Bra eller anus?


NU har jag kommit på vad det är för sorts känsla jag får när folk pratar om hur fantastiskt bra och roligt Tv-programmet ”Solsidan” är.  Det är precis samma typ av känsla som när man var i tonåren och nån enstaka gång satt i tv-soffan med sin mamma och pappa, och de skrattade sig fördärvade åt Benny Hill, en senil Nils Poppe som spelade buskisrevy eller nån gammal Martin Ljung-sketch. Man kände sig på en gång generad å deras vägnar, och samtidigt förundrad…eller mer förbryllad. Man försökte vinkla huvudet lite eller blunda med ena ögat för att se om det liksom var nåt de såg som man själv inte såg. Nåt med perspektivet…

Nån gång tror jag att jag frågade rakt ut vad det var som var roligt, men jag fick ingen bra förklaring. Det var efter det jag började ställa ledande frågor om det kunde vara så att mamma låg på BB samtidigt med nån som hade bra humor och att det kunde ha skett nån typ av förväxling av bebisar. Samtidigt denna tacksamhet. Jag skrattar inte, och det beror helt enkelt på att det inte är roligt, och jag förstår det. I’m blessed.

Men åter till ”Solsidan”. Trots att jag verkar som en person som hårt och skoningslöst bedömer saker, och sen står fast vid min åsikt, så kan jag ibland inte bara släppa det och gå vidare. Jag vill förstå. Även om jag inte tänker låta mig övertygas eller omvändas, så vill jag förstå…Vad är orsaken? Hur blev det så här? Går det att bota? Jag försöker liksom dissekera och utreda. Finna nåt slags lugnande förklaring till fenomen som jag inte förstår.

Varför finns ondska? Varför äter människor kebab med räksallad på? Varför lyssnar folk på Håkan. H? Varför läser folk böcker av Björn Ranelid? Varför måste man mysa just på fredagar? Varför skrattar folk åt ”Solsidan”?

Så jag gör ett nytt försök. Att förstå. ”Solsidan”. Senast igår sa nån bekant att ”det faktiskt är ganska roligt”. Ok, kanske var det där avsnittet jag såg bara extra tråkigt och meningslöst? Karaktärerna kanske inte alls är som hämtade ur en lågstadie-sketch? Men jag skrattar inte en enda gång nu heller.  Jag sitter där som ett frågetecken och tycker att det känns lika kul som hemorrojder, för att anknyta till det avsnitt jag just såg.

Jag tycker inte att det är kul att Johan Rheborgs karaktär har ändtarmscancer-noja och visar foton på sin anal för sin kompis tandläkaren i hopp om ett expertutlåtande, eller vill att en doktor han träffar på ett mingelparty ska ”slänga ett getöga” på hans anus.
Överklass-donnan vill hjälpa andra människor, men när tiderna för volontärarbete i soppkök krockar med hennes tjejlunch, yoga och kläd-rea på Stureplansbutiken lägger hon ner det. Haha. Oj, vilken finurlig och oväntad twist. Den härliga ”igenkänningen” kring relationsproblem är på en sån klyschnivå att jag inte ens drar på munnen åt att bråket om vad man ska spara eller kasta i garaget utmynnar i en felaktig bedömning kring värdet på en Star Wars-leksak. Inget är särskilt vasst, smart eller överraskande. Det känns trött, gjort och ointressant. Mellanmjölkshumor för människor som inte ens när det gäller underhållning vill se nåt som är utanför deras egna villaområden.
Från och med nu ska jag hata ”Solsidan” ännu mer. Det är ett skitprogram för människor utan humorambitioner. Vad menar mina bekanta när de säger att ”man känner igen sig”? Lever vi i parallella universum? Jag skrattar inte igenkännande åt skämt om barnflickor med silkonbröst, att man lånar ut sin städerska eller att man blir förföljd av en jobbig granne som heter Ove när man spelar golf.

Men det här är faktiskt lite av ett bekymmer. Jag vet att jag kommer att ligga vaken och försöka föreställa mig vilka av mina vänner som betalar för ”Premium” på TV4 Play för att kunna se nästa veckas avsnitt av ”Solsidan” före det går på TV. De obehagsrysningarna det framkallar. Den känslan. Som att vara inlåst i ett varuhus och se zombierna ragla fram emot huvudingången med utsträckta händer. The horror, the horror!

Känslan förstärks ytterligare av konversationer i offentliga forum – fikarum, twitter, fejjan. Just när jag försökt skapa åsiktsgemenskap genom att driva med nåt masspsykos-fenomen inser jag att jag är den enda som skrattar. Det är som med ”Solsidan”, fast tvärtom. Där företräder jag alltid sidan där solen aldrig skiner…

Annonser

4 reaktioner på ”Bra eller anus?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s