Politik är att vilja (ibland också att känna)

Det hade just blivit mars. Året var 1986. Det sista som dröjde kvar av februari var en blodpöl på Sveavägen i Stockholm. Dagens Eko hade några timmar tidigare brutit den vanliga nattliga musikradion med en nyhetssändning där en märkbart påverkad reporter meddelade att landets statsminister mördats. På öppen gata.  TT:s nyhetsflash kom 00.20. Kortfattat ”Olof Palme död”. Det var flera timmar kvar tills de första utsagorna om att moder Svea förlorat sin oskuld. Som hon konstigt nog skulle komma att göra så många gånger om efter det. Men det här var den första gången. And the first time is the hardest.

Jag var 15 år och på en fest där alla sovit över. Fast ingen egentligen hade sovit. Jag var 15 år och kär i en kille som vi kan kalla Henrik. Eller egentligen var jag kär i hans storebror, men skitsamma. De såg nästan likadana ut. Vi gick i samma konfirmationsgrupp, Henrik och jag. Han var knappast Guds bästa barn. Det var för all del inte jag heller. Jag kan inte minnas att jag ens tänkte på Gud. Varken där eller annars. Kanske tänkte jag på konfirmationspresenterna.  Mest tänkte jag på Henrik. Väldigt mycket. Och så ogudaktigt man förmår när man är 15. Men må den utan skuld kasta första stenen.
Jag var förmodligen överlycklig över att vi umgicks i samma gäng och att vi festade tillsammans varje helg i den där lägenheten, där nåns äldre kompis bodde.

Ibland när jag inte tänkte på Henrik tänkte jag på politik. Jag var med i SSU. Olof Palme var min idol. Vi pratade aldrig politik hemma. Men jag hade en egen hjärna, och ett eget hjärta. Och det var rött. Och det blev det innan jag förstod varför. En del saker finns i blodet.

Jag var 15 och allt jag ville var att förändra världen. Och att bli full på helgerna. Och att få hångla med Henrik.
Jag hade lyckats med två av tre den där kvällen.
Nån annan hade tagit hand om det tredje.
Men om det visste jag inget då.

Det var tidigt på morgonen den 1 mars 1986. Morgontidningen ramlade in i brevinkastet i hallen. Henrik kom in med den i handen, höll triumferande upp den framför oss andra och skrek med exalterad målbrottsröst så att salivdropparna stänkte ur hans mungipor: ”Palme är död. Den jäveln är död. Rätt åt honom!”. Hans ansikte var märkligt förvridet. Hatiskt. Fult. Jag blev iskall. Stelfrusen.

Jag sa ”Det är inte roligt. Du ljuger, du ljuger!” och försökte ta tidningen för att kunna konstatera att han bara hade nån konstig fyllehumor som jag inte förstod. Han skrattade och höll tidningen utom räckhåll för mig och fortsatte att mässa ”Palme är död! Palme är död!”, som när man retar ett litet barn. Till slut tröttnade han, jag fick tidningen och kunde läsa själv. Han gick ut ur rummet, och ut ur mitt liv.

Jag var chockad och försökte prata med de andra, som inte brydde sig ett skit. De ryckte på axlarna. Åt det. Åt mig. Åt allt. Obrydda, historielösa, samhällsfjärmade, fjortisfulla, hjärndöda.
Som jag minns det reagerade ingen. Utom jag. Kanske grät jag. Kanske var jag bara arg. Eller chockad.
Jag stängde in mig i sovrummet, satte mig i ett hörn med telefonen och visste inte vem jag skulle ringa så dags. Klockan var kanske fyra på morgonen, kanske fem. Så jag ringde Heta linjen*. Äntligen mänskliga röster som sa de saker jag kände. Att nånting oerhört, ogreppbart och fruktansvärt omskakande hade hänt. Nånting som skulle förändra allting. Jag minns att jag satt där flera timmar. Med luren i handen, och pratade om det helt obegripliga, att statsministern hade blivit mördad. Att Palme var död.

Jag var 15 år, och jag kände mig ensammast i världen.
Ibland kan jag känna den känslan igen.
Den svindlande känslan av att nånting helt avgörande har hänt, men alla andra är för packade och för korkade för att orka bry sig ett skit.

(*typ Facebook på telefon)

***

DN-test: Vad vet du om Olof Palme?

Annonser

8 reaktioner på ”Politik är att vilja (ibland också att känna)

    • evilbunny skriver:

      Tack! Vad glad jag blir! :-)

      Ska fundera på saken. Jag har titeln klar i alla fall ”Arga tanten och kaninerna”.

  1. På den tiden stod jag till vänster om socialdemokratin och Olof Palme vilket inte innebär att jag inte sörjde. Med mordet på Palme försvann öppenheten i vårt samhälle. Något annat försvann också, som jag inte förstod då. Palmes politik var nämligen till vänster om det mesta i dagens politik och det kan jag verkligen sörja. Partierna har i mycket urvattnats till röstfiskarpartier och någon riktig vänsterpolitik är det svårt att se idag.

    • evilbunny skriver:

      Jag tror och hoppas att det fanns många även utanför partiet (och kanske till och med politiska motståndare) som blev chockade och sorgsna. Trots allt drabbar det ju hela det demokratiska systemet om människor kan bli mördade för sina politiska åsikter (om det nu var på grund av det, för det vet man ju inte riktigt, men det är väl rimligt att anta).

      Palme var en begåvad människa och en färgstark politiker som nog betydde mer för Sverige än vad gemene man förstod och förstår. Jag är tacksam för att hans engagemang fick mig intresserad av politik, oavsett var jag står åsiktsmässigt idag.

  2. Fru P skriver:

    Jag kommer inte ihåg något av den dagen, inte vad jag tänkte tyckte eller var jag var. Men jag har ju alltid haft mitt hjärta på rätt ställe.

    • evilbunny skriver:

      Du var säkert ute och levde loppan! Och jag vet att du har hjärtat där det ska vara (oavsett vad du anser om Palme och sossarna). :-)

  3. Jag bör ha varit 13 – och jag kan inte låta bli att tänka att jag borde ha begripit mer än jag gjorde…

    Jag bortförklarar med att det kändes overkligt, och att jag inte hade någon egen relation till Palme (och då menar jag inte personligen, utan mer… en egen relation till ”fenomenet” Palme) mer än nutidskunskapen att han var statsminister. Resten har jag förstått, på ett mer eller mindre distanserat plan, senare. Och förbannat att jag inte begrep mer DÅ, när det hände – innan det hände.

    (Men alltså. Vad bra du skriver, människa! *worship*)

    • evilbunny skriver:

      När man är 13 begriper man generellt inte så mycket av världen omkring. Jag var ju med i SSU och alltså hade jag en lite annan inställning till statsministern och politik än de flesta i min ålder. Jag tror att många som var barn eller tonåringar mer reagerade på sina föräldrars eventuella reaktioner på mordet. Men eftersom mina kompisar faktiskt visste om min inställning kan jag i efterhand tycka att även om de inte brydde sig personligen kunde de ju ha ansträngt sig lite mer för att ge mig nåt slags support. Men att vara tonåring innebär ju ofta att man är i ett empatistört skede av sitt liv ;-)

      Jag har bara känt en liknande känsla några få gånger efteråt. När jag satt framför CNN och såg det andra planet flyga in i WTC 9/11 2001 (råkade vara hemma och få veta på IRC om det första planet och slog på TV:n) var det samma overkliga obehagskänsla. Men då kändes det förstås om nåt slags global domedag, och inte bara en nationell.

      (Tack detsamma! ;-))

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s