”Skepp O’hoj, som Deathstars brukar säga”


TV-programmet ”Halv åtta hos mig” går från klarhet till klarhet. Själva matlagningstävlingen är det minsta dragplåstret. Dessa galna människor som vill laga mat i tv, var kommer de ifrån? Ja, denna vecka från Karlstad helt uppenbarligen.

Tidigare denna säsong har man bland annat kunna följa en AC/DC-präst, currygothen Ibiza, weddingplanner-bögen med discokulor i badrummet och Göteborgs-Liberace med sjukt stor glasögonsamling. Vad de bjöd på för mat? Vem vann? I don’t know. Det är inte det som är grejen.
Denna vecka en LCHF-taliban, gitarristen ”Cat Casino” från Deathstars, f.d keyboardisten i Vikingarna och nån inkvoterad nästan normal kvinna.

Så otroligt roligt när Cat Casino går hemma och småmyser i sin fina lägenhet med stylish blomtapet, lagar kantarellpaj, lånar grädde av grannen och stolt deklarerar att Fröding bott i samma hus. Han sminkar sig lite innan gästerna kommer och är så där härligt värmländsk käck. Och ser ut som en tolvårig emo-pojke. Jag tycker att sånt är sjukt roligt. Han verkade ju inte känna minsta behov av att upprätthålla nåt slags stygg image trots sin hårdrockskarriär. Jag hade trott att han skulle bjuda på jungfrublodpudding, minst. Och stygg saft. Men han bjöd på en värmländsk betygelse om att han plockar kantarellerna själv.

Nån som däremot verkade tillhöra en satanistisk sekt var LCHF-donnan. Min aversion mot människor som får nåt slags kåtreligiös blick av att missionera sitt förhållningssätt till kolhydrater och fett, och verkar anse sig som nåt slags kosthållningens Copernicus, är mycket stark. Bara en liten fråga, varför är man med i ett matlagningsprogram där konceptet är att man ska äta och betygsätta mat som andra lagat om man absolut inte kan tänka sig att äta nåt som inte stämmer hundra procent med ens egen mathållning (och denna mathållning inte är gängse idé om hur en måltid lagas eller av vilka beståndsdelar den sätts samman)? Jag skulle bli sjukt störd om jag bjöd nån på middag och den personen betedde sig som LCHF-donnan gjorde, oavsett anledning till kosthållningen. Det är ouppfostrat, drygt och annoying. Jag vill minnas att det varit med flera vegetarianer under programmets gång, och de har så klart inte börjat äta kött av ren artighet, men de har i alla fall ätit det de kan (om värden inte gjort specialmat) och inte gjort nåt drama kring hur de verkligen inte kan äta ditt och datt, och rynka på näsan över tallriken (vilket på en gång lyckas förolämpa matlagaren och de som verkligen äter den maten). Särskilt inte när de saker man verkligen inte kan äta (en jävla kväll i sitt liv) är lite pajdeg bakad på vetemjöl, en klick mos gjort på rotsaker och en efterrätt som är ”för onyttig” (när man själv både äter och bjudit de andra på obscena mängder fett, grädde och andra kaloristinna livsmedel). Jag störde mig så sjukt mycket på denna människa. Ät det inte då, men håll i alla fall käften så de andra kan avnjuta sin middag! Nej, de flesta människor steker inte kött i kokosfett, deal with it!

Nu går det ju inte att jämföra programmets koncept med en vanlig middagsbjudning, för premisserna är ju att deltagarna inte vet nåt om de andras preferenser och redan har bestämt sin meny innan de vet vilka veckans medtävlare är, men ändå. Om jag skulle bli bjuden på middag och värden inte på förhand hade nån kunskap om t ex mina allergier, etiska aspekter på att äta döda djur, min dietplan eller mina mer och mindre favoriserade matvaror, då antar jag en riktig Magdalena Ribbing-fascistoid hållning angående hur man tacklar läget. Det är gästen som är pinsam och oartig om han/hon gör en affär av att maten inte är anpassad efter hans/hennes behov. Man äter det man kan, och man gör ingen grej av det. Särskilt inte om orsaken till varför man föredrar att inte äta ditt eller datt är självvald. Om man riskerar att dö eller kräkas av maten så kan man ta ansvar för det själv och säga ”nej tack, jag kan tyvärr inte äta det där” och sen är det inget mer med det. Att göra nåt litet prinsessan på ärten-drama kring sina matpreferenser känns väldigt lågstadieaktigt.

Eller, om situationen nu inträffat i en verklighet utanför tv-spektaklet, så får man väl äta hemma innan man går på middagen så att man inte behöver ta del av resten av världens idéer om måltidskomposition? Eller ha med sin egen superviktiga specialmat i en liten låda och äta den demonstrativt framför de andra med en äcklad min på deras tallrikar? Eller så kan man tacka nej till att gå på middag hos människor som har den dåliga smaken att bjuda en på sånt man inte fått välja själv. I de flesta fall har man förmodligen en sån relation till den som bjuder att man i god tid innan middagen kan påtala sitt behov av matkontroll och så kan värden säkerligen anpassa middagen, eller göra nån variant…eller be en dra åt helvete.

Trots min något hårda hållning i detta fall så är jag som regel mycket noga med att mina gäster ska kunna äta det jag bjuder på. Inte bara försöker jag att inte bränna vid maten, utan jag försöker också att förhöra mig noga om vad som skulle kunna vara gångbart och inte att servera. Men ibland funkar det bara inte att hitta nåt som både appellerar till den  militanta köttätaren (som är allergisk mot fisk, skaldjur och kyckling och inte gillar grönsaker) och på samma gång är gångbart hos veganer, nötallergiker, laktosintoleranta, gravida, glutenintoleranta och de som bara inte är ”så förtjusta” i ditt eller datt. Det är då man ser till att ha gott om snacks och sprit att erbjuda efter käket. Om gästen dessutom är nykterist och går på nån speciell specialdiet börjar mitt tålamod dock tryta. Då får man ha med sig sin fun light-saft själv, och roa sig bäst man kan. Om man anser att fest och social samvaro går lika bra utan mat och dricka, ja då är det en hållning man får ansvara för helt själv.

Själv gör jag enligt följande (jag är inte allergisk mot nåt, äter kött och har ganska få riktiga matvaruaversioner, vilket förstås gör det enklare för mig) om jag är på middag och av olika anledningar inte tycker om/kan äta det som bjuds:

  • Får jag lägga för mig själv tar jag inget av det jag inte gillar, eller möjligtvis väldigt lite för artighets skull (beror på hur stor aversionen är). Jag skulle inte på nåt sätt påtala inför den som bjuder att denna rätt, detta tillbehör eller denna matvara inte faller MIG på läppen. Jag utgår ifrån att jag inte är varken universums eller middagens medelpunkt, alltså vore det väldigt störigt om jag började orera kring mina speciella matpreferenser och generar värden, mig själv och övriga gäster. Om jag inte blir mätt får jag äta hemma. Om jag inte tycker att det är gott är det synd, men så vida det inte är nåt fel på maten i sig, är det faktiskt inte värdens eller de andra gästernas problem.
  • Serveras det upplagt på tallriken brukar jag alltid smaka på det, oavsett. Vem vet, kanske har jag bara gått omkring i alla år och trott att jag inte tycker om fläsksvål och oxtunga. Om jag konstaterar att min aversion kvarstår, så äter jag bara upp det jag gillar och lägger det jag inte tycker om åt sidan och draperar sedan salladsrester, servett eller nåt annat lämpligt över matvaran när måltiden är avslutad. Om värden rent ut frågar mig om orsaken till denna mobbing av nån stackars matvara (vilket jag för all del också tycker tyder på nåt slags lite okänslig hållning till vett och etikett) svarar jag förstås att det inte är nåt fel på hans/hennes kokkonst utan att jag är den som ska klandras för att jag inte är vuxen nog att äta det som bjuds. Att på nåt sätt fördjupa sig i hur ”äckligt” eller ”oaptitligt” nåt är enligt min smak, eller att ”jag inte tycker om…” är förstås bara plumpt och ouppfostrat. Om orsaken nu skulle vara att man av etiska eller andra skäl till exempel inte äter kött  tycker jag personligen inte att det är rätt tillfälle att ta upp nån kostetisk diskussion kring sitt eget och andras val.  Var som helst annars, men inte där. Punkt. Jag tycker också att man ska försöka undvika hela situationen att komma till en middag hos nån som inte haft möjlighet att ta hänsyn till ens preferens i den frågan och riskera att bli serverad kött. För det är faktiskt inte roligt för nån av parterna att hamna i det läget. Äter man vego tycker jag att man kan göra sig omaket att påpeka det för nån som ska bjuda en på käk.

Om jag går på en diet, eller liknande självvald kosthållning, skulle jag:

  • Förbereda mig genom att antingen äta ordentligt av ”min mat” innan jag går till en tillställning där det serveras mat, och sen bara ta pyttelite eller utvalda delar av det som bjuds, för sällskaps skull. Eller förbereda mig genom att anpassa min kost dagarna innan eller efter så att jag har utrymme att äta av det som serveras. Jag behöver inte blanda in nån annan i vad jag tänker äta eller inte, eller varför.
  • Om det är nån jag är nära vän med som har tillställningen skulle jag kunna tänka mig att höra mig för innan om det finns några matalternativ som funkar för mig. Och om det inte gör det så kan jag föreslå att ta med mig nån rätt, ett tillbehör eller nåt slags snacks som jag kan äta (i de flesta fallen kommer värden förmodligen att erbjuda sig att fixa nåt, nu när han/hon vet om situationen). Alla är happy. Man behöver inte göra nån grej av sin kosthållning i detta läge heller.
  • Om jag är helt fixerad vid mig själv och vad jag kan äta och inte äta, och tycker att jag på grund av mina val är moraliskt överlägsen samt är övertygad om att jag har mött Jesus och han pekade på vispgräddeförpackningen, så skulle jag nog 1) bara umgås med andra hjärntvättade LCHF-lärjungar så jag inte skulle besmittas med intryck från människor som kanske har helt andra åsikter 2) inte en enda sekund fundera på hur dryg  och galen  jag framstår som när jag pratar om vetemjöl som antikrist (särskilt om det är en matsked som redning i en sås som tillagas i fyra portioner) 3) inte delta i ”Halv åtta hos mig”

Hur som helst, jag gillar verkligen ”Halv åtta” som programidé. I alla fall om deltagarna är koko eller charmiga på nåt roligt sätt. Sektmänniskor är inte charmiga. Det är däremot charmigt när en dansbandsgubbe iklär sig Deathstar-unformsmössa och skriker ”Skepp O’hoj”. Men som jag konstaterat förut, det är olika vad man roas av…

***

Om nån tycker att jag är taskig mot LCHF-donnan kan ni gå in på valfritt LCHF-forum och läsa hånfulla kommentarer om den överviktige dansbandsgubben som inte var så förtjust i LCHF-mat, men gjorde som en artig person och åt det han tyckte var ok och lämnade resten, utan att komma med några pinsamma utspel vid middagen. Ganska låg nivå på de kommentarerna, liksom ganska nykristen stämning kring händelsen att en av ”deras” anhängare varit på TV och förespråkat den rätta läran. Så det är inga som helst problem att hitta likasinnade om man nu inte håller med i min åsiktsyttring.

Förresten, jag vill tipsa om ett jättebra argument man kan använda om nån tycker nåt annat än man själv när man är pro-LCHF ”Du är bara bitter för att du äter kolhydrater och light-produkter. Och du är säkert tjock också”. Det låter lite som när Pär Ströms anhängare argumenterar mot feminister.  Byt ut ”äter kolhydrater” mot ”inte fått ordentligt med stock” och ”light-produkter” mot ”ett ordentligt skjut på länge” så är det perfekt. Bara den iakttagelsen räcker rätt långt när det gäller intellektuell argumentationsteknik.  (Jag är bitter och tjock, men det har tyvärr inte blivit nån ändring på nåt av det sen jag minimerade kolhydraterna och skippade light-produkter. Kära Kostdoktorn, vad gör jag för fel? Är det för att jag är feminist?)

Annonser

6 reaktioner på ””Skepp O’hoj, som Deathstars brukar säga”

  1. Lotta skriver:

    Blir bara mer och mer provocerad när jag tänker på det, att alla LCHF:arna jag mött tagit sig friheten i att vara riktigt otrevliga. Allt i frälsningens namn liksom. Undrar om de flesta även är frikyrkliga?

    • evilbunny skriver:

      Lite frälsta på fett i alla fall ;-) Jag antar att de känner sig ”påhoppade” och ifrågasatta för hur de äter, men jag tror de flesta inte alls stör sig på deras val utan bara på hur många av dem argumenterar, debatterar och missionerar detta val.

  2. Fru P skriver:

    du missade : hon satt som ett truligt barn med armarna i kors över mage oxå.
    Hon titulerade sig kostrådgivare. (för mig är det att man ger råd om kost till den som behöver råd och då kan man näringslära eller?)

    • evilbunny skriver:

      Jag tycker att bruden får äta hur hon vill, men det kändes konstigt att hon skulle vara med i programmet när det var uppenbart att hon inte ville äta så många saker som nog de flesta ändå äter. Om det hade varit LCHF som tema och alla lagat sån mat hade det kanske funkat, men nu framstod hon bara som dryg och petig. Tråkigt.

      Gissar att hon har ett eget företag, tror inte att en kostrådgivare med så snäv inriktning kan jobba på så många ställen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s