Synthpop och politik

Igår skrev Strage en krönika om kvotering, musik och Arvikafestivalen i DN ”På stan”.
Förutom att han skriver smartare och kortare än mig så är det väl, typ, samma underliggande andemening som i min evighetslånga utläggning för några dagar sen. Men det måste ju på nåt sätt manifesteras varför det är han som är creddig tyckare i DN och inte jag, så jag antar att det (tillsammans med några…ehh…få, andra parametrar) är orsaken. Om jag bara skrev kortare och smartare alltså…

***

Det är väl lika bra att beta av en annan ”politik kontra synth”-fråga på en gång. Som Strage för all del redan avhandlat. Men kort och smart. Så jag gör det på mitt sätt. Långt och osmart. Och denna gång dessutom rätt mycket efter. Frågan hänger mycket ihop med ett kärt underliggande ämne i min blogg – kan man skilja på sak och person? Jag är böjd att svara  både ”ja, det är det enda sunda” och ”nej, jag kan inte göra det” på det.

Jag kan personligen finna det mycket komplicerat att inte döma människor efter deras åsikter. Särskilt då förstås om det är åsikter jag finner dumma, ogenomtänkta eller direkt osympatiska. Samtidigt kan en människa givetvis ha många olika åsikter, varav jag finner en del resonabla och andra inte. Det kan också vara så att jag fattat tycke för en människa utan att ha haft full kunskap om alla hans/hennes sidor, åsikter och värderingar. Då händer det att jag är vekhjärtad och accepterar att de har åsikter som inte tilltalar mig helt och hållet, och ändå fortsätter att både umgås och prata med dem. Det kan vara alltifrån att jag upptäcker att de tycker att man kan ha vita jeans till att de går på Håkan.H-konsert utan att skämmas det minsta.

Och när det gäller offentliga personer som jag inte känner alls kan det ju vara så att jag läst deras böcker, lyssnat på deras musik, sett filmer med dem eller köpt någon produkt de saluför utan att veta vad de tycker om säljakt, kärnkraft, invandring, mössor med pälstofs, feminism och rasbiologi. När det sedan uppdagas att de är mindre bemedlade när det gäller vettiga åsikter kan det ibland hända att jag förskjuter dem. Eller säger ”ja, det där är i sanning en idiot, men han är en bra skådis”.

Fråga nummer ett är alltså: Går det att i en mer privat sfär umgås med folk som inte håller med en till hundra procent? För min del, som har så många starka åsikter inom vitt skilda ämnen, skulle det vara helt förödande för mitt sociala liv om jag bara omgav mig med människor som är mina åsiktskloner (men om nån kommer på en metod för att skapa det är jag förstås intresserad). Däremot finns det vissa grundvärderingar jag gärna vill ha gemensamt med såna jag förväntas ha nåt slags utbyte av intellektuellt. Vilket kanske är ett högt krav att ställa på sin bekantskapskrets, men sån är jag. Nu låter jag väldigt tolerant och storsint (för att vara jag alltså). Det är jag förstås inte. Men samtidigt tycker jag att det är lite begränsande att umgås med människor som säger saker man själv kunde ha sagt. Det är fegt att inte utmana sig själv genom att i alla fall då och då försöka argumentera för sina åsikter. Och det behöver man ju sällan göra när man bara hänger med de som tycker likadant (eller såna som tystnar generat för att de inte vill att social samvaro ska inkludera diskussioner där folk riskerar att ha olika uppfattning).
Svaret där är för min del – ja, det går. Därmed inte sagt att jag alltid gillar när det är så. Ibland vill man sjunka tillbaks i den trygga och trivsamma åsiktsgemenskapen där folk säger ”ja, eller huuuur?” med emfas och skrattar välvilligt åt ens skämt.

Fråga nummer två är: Kan man skilja på exempelvis en artists verk och hans/hennes åsikter (så vida inte åsikterna tydligt återspeglas i verket)? Bör man till exempel sluta se filmer som Mel Gibson är med i för att han gjort flera antisemitiska utspel (nu menade jag inte ens ”Passion of the Christ”) och verkar helt galen på fyllan? Bör man bojkotta Ulf Lundell för att han givit uttryck för en kvinnosyn som inte känns helt fräsch, och har en ganska omogen attityd till kritik? Bör man aldrig mer se en tecknad film som nån i familjen Wahlgren dubbat bara för att Pernilla har en mössa med äkta rävpälstofs? Är Leila.K:s 80-talslåtar sämre för att hon åkt fast för snatteri senare i livet? Kan man läsa böcker av scifi-författaren Robert A Heinlein även om han anses ha haft fascistiska åsikter? Kan man lyssna på Kleerup fast han åkt fast för knarkinnehav? Om Silvias nu avlidna pappa verkligen var nazist betyder det automatiskt att man ska vara för avskaffandet av monarki i Sverige? Om en socialdemokratisk kommunpolitiker köper sex av en hora betyder det att man inte kan rösta på partiet han företräder?

Var går den moraliska förkastlighetsgränsen? (Två mil söder om Maginotlinjen?) Linjen där man upphör att kunna avnjuta någons alster för att man vet att personen bakom inte har åsikter, beteenden eller värderingar som man instämmer i? (När det gäller vissa av sakerna jag räknar upp ovan går gränsen helt klart långt tidigare, och av helt andra anledningar. Men det var ju uppenbart, eller hur? Jag vill bara se så du är med. Så vi bildar åsiktsgemenskap kring familjen Wahlgren). Och hur bör man i så fal manifestera sitt egna personliga ogillande? Bara genom att inte stödja personen ekonomiskt (sluta köpa skivor, böcker, filmer)? Eller genom nån mer långtgående aktivitet? Skriva insändare, skapa Facebook-grupper, skriva till personens arbetsgivare eller förläggare/utgivare? Kasta bajs på hans/hennes port? Spotta på hans/hennes kompisar?
Och hur ska man tänka om det exempelvis är en medlem i ett band, en skådis i en TV-serie, en skribent i en tidning, en medlem i ett parti eller liknande som man ogillar? Är det rimligt eller orimligt med så kallad ”kollektiv bestraffning”? Om Fredrik är dum får partiet lida!

Svaret för min del – jag skiljer oftast på sak och person. Å andra sidan sammanfaller mitt ogillande av en offentlig person som uttryckt nån puckad åsikt påfallande ofta med att jag inte heller är särskilt förtjust i det h*n gör i sitt yrkesvärv. Sedan innan alltså. Som om jag redan visste att den personen inte var ok. Om de puckade åsikterna dessutom återspeglas i det arbete personen gör är det förstås inte svårt att dissa det.

Det jag egentligen vill komma fram till är förstås om det är rimligt att uppmana till bojkott av  festivalen Stockholm goes Alternative för att de bokat svenska synthpopgruppen ”Elegant Machinery”? Bandet spelar opolitisk trallvänlig synthpop och det finns inget i gruppens musik, framträdande eller utsagor som tyder på att de skulle promota nån särskild politisk åsiktsgrund. Tvärtom faktiskt. Men en av deras medlemmar är aktiv Sverigedemokrat och sitter i riksdagen för partiet. Jag ska inte säga att jag inte reagerade när jag hörde det första gången. Jag stödjer inte på nåt plan den retorik, de värderingar och den politik som SD för. Därför tänkte jag spontant att det var trist att ett band jag lyssnar på har en medlem som företräder en åsikt som är emot det mesta jag själv står för. Helt ärligt var jag tvungen att tänka till lite innan jag visste vad jag tyckte.

Men när jag såg debatten, Facebook-gruppen ”Synthare mot främlingsfientlighet” (egentligen synthare mot Elegant Machinery/Richard Jomshof eftersom det i princip är den enda frågan som debatterats där) blev jag rätt beklämd. En av de värsta saker jag vet är att använda samma retorik, metoder och samtalsnivå som man anklagar sina motståndare för. Två fel blir inte ett rätt. Dessutom, ärligt talat, bandet Elegant Machinery är inte en politiskt propagandaplattform. Att ge sig på dem som grupp, eller festivaler som bokar dem, är på en sån låg nivå att jag skäms.
Jag frågar mig vad man egentligen vill uppnå, eller tror sig kunna uppnå.
Kommer det att få Richard Jomshof att lämna politiken eller överge sina politiska åsikter? Troligen inte! Kommer det att få honom att lämna Elegant Machinery? Det beror väl på hur många konsertarrangörer och festivalbokare som tycker att det är rimligt att sätta fokus på vad alla medlemmar i alla band de bokar har för politiska åsikter. Eller hur hård press hans bandkamrater känner. Om den här korttänkta massan ropar tillräckligt högt kanske han slutar pyssla med musik. Hurra! Vilken seger! En sverigedemokrat mindre som gör oförarglig synthpop. Det är hur vi vinner kampen mot rasism! Bra tänkt!

För om vi bara utesluter de med åsikter vi inte gillar från alla ställen som de envisas med att hänga på så kommer de att ändra politisk åsikt. Rasistiska strömningar, invandrarfientlighet, rädsla för saker som är främmande och viljan att exkludera de som inte delar ens värderingar kommer att försvinna om vi använder samma metod själva. Sverigedemokrater ska inte jobba nånstans, de ska inte handla nånstans, de ska inte bo nånstans och de ska inte ha några fritidsintressen. Partiet har ju inte alls vunnit en massa poäng på att anspela på att de inte får komma till tals i debatten, tystas ned, fryses ut och ”förföljs”. Martyriet är ju inte alls en av deras huvudstrategier för att appellera till andra som ”vågar säga hur det egentligen är”. Eller? *torkar av ironin som formligen dryper*
Och dessutom, om vi fryser ut dem så kommer de förstås att ändra politisk ståndpunkt. Om vi inte möter deras POLITISKA åsikter i forum där de ens uttrycker dem så kommer vi att visa hur mycket bättre vi är och hur starkt vi värnar om demokratin.
Hallå? Hallllååååå? Är det nån hemma? *knack, knack* Det finns inget, du ljusets riddare och den fria världens förkämpe, finner ologiskt i ditt resonemang? Nähä…surprise.

Hela det här snacket om att man inte ska göra Sverigedemokraterna ”rumsrena”, vad menar ni då? De är invalda i riksdagen med helt demokratiska metoder. De ÄR redan ”rumsrena” på det sätt ni åsyftar – deras åsikter har fått en del i det offentliga samtalet. Det kan man tycka vad man vill om. De allra flesta av Sveriges människor tycker inte att det känns bra. Jag är en av dem. Men jag tror inte att man vinner den här kampen genom en märklig klappjakt på den synhtpopgrupp som Richard Jomshof spelar i.

Jag tycker absolut att man kan nobba att köpa skivor med Elegant Machinery eller gå på konserter där de spelar om man tycker att hela gruppen och deras musik besudlas av ett en medlem av tre är politiskt aktiv i ett parti vars åsikter man finner frånstötande. Hey, vi lever (än så länge) i en demokrati. Men den här kampanjen känns krystad och omogen. Dessutom blir det märkliga konsekvenser, om man nu verkligen ska följa den här linjen fullt ut.  Tar du samma politiska ansvar i ditt övriga musiklyssnande? Är det rimligt att du baserar ditt beslut om du ska gå på en av Sveriges första  & största renodlade synthfestivaler på om en person i ett band (av ett trettiotal) har en politisk åsikt som du inte har? Men visst, det är din rättighet och om du tycker att det är en bra metod för att bekämpa rasism så kör på det. Men jag kommer inte automatiskt att tycka att du är en god människa som kämpar för det rätta (i alla fall inte baserat på det), och jag kommer inte att instämma i att jag är en del av den naiva, godtrogna pöbeln som inte är beredd att stå upp för att skydda samhället mot rasismens fula tryne. Tvärtom tror jag att jag på rak arm kan komma på ungefär hundra andra aktiviteter som jag tycker verkar vettigare och ger bättre resultat, som jag personligen skulle vilja lägga mitt engagemang på. Att det band som Richard Jomshofs spelar i inte ska få existera, spela live eller göra mer musik är inte en av de frågorna jag brinner för.

Jag kan gå med i Facebookgrupperna ”synthare mot krig”, ”synthare mot barnmisshandel”, ”synthare mot kvinnovåld” och ”synthare mot självmord” om jag trodde det skulle förändra världen till det bättre. Men dels är ju jag en av de där gamla mossiga människorna som tror det krävs mer än att gå med i en grupp på Fejjan och dels har jag min egen lilla grupp här. Jag kallar den: ”Synthare för intelligent tänkande”. Vi är tyvärr en så liten intressegrupp att vi inte har nån större politisk makt, men glöm inte att tryck ”gilla!” innan du surfar vidare.

***

Side-Line Magazines intervju med Elegant Machinery kan vara intressant att läsa även om den är två år gammal. Richard Jomshof själv uttalar sig om hur hans politiska engagemang påverkar bandet.

***

Btw så tycker jag att en rimlig orsak till att bojkotta Elegant Machinery är Richard Jomshofs frisyr. Det är verkligen en grymt frikyrklig sidlugg det där. Men jag antar att det är svårt att tillfredsställa både melankoliska synthpoppare och folkdräktsfascister.

***

Märklig åsiktsvecka det här. Först är jag på samma sida som Pär Ström i en feministdebatt (om än gudskelov av andra skäl) om kvotering. Sen försvarar jag, som är några hundra mil till vänster om fascistbrunt på den politiska skalan, en sverigedemokrats rättighet att stå på scen och åma sig till synhtpop. Nånstans långt inombords börjar en oroväckande tanke spira. Jag kanske är alldeles för tolerant. Jag kanske sätter yttrandefrihet (för alla) och jämlikhet (för alla) alldeles för långt upp på värdeskalan. Jag kallar det demokrati. Jag gillar konstigt nog det ordet. Kanske mest för att jag hatar alternativet.

Dessutom finner jag det logiskt märkligt att manifestera sitt hat mot de odemokratiska strömningarna genom att använda odemokratiska metoder. Lite som att kriga för fred och köpa sex för att visa att det är fel med prostitution (Bye buy Pål Hollender). Men det är säkert bara jag.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s