Snor & loathing in förorten

Den monstruösa förkylningen suger sig fast med samma intensitet som en glupsk vampyr. Nu har den utökat sitt territorium till öronen också, så jag har nåt slags diffus känsla av att sitta inuti en sån där praktiskt välförsluten tupperwareburk  och uppfatta omvärldens ljud genom ett stadigt lager plast.

My Man också sjuk igen. Delad glädje är dubbel glädje. Den varma gemenskapen i att slemhosta i kapp i tv-soffan medan man ser på tecknade nazist-ugglor á la Zack Snyder. Ja, det var en familjefilm. Precis som hans nya, ”Sucker punch”, som i DN sågades och ändå innehöll följande beskrivning: ”I fräcka trosor och extrema frisyrer ger sig tjejerna i kast med nazistzombies, medeltida drakar, atombomber, monstersamurajer”. What’s not to like? undrade jag. Tydligen det vanliga i Snyders filmer. Mycket stilistiskt kråmande, lite innehåll. När jag tänker efter kanske ”Legenden om ugglornas rike” är en familjefilm, och fantasylolitornas kickassfest inte är det.  Men det var mer fjädrar och flax än story i denna också. De här vuxna barnen gäspade mest åt ugglan Soren (vad fan är det för namn på en tecknad hjälte?). Kanske var det för att han inte hade fräcka trosor? Eller för att ariska ugglor känns så fel. De borde ha varit örnar förstås. Eller så var det vår lilla pensionärspromenad tidigare idag som sög musten ur oss och gjorde oss håglösa. Hostande som två lungsjuka gruvarbetare stapplade vi oss till närmaste kiosk och köpte varsin glass som vi bleksvettiga mumsade i oss i solskenet, precis som vanliga krya människor skulle kunna ha gjort en fin vårdag som denna. Vi tittade på vårbetande kaniner och blommande vårblommor, gräs och bilköer. Sen var våra femton minuters utelek över och vi traskade oss in till det trygga mörkret bakom persiennerna där datorerna, stashen av Vicks blå, Lambi pappersnäsdukar och allt pepparmyntste finns.

Roligare än så här blir det inte just nu. Jag försöker pimpa min tillvaro genom att ömsom läsa den haussade tonårsfantasyboken ”Cirkeln” om småstadshäxor med högstadieångest och Daniel Domscheit-Bergs kiss’n’tell om ”Wikileaks” och Assange.
Och förstås peppa inför månadens dos av monoklonala antikroppar, att återigen byta skrivbordsplats på jobbet och ett lönesamtal där jag inte kan luta mig mot illusionen av att vara oersättlig. Och påsken förstås. Korsfest och glam.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s