Varje människa en ö

Jag har den senaste tiden funderat lite kring åsikter, och att ha dem. Framför allt offentligt. Får såna funderingar med jämna mellanrum, som den som följt mig ett tag säkert noterat.

Tyvärr föranleddes dessa funderingar främst av att jag i en annan blogg jag har fick en del tråkiga kommentarer. Tråkiga som i att de påverkade min lust att skriva nåt personligt, eftersom jag tyckte att det kändes ledsamt och trist att behöva förhålla mig till människor som helt uppenbart mest hade intentionen att få mig att må dåligt.
Den bloggen är av en helt annan karaktär än den här kan man säga. Visst, jag framför en del åsikter där också. Dock mest om mitt mående och mina upplevelser relaterade till mina sjukligheter, mediciner, behandlingar och mina kontakter med sjukvården.

Jag kunde liksom inte föreställa mig att nån skulle kunna börja skriva kommentarer där som var otrevliga eller hade avsikten att skada. I min värld finns det vissa saker man liksom inte gör. Man sparkar inte på folk som ligger. Man hugger inte handen av folk när de sträcker fram den för att hälsa. Man biter inte halspulsådern av folk när de blottar strupen. Jag har väldigt svårt för att man ger sig på människor i ett läge där de visar svaghet. Det är helt enkelt bara fegt.

Missförstå mig rätt, i den här bloggen har jag mer eller mindre förväntat mig smalbenssparkar, sura kommentarer och lite gruff eftersom jag använder den för åsiktsyttringar i diverse ämnen, med en ibland rå ton och frikostiga slängar med sleven åt alla håll. Då får man räkna med mothugg. Men här har jag konstigt nog inte fått särskilt många låga repliker. Visst, det dyker upp folk som inte håller med och argumenterar emot så klart – men det tycker jag är ok och naturligt. Hittills har jag inte fått nån enda kommentar som jag känt att jag blivit särskilt upprörd över. Jag tar inte åt mig på det sättet om det gäller att nån ifrågasätter en åsikt jag har. Det är skillnad på att ifrågasätta en person, och att ifrågasätta en åsikt (eller möjligen sättet att framföra åsikten). Här kan jag ta lite smäll på fingrarna. Där kan jag det inte. För där rör mitt tyckande saker som ingen annan egentligen har nån anledning att argumentera kring. Faktiskt.

Jag blev nog lite chockad över att den gränsen, och den skillnaden, inte är tydlig för alla. Då blir det även naturligt för mig att ifrågasätta om min idé om de gränserna alls är relevant. Kanske överträder jag andras gränser när jag ifrågasätter deras åsikter i helt andra ämnen, som inte rör deras person? De kanske upplever det på det sättet. Ibland tycker jag att det verkar lite så. Och jag reagerar med lika mycket förvåning åt det hållet.

Om man t ex tar folk som framför sina åsikter på bloggar, på Facebook och Twitter (alltså, kanske lite utöver ”glass är gott”, ”usch för snö” eller ”Moniker borde ha vunnit”) tänker andra i allmänhet då att man liksom bara deklarerar en ståndpunkt som andra tyst ska notera? Eller väntar man sig att nån ska säga nåt och tycka nåt? Det är väl lite grejen med sociala medier att det är en slags interaktion – att man söker återkoppling, eller? Men om man nu ändå tänker sig att de flesta väntar sig  respons, är det bara medhåll och ”bra sagt” , ”bra länk”, ”+1000!!  och ”gilla” som  gäller? Eller är all respons bra respons? Eller är bara respons som godkänner ens egen åsikt att räkna som bra respons?

Det här att man kan framföra en ganska vass åsikt (som man dessutom vet att alla som tar del av ens kungörelser inte delar) och ändå på nåt sätt aldrig förväntar sig nån diskussion, det förvånar mig lite. Det är som nåt slags oskriven regel att bara de som håller med ska skriva nåt, och då typ ”you go girl” och resten ska låtsas som de inte såg, eller irritera sig i tysthet. Det skulle (förut) aldrig falla mig in att inte ge mig in i en sån diskussion. Bara för sakens skull, om inte annat. Det är väl bara bra att inte allt blir jamsigt medhåll? Jag har inget som helst behov av att säga emot för sakens skull. Jag tjoar instämmande åt ditt och datt, gör tummen upp och creddar folk för deras görande, tyckanden och tänkanden. Liksom länkanden. Det finns en försvarlig del av flödet jag inte tycker nåt särskilt om eller inte tycker det är mödan lönt att poängtera att jag minsann inte tycker si eller så. Men om det är nåt jag tycker är viktigt, eller nåt jag verkligen inte tycker stämmer – då kommenterar jag det. Sån är jag.

Men efter flera incidenter den senaste tiden, dels riktade mot mig  i mina åsiktshem och dels där jag deltagit i debatter på andras domäner, börjar jag känna lite ”vad är meningen egentligen?”. Det känns onödigt. Tyckandet. Direkt när jag tyckt nåt som inte är direkt medhåll känner jag bara som en stor suck inombords. Det kommer inte att leda till nåt positivt. Folk blir på sura på mig. Jag blir sur på dem. Jag tappar lusten att läsa eller kommentera sånt jag faktiskt tycker är intressant och vettigt för att jag inte orkar läsa saker som jag verkligen inte håller med om, och vara tyst om det. Då avstår jag hellre. Stänger av och väljer bort. Som jag vet att många gör. För att det är enklare. Så klart. Inget tuggmotstånd.

Men ändå kan jag fascineras av att så många vill blurpa ur sig saker i alla kanaler och ändå  inte ta nån debatt kring det de säger, eller bli ifrågasatta. Min tolkning är att de uttrycker saker för att få medhåll, inte mothugg. Allt är egentligen till för nåt slags ”group hug”, inte för att man ska få vässa sina argument eller inse att det man precis skrev kan tolkas på hundra olika andra sätt, även av människor i ens omedelbara närhet. Människan vill gemenskap, inte konfrontation (ja, utom jag kanske…fast jag vill inte heller konfrontation. Jag har bara svårt att hålla käften om jag tycker att nåt är för ensidigt eller dumförklarar vissa åsikter…eller bara är fel helt enkelt). Men jag börjar allt mer fundera på om offentlig debatt eller offentliga samtal eller offentligt åsiktsutbyten är en så intressant form egentligen. Jag ser till exempel aldrig längre på ”Debatt” och liknande program, eftersom det enda syftet är konfrontation, att folk ska prata förbi varann och missförstå varann och vara arga på varann. Hur intressant är det för nån sakfråga? Jag är så himla trött på att allt går ut på att förstärka polarisering och fokusera på olikheterna. Peka på ”vi” och ”dom”. Man eldar på och vidgar klyftor, istället för att jämka och försona. Gör världen till en argare plats. Jag är trött på det. Men jag faller hela tiden i fällan själv. I tyck-fällan. I ”min åsikt är också viktig”-fällan. I ”men lilla gumman, du förstår nog inte riktigt hur det egentligen är. För jag är insatt i det här ämnet. *klapp, klapp på huvudet*-fällan. I fällan att tro att min åsikts giltighet för världen står i direkt proportion till hur viktig den är för mig, eller hur viktig jag är för mig själv.
Behold, jag har en åsikt. Bow down before me.

Den svindlande tanken att min åsikt bara har egentlig relevans för mig. Woohoo. Heavy stuff. Tänk då, det betyder att din åsikt bara har relevans för dig.
Varje människa en ö.

Jag tänker då att det är bättre att jag använder mina domäner till att prata från predikstolen, så kan andra göra samma i sina helgedomar. Det blir ju enklast. Och så sparar man på krutet tills man har en gruppkram att dela med sig av och ett ”you go girl!” att dela ut. För ibland är det den nivån världsfreden mellan två personer håller för, annars rämnar den. Jag tycker att det är jobbigt, för det blir allt oftare så att jag funderar på ”trivseln” mer än att stå upp för mina åsikter. Jag ångrar mig direkt när jag säger nåt. Jag lämnar hellre ett rum, ett forum, ett samtal, en människa än att anstränga mig för att nå förståelse. Du vill ju inte förstå. Varför ska jag vilja förstå?, tänker jag. Ändå är det just det tankesättet som får världen att rämna, som gör att vi är där vi är. Den där instinkten att det är för jobbigt att förstå den som inte är som jag. Åk du hem till ditt. Där de tycker som ni gör. Lek du med dina kompisar, som tycker samma som du.

Jag hatar det. Jag hatar mig för att jag inte orkar stå emot trycket att vända ryggen åt. Jag vill inte kämpa för förståelse eller gemenskap eller ens försöka nå till att andra ska kunna säga ”jaha, men kan man tänka så. Det var intressant. Det hade jag ingen aning om”. För det är kanske det enda man kan hoppas att uppnå av en meningsmotståndare. Respekt och acceptans för en åsikt. Men när inte ens viljan att nå dit finns, hos nån. När man mejar ner andra med åsiktssvärdet och tystar dem med en välriktad drapa som går ut på att de bara inte fattar hur det egentligen är och *suckar och himlar med ögonen*, då är det ju inte dit man vill komma. Vad vill man då? Söndra och härska – om än bara i sitt åsiktsrike? Jag vet inte. Jag är själv en åsiktsdiktator av magnitud, så vem är jag att ifrågasätta denna världsordning? Vill jag fred, kärlek och förståelse? Eller vill jag säga att jag är smart och har fattat saker du inte fattat? Ja, vad tror du själv? Kan man få båda?

Men det finns ju en tid och en plats då tystnaden inte är nåt annat än just feghet.
Skulle jag hålla käften om nån sa nåt rasistiskt vid fikabordet? Nåt nedsättande om bögar, nåt elakt om tjockisar, nåt inskränkt om sjuka, nåt korkat om ”de som har och de som inte har”? Jag tror inte det. Men jag vet inte längre. Jag känner allt oftare att jag förmodligen gör som de flesta andra gör hela tiden – håller igen, konstaterar i mitt huvud att ”det där var puckat” och viskar med nån åsiktssyster/broder om det efteråt istället. Är tyst när jag inte håller med. Behåller ett uttryckslöst ansikte utåt. Jag hatar verkligen det, för jag tycker att det är en typ av flathet, feghet, orkeslöshet som jag har svårt att stå ut med från andra. Ska jag då vara sån själv? Jo, kanske faktiskt. ”Välj dina strider” får jag som råd ibland. Ganska ofta. Men jag vill inte strida alls, och det sårar mig ibland att folk misstar mitt engagemang i olika frågor som längtan efter lite gruff. Jag vill nog bara säga ”app, app…så där tycker inte alla. Man kan tycka så här också. Det finns de här argumenten. De här tankarna”. För mig är det som att öppna en dörr till och peka ”där finns det också en utgång”. Sen väljer de flesta den dörr de tog sikte på från början, ändå. Men de ser i alla fall den där dörren jag envisades med att glänta på.

Jag tänker mig att om alla bara hållit med om att jorden är platt så hade den fortfarande varit det. Vi skapar vår världsbild med våra åsikter, och den här världen är min också. Jag önskar och tror att jag alltid ska säga att kejsaren är naken, om jag ser med mina egna ögon att han är det. Men att jag också alltid ska överväga att jag kan ha fel på ögonen och att han har kläder på sig. Eller att min kejsare är naken, och din har kläderna på. Jag önskar och tror att jag nån gång då och då alltid kommer att stanna upp och tänka igenom om mitt behov av min åsikt i vissa ämnen handlar om mig, eller om de handlar om att skapa distans till nån annan/nåt annat.

Tills jag har funderat klart denna gång, en annan taktik. Denna människa en ö. Kanske Sicilien.

(Det här inlägget, som så många andra, har legat halvfärdigt ett tag och hinner bli bortglömt och aktuellt igen flera gånger om innan jag putsar av det och skickar upp det. Så det är inte föranlett av nån händelse just precis nu. Det är mer en allmän, och för mig alltid giltig, fundering om det här eviga tyckandet. Mitt. Andras. Våra syften med det).

***

Som vanligt när jag skriver saknas lite ord och meningar lämnas oavslutade osv. Sorry, jag försöker verkligen läsa igenom saker i efterhand och korrigera det jag ser då. Men det kan bli flera varv innan det står det jag trodde jag skrev. Jag hoppas att de som hunnit läsa innan dess förstår huvudtanken ändå. Även om ett ”inte” ibland gör skillnaden i ett helt resonemang. Eller kanske…inte.

Annonser

3 reaktioner på ”Varje människa en ö

  1. Kalle skriver:

    Bra formulerat (som vanligt) och jag håller med dig. 2011 har hittills varit konflikternas år för mig; på jobbet, privat, på ICA, på dagis o s v. Det som har fått mig att bromsa är när jag snubblade över citatet nedan som jag tänker mycket på. Men då gäller det mer kanske jobbet och dess konflikter än att jorden är platt, bögar är det fel på och stoppa invandringen.

    ”Problemet med vår värld är att de dumma är så säkra på sin sak och de kloka så fulla av tvivel.”
    Bertrand Russell, nobelpristagare i litteratur.

    • evilbunny skriver:

      Tackar!

      Tvivel är sunt som motpol till tvärsäkerheten. Särskilt om man då och då innefattar sitt eget agerande och sina egna åsikter i det. Att våga och kunna ifrågasätta både andra och sig själv ser jag som nåt i grunden bra. Men när det uppstår mycket konflikter i ens liv måste man ju också ibland stanna upp och tänka ”vad är minsta gemensamma nämnare här”. Om svaret är ”jag” får man ju nåt att klura på. Sen kan jag tycka att många ifrågasätter och protesterar för lite, men det gäller ju att lära sig när man ska vila på hanen och när man ska gå ”all in”. Både för sin egen och andras skull. Tror det kanske tar en livstid att lära sig behärska det, iaf om man funkar som jag…

      Att citera en nobelpristagare kan för övrigt aldrig vara fel.

      • Kalle skriver:

        Tyvärr, jag tror aldrig man lär sig och att man blir bara mer envis med åren. Och min högst vetenskapliga generalisering säger att det framförallt drabbar gubbar. Min pappa t ex. Han kan allt. Och han kan mer för varje år. Och alla de gubbrövar som finns man ramlar över i yrkeslivet. De har aldrig fel och kan allt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s