Kärlek som kravlös barbapappakropp

Idag är det inte bara fettisdagen utan också Internationella kvinnodagen. Praktiskt, då kan man välja vilket man vill engagera sig i – semlor eller kvinnors rätt i samhället. Jag tänker inte ens elda upp mig över alla töntar som varje år rapar upp sina trötta argument om varför denna dag inte borde finnas eller uppmärksammas. Det är allt från att det ”ändå inte gör nån nytta”, till att det är mansförtryckande eller att vi redan lever i en jämställd värld. I alla fall i Sverige, men det är synonymt med världen för vissa.
Som vanligt är de gnälligaste också de som varken skulle engagera sig i denna fråga nån annan dag, eller  orkar engagera sig i andra samhällsfrågor. De orkar bara engagera sig i att vara MOT kvinnodagen.

Den energin kan de väl använda när de som vanligt sätter sin påse över huvudet eller när de  ”la-la-la”-sjunger entonigt med händerna för öronen istället? Där i deras lilla värld är det ju så jämställt och jämlikt så där behövs det verkligen ingen kvinnodag. Bara man stänger fönstret och dörrarna så betyder det att allt utanför slutar existera. Det man inte ser själv, med sina egna ögon, finns inte. Så om man som karl inte upplever att man ”förtryckt” en kvinna, och som kvinna upplever att man inte ”blivit förtryckt” av en karl, så betyder det med all tänkbar logik att strukturella samhällsproblem baserade på kön inte existerar. Varken här eller nån annanstans i världen. Just det. Men hejdåmeddig.

Det är också gulligt med människor som tycker att Internationella kvinnodagen är som  nåt slags Mors dag. Man ger blommor, presenter eller uppvaktar nån kvinna i sin närhet med kaffe på sängen. Man kanske diskar eller lagar mat. Vad fan är det för tolkning? En efterbliven, säger jag. Jag väntar mig verkligen inte nåt slags Alla hjärtans dag-gulleri denna dag, baserat på att jag är kvinna. Jag tycker att det är ett gravt missförstånd kring vad Internationella kvinnodagen står för. Men ok, have it your way. Jag antar att det är bättre att ha en infantil, men välvillig, tolkning av vad det handlar om än att gnälla om att dagen inte behövs.

***


Jag ska dock orda lite om vad jag tycker är osympatiskt med en viss typ av ”kvinnor kan”-retorik, så här dagen till ära. Jag läste en artikel i ”Plaza Kvinna” (Don’t ask why. Den tidningen är verkligen monumentalt kass på så många plan. Ska man ägna sig åt att bläddra i nån glossy damtidning kan man med fördel välja nån som i alla fall gör kvalitetsytlighet. Plaza Kvinna är INTE den tidningen, tro mig) som hette ”Att hålla ihop – en omöjlig ekvation”.
Det var bland det värsta crap jag läst om det populära ämnet ”kvinnor och relationer”, och då är det förstås den heteronormativa relationen man diskuterar. Det hade faktiskt varit en fräsch vinkel om slutsatsen hade varit att vad ”en modern kvinna” behöver helt enkelt är ”en annan modern kvinna”. Det hade i alla fall gett artikeln en oväntad twist.

I stort handlar texten om att ”den moderna svenska kvinnan” inte behöver finna sig i tvåsamhetens bojor längre. Eftersom män ”inte beredda att ge upp de privilegier som det traditionella parförhållandet i alla tider har inneburit för dem” bör inte kvinnor ”kompromissa”, utan be karlarna dra. ”Vi finner oss inte i vad som helst!”, säger en kvinnlig forskare (som vagt påminner mig om Rigmor Robèrt, eller nån annan med särartsfeministisk agenda, fast i ny tappning).

Sen var det en massa dravel som skulle bekräfta tesen om att kvinnor egentligen klarar sig bäst själva och OM de nu ändå envisas med att involvera sig med nån karl så ska det vara helt på kvinnornas villkor. För ”undersökningar visar” att de flesta kvinnor inte vill ha en partner, inte vill  bo ihop med nån och vill inte ”ha en man att ta hand om”. Nej, kvinnor vill förverkliga sig själva, och då är männen tydligen mest i vägen.

Hela artikeln gick ut på att hylla den starka, självständiga singelkvinnan genom att framställa män som lite efter när det gäller relationer, eftersom de inte ”vill anpassa sig”. Män är lite som lata relationskravmaskiner som inte har nåt att tillföra. Om en kvinna kan tjäna sina egna pengar, har en egen yrkeskarriär och ett socialt nätverk så är mannen egentligen helt överflödig. Det finns i princip ingenting i artikeln som ger nån hint om varför en kvinna skulle vilja ha en långvarig relation med en man, eller egentligen en relation alls. Att kvinnor någonsin involverat sig med män framstår som nåt slags totalt kollektivt hjärnsläpp, förmodligen baserat på konventioner och andra förlegade och mossiga saker. Att kvinnor ”inte vill anpassa sig” är däremot ett tecken på guts och härlig kvinnlig frigörelse.

Ovanpå det dissas äktenskap, längre förhållanden och livslång kärlek. Det är bara tramseri, fantasy och ett sätt att göra så att kvinnor känner sig misslyckade. Monogami är btw också väldigt omodernt. De flesta har ju ändå varit otrogna nån gång (också enligt ”undersökningar”), därför antyds det att det är dags att skrota den relationsfascismen också. Titta på queermänniskorna de lever minsann inte i unkna monogama förhållanden! (Jag antar att mina queerkompisar som lever i förhållanden med en fast partner också är fångade i småborgerlighetens bojor och känt sig tvingade in i denna relationstalibanism).

Artikelförfattaren illustrerar det hela genom att berätta om sin egen separation och hur mycket lyckligare hon är nu. Hennes personliga upplevelse av att gå ur ett långt förhållande som hon inte fann givande är alltså ett tecken på att kvinnor i allmänhet blir lyckligare om de dumpar sina karlar och lever som ”självständiga singlar”. Jag älskar människor som upphöjer sina personliga erfarenheter till allmängiltiga sanningar gäller för alla andra människor. Not!

Det poängterades också i texten att det minsann är kvinnor som oftast begär skilsmässa och att de mår mycket bättre och är lyckligare efter separationer än männen är. Ursäkta…brukar inte den som blir ”dumpad”, oavsett kön, vara den som mår sämst efter separationen. Det är väl lite grundkurs i psykologi, eller? Men det kanske är så att kvinnor som blir dumpade också är mycket lyckligare, vad vet jag? Det framgår inte av den statistik som lite vagt hänvisas till (utan källhänvisning förstås). Dessa kraschade äktenskap beror, enligt artikelns resonemang, på att männen – dessa stackars efterblivna känslomässiga stofiler med sina fyrkantiga idéer om kvinnor, känslor och relationer – inte är med i matchen. Dessa oelastiska karlar, som inte ser och förstår kvinnors behov, är lika nödvändiga för den moderna kvinnans tillvaro som en blindtarm. De är bara som ett slags bromsklossar på vägen till kvinnans självförverkligande. När kvinnan blir ”fri” kan hon äntligen få skapa sitt eget liv, på egen hand. Först då kan hon leva fullt ut.
”Paridealet” och den falska normen att det är ”ett misslyckande” att vara singel har äntligen kastats i den soptunna där de hör hemma (tillsammans med konceptet ”man”, eller?).

Men va fan? Jag trodde det var nåt skämt alltihop. Det kändes som om nån hade sett första avsnittet av ”Sex and the city” 1998 och fått en väldigt snedtänd feministisk aha-upplevelse kring vad kvinnor kan, är och bör göra. Kvinnor behöver minsann inte gifta sig eller vara i en relation för att ha ett värde som människor. Nej då, kvinnor kan knulla runt utan känslor, shoppa skor och fnysa åt de lågstående männen som är helt clueless när det gäller ”känslor och sånt”. Kvinnor kan tjäna sina egna pengar, ha sitt eget umgänge och bestämma över sitt eget liv. Jaså minsann. Vilken revolution. Typ 1965. (Och vem känner förresten sig tvungen att gifta sig idag?)

Men ok, om nån nu ändå har missat det. Vi kan konstatera att tvåsamhet, äktenskap och att stanna i ett dåligt förhållande för ”trygghetens” skull inte är ett tvång för en kvinna 2011. Man kan vara lycklig och ha ett fullt fungerande liv även utan en partner. Dessutom  blir man varken fördömd av kyrkan eller sina bekanta om man skulle bryta upp ur ett förhållande. Det är knappt ens nån som reagerar på att man har ett halvt dussin ungar med olika män, komplicerade plastfamiljskonstruktioner eller har varit förlovad tio gånger. Det är väl knappast att folk stannar kvar för länge i förhållanden, skiljer sig för lite eller gnatar på i relationer år ut och år in som är the issue i dagens samhälle?

Känns inte hela den där generaliseringen av både män och kvinnor dessutom extremt unken och inskränkt, trött och slentrianmässig? Och passé. Kvinnor kan! Ja, vi vet! Men för att kvinnor ska kunna betyder det inte automatiskt att männen inte ska det. Det finns liksom ingen vinst med att framställa män som känslomässiga kastrater för att framhålla att kvinnor är självständiga varelser. Den typen av feministisk retorik är så pinsam. Det är precis lika osmart som att gå i krig för att skapa fred, eller ge sin unge en örfil för att h*n slagits. Kontraproduktivt, korttänkt, osmart.

Jag är nog trög, men jag ser liksom heller inget egenvärde i att dissa förhållande där båda parter faktiskt är villiga att kompromissa – för att man vill leva ihop och vill klara motgångar tillsammans. Om man inte är beredd att satsa det engagemanget på en relation tycker jag inte man ska ha nån. Då är man helt klart för ego eller för omogen för att kunna ha en seriös relation. Om man ser kärlek som ett slags fondvägg till ens egen soloshow eller en kravlös Barbapappa-massa som ska forma sig kring ens egen kropp, då tror jag att man gör helt rätt i att leva ensam. Men det lär inte bero på andra människors brister att man känner att den eftersträvansvärda kärleken är svår att hitta, eller få att hålla ett helt liv…eller några månader.

Jag ser heller inget egenvärde i att dissa långa förhållanden för sakens skull. Det hänger ju knappast på hur lång relationen är om den är bra eller dålig. Medaljen för ”lång och trogen tjänst i äktenskap” tror jag slutade delas ut nån gång runt sekelskiftet. Korta förhållande däremot syns exempel på överallt i det offentliga rummet. Under ett täcke i Big Brother-huset till exempel. Fem minuter blankt. Men det var en fin och ärlig relation, eller hur? Två själar som möttes…

Jag personligen tycker att det är trist att man behandlar sina kärleksrelationer som sina köksrenoveringar. Man jobbar som fan för att det ska se snyggt ut och när man är klart tröttnar man och river ut hela skiten och börjar om. Nånstans finns det kanske ett mer perfekt kök. Bara jag hittar den exakt rätta nyansen på skåpluckor så kommer jag att bli lycklig.

Jag tror på livslång kärlek, och gör man inte det fattar jag faktiskt inte varför man gifter sig. Jag är ändå en ganska cynisk person, men jag ser inget som helst självändamål i att dissa kärlek, relationer och äktenskap som koncept. Om jag vill vara bitter på de sakerna, utifrån mitt eget liv och mina relationer, får jag förstår vara det men det ger mig ingen rätt att applicera den bitterheten på andra.

Jag tycker att det är oerhört osympatiskt att gå in i en relation och hela tiden liksom titta över den andres axel för att kolla om ”nåt bättre dyker upp”, eller hålla fingrarna lite i kors. Vilket många verkar göra. Om man inte tror på relationen, ens då, varför slösa den andres tid? Eller tittar han över din axel hela tiden också? Slösar ni varandras tid? I så fall är det kanske rätt åt er båda…

Varför ska man sätta nåt slags ära i att ”våga” dissa långa förhållanden och ”våga” säga att man har så höga krav på det motsatta könet att det inte finns nån som är good enough? Är det modigt? Jag tycker tvärtom. Det är fegt. Verkar det inte dessutom bara antingen jävligt sorgligt och bittert, eller som om man aldrig har varit riktigt kär och inte vill bli det heller? Om man verkligen vore nöjd med sitt val så skulle man väl inte behöva lägga möda på att dissa andras val, eller underkänna det motsatta könet, parrelationer och äktenskap för att rättfärdiga det?

Jag är överlag så otroligt trött på människor som bara måste argumentera för sina egna livsval genom att dissa andras. Folk som skaffar barn ska komma med trötta åsikter om folk som inte har barn, och tvärtom. Folk som är singlar ska komma med trötta kommentarer om folk som är i förhållanden, och tvärtom. Osv, osv. Men vad är problemet!? Kan vi inte bara komma överens om att folk får leva som de vill, och få acceptans för sina val?

Självklart klarar sig både män och kvinnor ”på egen hand”! Är det verkligen nåt som man måste måste skriva en artikel om, eller argumentera för? Är det nåt som nån ifrågasätter? Det stora problemet är väl dessutom inte de människor som är i en situation de valt och är nöjda med, oavsett vilken civilstatus det gäller, utan de som INTE är det. En nöjd singeltjej behöver väl inget ”alla män är idioter”-alibi?  Nån som vill gå ur en relation för att hon inte längre är kär behöver väl inte peppas med att kvinnor minsann kan vara lyckliga på egen hand?

En sak som  inte ens nämns i artikeln är barn. Visserligen är jag personligen varken nån kärnfamiljskramare eller nån som anser att barn är en nödvändigt produkt av tvåsamhet, men jag vet att de flesta kvinnor (och män) vill ha barn. Jag vet inte hur den härliga självständiga kvinnan, som inte behöver en karl, tänker kring reproduktionens, än så länge, biologiskt begränsade förutsättningar. Eller är tanken att man ska köpa en spermainsemination på samma sätt som man köper skor? Lite som barnarbete (no pun intended) – ”Jag bryr mig inte om vem som tillverkade det här eller hur de personerna har det, bara det finns i affären för mig att köpa”. Förmodligen är det temat för en uppföljande artikel i ”Plaza Kvinna”. Ett modigt och modernt ”Vi behöver ifrågasätta hela idén med den biologiska fortplantningen”.

Vem är målgruppen för den här relationsartikeln egentligen? (Det är helt uppenbarligen i alla fall inte män, och inte kvinnor som gillar män och vill ha relationer med dem). Folk som är extremt missnöjda med sina liv och bittra på kärlek, och måste bekräftas i att deras val är ”det naturliga”?
Sorry, det är i så fall fel slutsats. Det val som bäst stämmer med det den enskilda personen vill och känner är det ”naturliga” valet, oavsett vilket det är. Det räcker egentligen som vägledning och tips i relationsträsket. Tänk så kort den artikeln skulle bli. Och ändå så mycket bättre.

(Men jag ska ge artikeln en sak – illustrationen var jäkligt snygg!)

Advertisements

En reaktion på ”Kärlek som kravlös barbapappakropp

  1. Bah, det är såna där artiklar – som generaliserar och förminskar sina läsare, mer eller (betydligt) mindre subtilt – som gör att jag inte läser ”veckotidningar”. Jag orkar inte bli förbannad när hela syftet med läsningen är att få koppla av en stund…!

    Det här verkar ju dessutom vara ett rejält bottennapp i sammanhanget… Bisarrt ogenomtänkt! Man får en känsla av att målgruppen är skribenten själv, att hon skriver för att övertyga sig själv – sa amatörpsykologen. Bah, som sagt…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s