Kvotering für alle


Förra veckan presenterade Arvikafestivalen sin nya hemsida, fler bandsläpp och nyheten att de ämnar ta upp jämställdhetsarbetet som de annonserade redan förra året. Konkret innebär det sistnämnda att de har som ambition att boka 50/50, dvs hälften kvinnliga och hälften manliga artister.

Att säga nåt annat än ”Hurra! Vad bra tänkt!”  eller ”Fantastiskt, det här kommer att leda till större jämlikhet i samhället” innebär som vanligt att man framstår som nån som är för krig, tycker att det är bra att lemlästa söta små djur och är för patriarkalt förtryck också. Ok, vi säger att jag är en ond människa helt enkelt, så slipper vi lägga energi på att försöka befästa det först. Kan vi gå vidare och prata om sakfrågan då?

Kan ni inte sänka era PK-högafflar en stund och fundera på varför de flesta åker på festival. Förra året tänkte Arvikafestivalen att det var för att man ville ha sex, så de fokuserade på det temat i sin PR-kampanj. I år tänker Arvikafestivalen att man vill åka på festival för att göra ett politiskt statement om jämlikhet mellan könen. Så de kör sin 50/50-grej.
Nästa år? Jag chansar på att då kommer PR-kampanjen att handla om att man åker på festival för att rädda miljön (alla band som bokas måste vara 50% komposterbara och gjorda i återvinningsbart material) eller komma på ett botemedel mot cancer (hälften av de band som bokas måste ha vunnit nobelpriset i medicin). Eller om pendeln svänger och man vill bli lite populistiska kanske man kör budskapet ”åk på festival för att bli packad på campingen och inte se nåt band alls” (hälften av de band som bokas behöver inte ens komma till festivalen alltså).

Innan jag förklarar varför jag ifrågasätter om kvotering av kvinnliga artister är en så lysande idé känner jag att jag måste ge en snabb bakgrund till mitt övriga ställningstagande kring jämlikhet.

Om feminism:
Jag är uttalad feminist. Jag är ledsen över att vissa automatiskt läser in en massa i det begreppet som inte stämmer ett dugg med mina åsikter. Så eftersom det alltid verkar behövas nåt slags deklaration om vad man menar, så kommer den här:

  • Jag är för jämlikhet mellan könen.
  • Man ska oavsett sin könstillhörighet ha samma rättighet, och samma skyldigheter i samhället. Varken män eller kvinnor ska särbehandlas på ett sånt sätt att de hindras i sin tillvaro.
  • Både män och kvinnor ska ha möjlighet att göra sina egna val, oavsett om de bryter mot könsrollsstereotyper, eller om de inte gör det. Det är möjligheten att få välja som är friheten, inte vilket valet är.
  • Ja, jag anser att det fortfarande är ojämlikt på många områden, och då främst till kvinnornas nackdel. Så länge det är så behövs det en feministisk diskussion.
  • Att vara ”för” nåt innebär inte att man per automatik skiter i allt annat eller är emot likvärdiga frågor inom andra områden. Jag är alltså inte emot att man sätter fokus på ”mansfrågor”, kvinnofrågor som rör kvinnor i andra länder, miljöfrågor, djurrättsfrågor osv.
  • Och nej, jag hatar inte män. Jag rakar mig under armarna. Jag tycker att smink är ok. Jag känner inget behov av att förtrycka män i 2000 år för att ”ge igen”. Jag tycker inte att pappor har mindre rätt till sina barn än mammor. Det händer att ”jag får mig nåt”, så det är inte därför jag är frustrerad osv.

Några frågor på det?

Om kvotering:
Jag skrev att jag är mot negativ särbehandling på grund av kön, men jag kanske ska tillägga att jag är inte alltid är lika säker på att jag är för positiv särbehandling på grund av kön. I alla fall inte om det automatiskt innebär att det andra könet samtidigt särbehandlas negativt. Det jag syftar på är kvotering (och för all del att tjejerna på fritids får semlor på Internationella kvinnodagen, och pojkarna inte får det). Som kvinna och feminist anses jag väl tycka det är skitbra, men det gör jag inte.
Av flera olika anledningar. Främst för att jag tycker att det är ett oerhört trubbigt verktyg och tyvärr leder till ännu mer ifrågasättande av feminismen och kvinnors kompetens, särskilt då det ofta tillämpas på fel sätt. Kortsiktigt och utan andra åtgärder för att skapa förutsättningar för en mer djupgående och strukturell förändring. Men också för att kvotering är ett sätt att svara ”kvinnor kan!” på ett antaget påstående att kvinnor ”inte kan”. Man befäster och cementerar fördomar istället för att luckra upp dem.

Det kan finnas tillfällen då man helt enkelt måste införa ett mått av pekpinnar och incitament, t ex i form av viss kvotering, för att bryta upp gubbiga inkörda strukturer som de på toppen inte ser nån anledning att rucka på. Men jag tycker att det måste ses som ett sista halmstrå om man verkligen inte kan se andra vägar att gå. Just för att det är en metod som inte fungerar så bra.
Istället, börja med att ställa frågor som: ”behandlar vi kvinnor och män på samma sätt? Får båda könen lika stor möjlighet i den här verksamheten? Finns det saker som hindrar nåt av könen från att delta på lika villkor?”.
Att skapa en medvetenhet hos människor som t ex jobbar med rekrytering, bokning, intagning eller andra urvalsprocesser är en förutsättning för att ändra slentrianmässiga beteenden. Börja där. Gör man jobbet rätt och sätter det som tillräckligt hög prio räcker det väldigt långt. Förmodligen till en könsfördelning som inte bara baseras på rättvisa, utan också på att man uppnår den kvalitet som är nödvändig.

Om Arvikafestivalens 50/50-ambition:
När det gäller Arvikafestivalen så kan jag för det första säga att det är positivt att de för upp frågan om könsfördelningen på agendan. Att sätta fokus på hur festivaler bokar artister kan aldrig skada. Att skapa medvetenhet hos den egna branschen, media och konsumenter är viktigt. Så långt är jag helt med. Keep up the good work!

För det andra är det så klart helt upp till dem om de tycker att det är rimligt att manifestera sitt engagemang genom att säga att de ska boka artister så att det blir 50/50-fördelning mellan könen. Om det är vad de tycker är tecknet på verklig jämställdhet i musikbranschen så be it. Good for you! Men för mig som festivalbesökare och synthmusikälskare är deras mål helt irrelevant. Som feminist tycker jag tyvärr också att det är problematiskt.

Om könets relevans för min musikupplevelse
När jag lyssnar på ett band eller en artist är det helt ointressant för mig om det är en man, en kvinna, en hermafrodit, en sjungande hund eller en artificiell intelligens som står bakom musiken. Oftast hör man på sången vilket kön den som sjunger har, men det i sig leder inte till någon särskild reaktion hos mig. Det finns ingen som helst koppling kring hur bra/dålig jag tycker musiken är och vilket kön den som framför musiken har. Mina funderingar kring hur intressant och relevant artisten är för mig baseras på ganska få saker, inga av dem har med artistens kön att göra (jag fick en stark lust att skriva nåt om Peter Steeles utvik i Playgirl här, men dels skulle det förstås verka mansdiskriminerande, sexistiskt och oseriöst på alla sätt och dels tillför det inget i sak. Men det är ju min humor, förlåt).

Jag kan lyssna på ett band utan att ens ta reda på hur många medlemmar som ingår, eller hur könsfördelningen i bandet ser ut. Om jag ska etikettera musik så gör jag det efter genrer, inte efter om medlemmarna är kvinnor eller män. Jag tycker givetvis att det är tröttsamt med epitetet ”tjejband” för band som bara har kvinnliga medlemmar. Jag antar att jag kunde bli lika trött på epitetet ”pojkband”, som i sig faktiskt är laddat med mer negativa vibbar kring musikens kvalitet och kommersiella inriktning än det förstnämnda (det utger sig bara för att beskriva könet på de som är med i bandet). Men visst, skriv ”tjejband”. Bara ni skriver ”killband” om alla band med män i. Så kommer den etiketteringen snart att kännas oerhört meningslös och påklistrad.

Så vida det inte återspeglas i låttitlar eller texter så har jag inte heller särskilt ofta koll på de enskilda bandmedlemmarnas politiska åsikter, religiösa åskådning eller sexuella läggning. Jag lägger sällan vikt vid etniskt ursprung och geografisk hemmahörighet. Jag vet inget om vilka eventuella sjukdomar och handikapp de kan tänkas ha. Jag har sällan några insikter i vilka minoriteter i samhället de företräder, eller identifierar sig med. Vet jag nåt om de här sakerna så påverkar det (oftast) inte min upplevelse av själva musiken. Däremot kan jag förstås känna antipati gentemot personen om han/hon offentligt givit uttryck för värderingar och åsikter jag inte stödjer (men det ska jag skriva mer om i ett separat inlägg nån gång) och finner osympatiska.

Jag favoriserar för övrigt inte kvinnliga artister för att jag är kvinna (och för all del inte manliga artister för att jag är kvinna heller). Mitt kön och artistens kön i förhållande till varandra skulle bara ha relevans vid ett tillfälle – om jag var groupie och ute efter sex. Men jag, och merparten av de som konsumerar musik, har inte såna ambitioner.

Med detta sagt blir det alltså för mig som musikkonsument, skivköpare, konsert- eller festivalbesökare helt ointressant om skivaffären har 50/50 med manliga och kvinnliga artister i sitt utbud, om det är 50/50 män och kvinnor på scenen när jag ser på en konsert eller om en festival bokar 50/50 av manliga och kvinnliga artister. Helt ärligt – I don’t give a damn!

Hur diskrimineras kvinnor inom musikbranschen?
Som kvinna, och feminist, är jag däremot intresserad av att få veta om kvinnliga artister särbehandlas negativt eller diskrimineras för att de är kvinnor. Är det så alltså?

– Du, de här Ladytron verkar ju bra. Ska vi boka dem?
– Nej för fan, det är två tjejer med och du vet hur tjejer är, de har mens och föder barn och slåss med kniv. Inga brudar på min festival!

– Jag ställer den här Robyn-plattan här i skyltfönstret!
– Du gör så fan heller! Hon är ju tjej. Se här, vi har ju fullt med Håkan Hellström-skivor. Det är ju klart att de ska stå längst fram, han är ju kille! Killar i skyltfönstret, tjejer på lagret. Höhö!

Jag är uppriktigt intresserad. Var/hur sker diskrimineringen? På vilket sätt? Är det kanske en mycket mer komplex fråga som inte egentligen i huvudsak ligger i slutledet, mot konsument, utan har sin grund långt mycket tidigare? Hur många tjejer börjar med musik jämfört med killar? Hur uppmuntras de av sin omgivning att ha denna hobby? Är det nån skillnad på hur unga tjejer och unga killar ser på sina idoler? Till exempel, är det nån könsskillnad när det gäller önskan att vara som sin idol eller vara med sin idol? Om det är lika många tjejer och killar i startfältet på exempelvis Idol, varför brukar det vara färre tjejer än killar kvar på slutet? (Det är min upplevelse, men jag har inte följt programmet jättenoga). Är det för att tjejer sjunger sämre och är sämre artister, eller beror det kanske på nåt helt annat? Jag har inga svar. Jag bara ställer några frågor. Jag tror nämligen att skillnaden i hur det ser ut i könsfördelningen bland artister på en festival beror på helt andra saker än medveten/omedveten könsdiskriminering. Så jag hade gärna sett en mer djupgående diskussion kring manliga och kvinnliga artisters förutsättningar, och hur de skiljer sig åt. Inte bara ett platt ”vi ska boka 50/50”.

Kanske är det så att eftersom majoriteten av artisterna är män så bokar man mer män, utan att fundera på könet, för att fler män betyder större urval av manliga artister? Lite som de flesta konsumenterna tänker alltså. Så att tricket egentligen är att tänka ”oj, här står jag med fem nästan likadana svarta kjolar i provrummet. Det är ju inte så kul eller smart. Nu går jag ut ett varv i butiken igen, nu när jag märkte hur ensidigt det blev och kollar runt efter vad det finns för andra modeller och färger!”. Typ. Eller så kan man förstås tänka ”Varannan kjol ska vara gul. Varannan kjol ska vara gul. Varannan kjol ska vara gul. Va? Har ni fler svarta än gula kjolar, och bara i modeller och storlekar som inte passar. Spelar ingen roll. Varannan kjol ska vara gul. Varannan kjol ska vara gul. Varannan kjol ska vara gul”.

Hur mäts jämlikheten?
Nästa fråga jag har är, hur räknar man tjejerna egentligen? Om man nu är så petig att man verkligen går ut med 50/50 istället för att till exempel säga ”vi strävar efter att boka fler kvinnliga artister i år” måste man ju ha tänkt igenom det här väldans noga. Vem sitter och kryssar i kolumnerna? Och vilka är reglerna?
Är det totalt antal personer av båda könen i alla band som gäller? Så om man bokar in ett band som har hyrt in tre doatjejer på scenen så är det tre plus på tjejkontot, eller måste tjejerna vara ordinarie medlemmar? Många synthakter är soloprojekt på pappret och i studion, men live har de oftast fler medlemmar. Räknas dem? Eller avgörs det lite av om det är killar eller tjejer som är extramedlemmar? Kan ett band som har ett tjejnamn i titeln få lite jämställdhetsbonus även om de alla är killar?
Dessutom, ska bokarna tänka ”Yes, en kvinnokör på tjugo personer, ett mixat jazz-storband och så Laibach med sina trumslagarflickor på det. Nu ser vi till att bara boka manliga soloartister fortsättningsvis så vi inte sabbar våra fina siffror här”.
Hur ställer man sig till transsexuella stjärnor? Och om Babsan kommer, blir det ett kryss i varje kolumn?

Hur kommer siffrorna att redovisas sen? I diagramform? Kanske kan man också fixa markörer i programmet så man vet vad som är tjej- och killband. Så man inte bara lite random går och glor på band man gillar, och det kanske inte är en enda tjej med i nåt av dem. Jag föreslår en rosa plupp vid band som har tjejer med, och en blå vid de som inte har det. Eller om det känns som om man helt i onödan skapar fokus på könet istället för musiken så kanske bara en glad gubbe och en ledsen gubbe….nej, förlåt…tant…två glada tanter….nej, förlåt…två könlösa figurer med neutrala miner!

Om könsfördelning som mätpunkt för rättvisa
När man ändå är i farten, borde man inte se över alla de andra ojämlikheterna? Hur många artister har utomeuropeiskt ursprung? Hur många är indianer? Inuiter? Samer? Hur många homosexuella artister står på scen (i så fall, är det 50/50 mellan lesbiska och bögar)? Och ålder, har ni tänkt på den? Vem räknar fram medelåldern på artisterna? Pensionärer måste kvoteras in. Det är dags för Kraftwerk-gubbarna igen, de är runt 65. Kanske ger de pensionärsrabatt den här gången så det slipper bli ekonomisk undergång i skogen?
Är det nåt instrument som fått oproportionerligt stort utrymme – kanske finns det fler trummor än nyckelharpor? Är det en statistisk ojämnhet mellan kängor och andra skodon som bärs på scen? Hur många som uppträder har epilepsi jämfört med exempelvis knarkpsykos? Är tillräckligt många artister vegetarianer, katoliker, vänsterhänta, folkpartister, rullstolsburna, dyslektiker, tvåbarnsmammor eller allergiska mot nötter? Och verkar inte lite för många ha svart som favoritfärg? Pratar inte lite väl många värmländska?
Mer kvotering åt folket!

Nästa steg är att se över publiken. 50/50 borde ju vara en regel här också. Jag kan bjuda på en slogan, helt gratis (så får ni mer PR-pengar till onanifilmer) – ”Jämlik publik!”
– Sorry, vi har redan sålt 5000 killbiljetter så du kan tyvärr inte komma in. Vi vill att det ska vara jämna par, som på Noaks ark.

De som jobbar på festivalen bör förstås också vara könskvoterade, och hur är det där i hjärntrusten där de tänkt ut den här strategin. Är det verkligen 50/50 könsfördelning i festivalledningen?

Den rimliga möjligheten att genomföra 50/50 på en alternativmusikfestival
Ok, sorry. Jag kanske driver skämtet för långt, men i sak…vad är det som är viktigast för en musikfestival (som dessutom brottats med vissa ekonomiska bekymmer)? Att vara en rättviseförmedling eller att vara en bra festival? Nej, det ena behöver inte utesluta det andra. Men om vi nu också tar Arvikafestivalens andra manifest i beräkning så har de angett att de har som målsättning att boka: 30% synth, 30 % dans, 20% pop och 20% indie. Jag vet inte hur de tänker kring kön och genre, men jag tycker att folk som inte ens verkar pålästa och insatta i t ex synthgenren kommer med töntiga kommentarer om att det minsann finns maaaasssor av kvinnliga artister inom genren. Ehhh…typ, nej. Inte särskilt faktiskt.

Inom electro & dark wave/goth kanske det finns en del, men knappast inom genren som helhelt.  Enligt min erfarenhet, som nån som har hyfsad koll på synthscenen, så är utbudet av bokningsbara artister inte ens i närheten av 50/50 i könsfördelningen. Hur tänker man kring det? Ska man då boka 20 % kvinnliga popartister för att de kanske finns fler där, för att man vet att man bara kan hitta 5 % kvinnlig synthartister? I så fall diskriminerar man ju manliga popartister för att få till sin superviktiga jämlika 50/50-siffra. Två fel blir inte ett rätt!

Väljer man att minimera mansdominerade populära  subgenrer som EBM och futurepop för att den manliga dominansen är markant där? Det blir ju bara töntigt! Förlåt, men så är det faktiskt. Och när man då ska boka artister just med fokus på att de är kvinnor vad är det som säger att det inte blir ”säkra kort” och uttjatade artister just för att man är så inriktad på att fylla kvoten istället för att fokusera på andra viktiga saker – vilka är nya & spännande, vilka är aktuella just nu, vilka lockar publiken? Kön kan ju aldrig vara en relevant styrande faktor i det urvalet.
Seriöst, ”Alice in videoland”? Igen!

Men mest – varför?
Jag menar inte att dissa eller vara nån domedagsprofet. Om Arvikafestivalen har som prio att boka 50/50 så kommer de säkert att lyckas. Men min enda fråga är ”varför?”. Jag tycker att man målar in sig i ett hörn, och gör precis motsatsen till det som måste vara den underliggande meningen. Man skapar mer fokus på olikheterna och skapar mer ojämlikhet. Det är synd. Musik är en förenande kraft, klassöverskridande och könsöverskridande. Att igen peka ut ”pojke” och ”flicka” som viktiga faktorer känns som ett steg bakåt.

Men jag medger att det var snyggt PR-mässigt att gå ut med denna kommuniké 8 mars och samtidigt presentera ”tjejbokningar”? Poäng! I övrigt tycker jag som sagt inte att 50/50-grejen är särskilt genomtänkt. Men det är ju min åsikt. Jag kommer ju inte heller att låta bli att åka på festivalen för att de för en genuspolitik som jag inte tycker verkar så genomtänkt. För mig är det som avgör det vilka band de bokar och om det är band som jag vill se. Simple as that!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s