte på samma ställe (och ofta av denna snubbe) i kanske ett år eller mer, så det kändes liksom ännu lite tråkigare just därför. Vi är ju på en ”nicka igenkännande”-nivå med varann. Close like this *måttar två kilometer med armarna*. Och nu detta avvisande, som om jag vore en galen kvinna som även skulle kunna kidnappa svanar och hålla dem fångna i mitt vardagsrum.

Sen dess har jag faktiskt inte köpt nån latte där. Jag kommer säkert att göra det igen, så det är ingen medveten bojkott vare sig av kedjan eller just det stället. Men det stör mig ändå lite alltihop. Och det stör mig att det stör mig. Vad är jag för typ av ”godhjärtad” människa som blir sur för att jag inte får ge bort en latte till nån okänd medelklassmänniska på Kungsholmen? Det bästa är att jag fem minuter tidigare log ursäktande åt en påtänd karl på tunnelbanan som sluddrade fram ”haru en krona?”, och utan att blinka påstod att jag tyyyyvärr inte hade det. Det hade jag nog förvisso inte heller, men jag tror inte jag hade gett honom nån ens om jag haft. Men det är skillnad på ditt och datt. Knark och kaffe.

Så, lattedrickande motmänniskor i medelklassträsket, är det här ett tecken på att jag inte ska sänka mig till experimentella anarkistiska välgörenhetsprojekt á 35 kronor?  Eller ska jag torka latteskummet ur de nedåtpekande mungiporna och modigt färdas dit ingen jag känner har färdats förut? Ledtråd: inte Fridhemsplan, utan den envisa latte-filantropens outforskade utmarker.

Kanske skulle den som fick latten inte ens bli glad, utan tycka att det var nåt jävla kommunistiskt skitpåfund och vaska den i närmaste papperskorg i ilska över att nån ifrågasatte hans/hennes privatekonomiska förhållanden genom att erbjuda en oombedd gåva?

Ibland tänker jag att jag överanalyserar saker. Till exempel det här med latte. Och kanske det här med lycka. Ibland funderar jag på det också. Räcker det med att åka på retreat en helg och hitta sitt inre kraftdjur, eller måste man gå en kvällskurs på universitetet, typ ”5 poäng – Lycka”? Eller kan man köpa lyckan? Jag tänker nu inte ”Lyckan” som ett illa valt namn på en bedagad blondin i pälsjacka och lårhöga lackstövlar. Även om hon skulle stå i ett gathörn i Amsterdams glädjekvarter (det indikerar ju annars att det är där man verkligen kan köpa happiness…).Kanske som ett platt IKEA-paket (vi känner ju alla till den meditativa lycka som så ofta uppfyller en när man letar efter ”den där jävla skruven!”) som sedan plötsligt förvandlats till tv-möbeln LYCKA. Eller är det blott och bart det man tillverkar på resårmadrassen EXTAS som kan komma på fråga för att skapa mening i tillvaron (igen dags för förtydligande: inte ”våt fläck” utan ”avkomma”)?

Nej, jag tror jag anammar nåt mer misantropiskt som ”happiness is a warm gun”. Med lite fantasi kan det säkert anknyta till föregående mening. Näst bäst efter ”lycka är en varm latte, som nån annan betalat”.

Annonser

4 reaktioner på ”Karl-Bertil Jonsson står på näsan med sin lattemugg

    • evilbunny skriver:

      Jag tror att det kanske beror på att jag valde ett sånt ställe, en kedja. De är nog rädda att få skit (varför de nu skulle få det). Tror det skulle vara enklare att testa på ett mindre ställe och med en äldre person som inte är så skeptisk till saker som att man skulle vilja göra nåt bussigt för nån annan utan att få nåt för det ;-)

  1. Äsch då… Jag som tänkt att det där låter som en trevlig idé (det faktum att jag inte själv vågat testa skyller jag på det faktum att jag bor ütomlands, och aldrig i livet skulle kunna förklara upplägget på tyska – för en naturligt skeptisk tysk…!) – men tydligen inte helt okomplicerat, ens på hemmaplan.

    Jag tänker på caféer där man är stammis, och lite bundis med personalen – om det möjligen skulle funka bättre där… Eller på privatägda caféer, i motsats till storkedjornas filialmyriader. OM du skulle få idén att försöka igen, menar jag. Fast jag vet inte jag. Trist attityd av personalmänschan, hursomhelst. Han kan helt uppenbart inte ha fattat hur det skulle gå till!

    • evilbunny skriver:

      Jag tror jag bara valde fel ställe. Förstår att du inte vill ge dig på det hela på tyska. Finns risk för stora kulturkrockar där ;-)

      Jo, jag tror kanske att det funkar bättre på ett privat café och/eller där man är mer känd. Samtidigt så tycker jag ju att jag handlat min latte där i över ett år var och varannan dag så det var ett ställe där jag känner mig lite ”bundis” ändå. Får se om jag kommer på nåt ställe där jag skulle känna mig bekväm med att försöka igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s