Det är lite svårt att förklara

Idag på lunchen började vi prata om ”Solsidan”. Eller så var det jag som började prata om det. Jag är ju en sån som snöar in på vissa saker och ältar dem utan rim och reson. Jag har precis slutat säga ”teppanyakihäll” i var och varannan mening, så det här ”Solsidan”-hatet kan ju fortgå hur länge som helst.

Inte helt överraskande visade det sig att det fanns övertygade ”Solsidan”-kramare i min omedelbara närhet. Jag försökte att vara open-minded och sa inte ”men är ni helt efterblivna”, utan försökte med psykoanalys, socialantropologi och hjärnobduktion att komma fram till VAD  exakt som får dem att finna detta program så väldigt underhållande. Jag vet inte riktigt om jag fick nåt svar som var tillfredsställande, som så sällan när jag försöker förstå varför folk tycker nåt helt galet.
Det skapade liksom ännu mer förvirring när de ivrigt återgav komiska highlights ur serien, och gemensamt skrattade åt hur tokig den där rollfiguren Ove är. Under tiden funderade jag på om det rätta sättet att humor-bonda med dem borde vara att anordna ett ”Sällskapsresan”-maraton och toppa med att plocka fram en VHS med ”Göta Kanal”. Som en helkväll på den fräscha igenkänningshumorns grisfest alltså. Inget säger skrattfest så som Janne ”Loffe” Carlsson. Det skulle vara Ove då.

Inte ens antydningarna om att jag lätt borde kunna identifiera mig med den rollfigur som är nåt slags manodepressiv relationsdominatrix, som förtrycker sin mindre viljestarka partner, bet på mig. Det är ju inte roligt. Det är mer som en dokumentär om andra världskriget korsat med en tysk s/m-rulle och ett avsnitt av den där tv-serien där Cesar Millan skäller ut nån olydig kungspudel. Jag säger inte att man inte kan skratta åt exempelvis ett TV-program om mördarhajar, bara att man ser världen ur ett lite annat perspektiv (och förmodligen har stränga restriktioner kring när ljuset ska vara släckt, dörren låst och vilket år man kan tänkas få permission).

Jag fick också den insinuanta frågan vad jag i så fall tycker ÄR roligt. Jag sa att ”det är lite svårt att förklara”, och tänkte att zombies är ju roligt. När man får följa zombie-Kenneths arbetsträning på ett stadsbibliotek i ”Hipp Hipp” är det ju väldigt roligt, liksom såssezombierna i ”Grotesco”. Sen är ju seriemördare alltid roligt, och depressiva clowner. Så den brittiska horror-komedin ”Psychoville” är förstås vansinnigt kul. Och sen är det roligt om Hitler gör fåniga saker. Typ har en svensexa eller leder den svenska melodifestivalen. Nazister kan vara hur roligt som helst. Nördar är alltid roligt. Alla dessa fantastiska skämt om Schrödingers katt, Stan Lee, brist på social kompetens, Star Trek-konvent och atompartikelfysiksom man kan få se i ”Big Bang Theory” är en ren glädje för den som är lagd åt det hållet. Tecknade söta djur som exploderar på olika sätt kan man aldrig få nog av. Tur att det finns ”Happy Tree Friends”. Framtiden är rolig, men bara om den är tecknad och innehåller en sexistisk alkoholiserad robot, en enögd Lara Croft-kopia och en senil professor, som i ”Futurama”. Barn som svär är roligt, i alla fall i ”South Park”. Monty Python är roligt, särskilt ”The holy grail” och ”Life of Brian” eller en sketch där nån slår nån annan med en fisk. Intelligens är roligt. Brist på intelligens är tråkigt. Humor är roligt. Brist på humor är tråkigt.

Men om detta yttrade jag inget alls. Jag bara sa diplomatiskt att ”man skrattar åt olika saker”.  Jag skrattar också åt olika saker. De här till exempel:

Advertisements

4 reaktioner på ”Det är lite svårt att förklara

  1. Ja om dom på ditt jobb ville humor-bonda, så faller jag hellre in i ledet med hat-bondare!
    Solsidan är pinsamt, tråkigt, dåligt, tjatigt..
    Om man är brat, bratwannabe eller helt enkelt en kappvändare så tycker man säkert att
    Solsidan är bra. Nä, jag har inget positivt att tillägga om den serien faktiskt.

  2. Jag har löst det där genom att helt enkelt undvika att se saker och ting som andra skrattar åt. Därför ser jag inte längre solidaritet, gemensama insatser eller uteliggare. Ganska praktiskt faktiskt.

  3. Jennie skriver:

    Jag tycker det läskigaste är när folk tycker att Solsidan är igenkänningshumor, för alla karaktärer i serien är ju rätt hemska! Den jag i så fall känner igen mig mest i är Mia Skäringers karaktär, och hon framstår ju mest som löjlig som tycker att det är viktigt med jämställdhet. Jag förstår ju att det är meningen att jag ska skratta åt att hon ”tjatar” på sin kille precis hela tiden, men hon är ju den enda vettiga och den enda som inte verkar ha gått på hela konsumtionshetsen. Men vad vet jag, jag tycker ju ändå att de flesta människor är dumma i huvudet…

    (Förra veckans avsnitt handlade mycket om hur ett av paren försummade och sen backade över en stackars fågel. Verkligen inte det minsta roligt.)

    • evilbunny skriver:

      De försvarar sig med att de känner igen ”andra”. Men det är ju också rätt hemskt. Vad har de för sorts polare egentligen? ;-) Håller med om att Mia Skäringers karaktär verkar som den mest ”normala” och ändå framställs som en psykotisk gnäll-bitch. Men det är bara att svälja att andra tydligen ser ett kul program och jag ser ett skittrist. Jag har ändå inte så särskilt sofistikerad smak när det gäller Tv-program….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s