Misär och sorgligheter

Snyftar till Tv-program om hur baddräktskungen Panos Emporio tvingas leva flera dagar i fattigdomsmisär i en 80-talslägenhet i Hammarkullen och bre mackor till hemlösa för att lära sig om samhällets baksida, för att sedan nådigt skriva ut en check till nån sate som hamnat snett i livet på precis det lagom sätt som väcker hans sympati. Programmet heter ”Vem vill bli miljonär?”. Nej, förlåt…”Den hemlige miljonären”. Oerhört uppbyggeligt. Lite som ett skillingtryck. Detta påminner mig osökt om fina stunder i barndomen då min tondöve far stämde upp gitarren och utbrast i en sådan visa. ”Så bister kall sveper nordanvinden” hette den. Jag tyckte den var så fin och sorglig, minns jag. Den handlar om en liten lungsjuk och moderlös flicka som sitter hemma och väntar på att hennes ”drinkare” till far ska komma hem med bröd. Men han har naturligtvis supit upp pengarna och glömt sina små hungrande barn. Och när han äntligen kommer hem har lilla Ester dött, i armarna på sin bror.

Den grymme fadern från krogen kommer,
får se sin älskling ren kall och död.
Då i hans själ väcktes verklig ånger,
till Jesus flydde han i sin nöd.
Nu aldrig mer han på krogen sitter
men ofta böjd mot sin vandrinsstav,
av ånger fäller han tåren bitter
vid enkla korset på Esters grav.

Jag tycker Panos, eller andra baddräkts- eller GI-miljonärer i programmet, ska lägga slantarna på att bekosta ett nytryck av Svenska Missionsförbundets sångbok. Om uteliggarna och knarkarna får höra denna hjärtknipande visa kommer de att bli frälsta och drogfria. Eller som det hette hemma på min gata i stan – ”hon sa att hon mött Jesus på Stenkumlaväg”. (Nej, min familj är inte kristen och min farsa är inte missionspastor – han har bara väldigt kass musiksmak). Förresten har jag hört att just det här är Astrid Lindgrens favorit-skillingtryck, så det är kass musik godkänd av ett nationalhelgon. Näst bäst i genren är i mitt tycke ”I en sal på lasarettet”, som handlar om en sjuk flicka på lasarettet som ständigt ber läkaren om att få komma hem till mor. Men året går och det blir påsk och pingst och höst, och den enda hon får komma hem till är Gud. Men det låter ju också rätt neat. Undrar om han har vita kuddar från Svenskt Tenn och lampor från Louis Poulsen. Synd att Family Living redan gjort ett inredningsreportage som heter ”Fyra nyanser av vitt”, annars hade det varit en perfekt fortsättning på låten. ”När jag mötte Gud och fick sitta i hans vita NK-soffa”, typ.

Nu hon slumrar uti mullen
slumrar sött i snövit skrud.
Från sin tåligt burna längtan
har hon farit upp till Gud.

Jag snyftar även till en DN-recension av en barnbok som heter ”Kokongs långa resa”.  Känner att jag måste ha den till min samling av uppbyggelig barnlitteratur. Hittills är mina barnboksfavoriter* ”Alla döda små djur” (om barn som driver en begravningsbyrå för döda djur), ”Adjö, Herr Muffin” (om en hamster som blir gammal och dör), samt ”Astons stenar” (Aston fattar tycke för alla ensamma små stenar som ligger överallt och tar med dem hem för att pyssla om dem). Ni ser ju själva. Det sentimentala ligger mig varmt om hjärtat. På vuxenlitteratur-fronten är jag förstås mycket bredare i mitt smakspektrum. Deckare (folk dör), andra världskriget-fackböcker (folk dog) och så kallade feel bad-böcker (folk som växt upp med knarkande föräldrar, suttit inlåsta i nån pedofilkällare, sålt sig till tjocka farbröder eller levt med kriminella psykopater…anything goes, bara det är jävligt tragiskt).

* Nej, jag har inga barn, men det hindrar mig inte från att läsa barnböcker. Att ge böcker till barn är ju som att kasta pärlor för svin. De lägger ändå bara en halväten macka med smöret nedåt mellan sidorna, ritar en huvudfoting med svart tuschpenna över hälften av sidorna och river osvikligt ut sista sidan för att mata katten med den. Så man får aldrig veta hur det slutar. Dessutom har barnböcker mindre pretto titlar, så som ”Så funkar rymden” och ”Bo går till dagis”. Eller klassikerna ”Du är annorlunda och det är inte bra”, ”Alla kissekatter kommer till helvetet”, ”Farfar får en kista”, ”Nicke nyfiken och högspänningsledningen”, ”Du är en olycka”, ”När Lotta var så olydig att hennes mamma slutade älska henne”, ”Monster under sängen finns visst”, ”Saker som rika barn har, som du aldrig kommer att få”, ”Fula gubben och det goda godiset”, ”Pappa super för att du gråter”, ”Totte terrorist spränger ett dagis”, ”Fröken gaffel möter herr eluttag” och ”Satan bor i din garderob”.

Jag snyftar också i sympati över nyhetsrapporterna om hur jobbigt det är för folk som jobbar på Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. De känner stress, oro och press inför sina arbetsuppgifter. De har helt enkelt för många jobbiga människor att fejsa. De blir utbrända av att tvingas tala med deprimerade och desperata människor som hotar med självmord för att de inte får nån sjukersättning och samtidigt är för sjuka för att jobba. Jag tycker att det är bra att man äntligen fokuserar på människor som det verkligen är synd om i den här debatten. Men det är klart, man fattar ju att de är livrädda för att bli sjukskrivna för nån vag I-landsdiagnos som ”utbrändhet”. De om några vet ju hur sånt slutar…

***

Annars då?

Ren misär på så många sätt. Vetekudde, ryggläge, tristess. Ägnar dagarna åt att försöka lära mig Afrikas alla länder (don’t ask) och försöka få en läkartid samt få prata med nån vettig person på FK. Gissa vilket som är mest framgångsrikt.

(Visste ni att Ekvatorialguinea är ett av Afrikas minsta länder och beläget alldeles vid Biafrabukten? Eller att landet förut hette Spanska Guinea? När det var spanskt alltså. Innan det var spanskt var det en portugisisk koloni och mest känt för slavhandelsstationen Fernando Poo. Sen blev det spanskt, och sen brittiskt, och sen spanskt igen. Sen blev landet äntligen självständigt 1968 och gladdes med att få en diktator som hette Francisco Macías Nguema vid rodret. Från att ha varit ett av västafrikas rikaste länder, med stora inkomster från kaffeexport, drevs det i ruin genom ett misslyckat försök till införande av sovjetisk planekonomi. Denna tjomme lyckades under sina elva år vid makten inte bara göra landet bakrutt, han hade förstås ihjäl en massa dissidenter också och jagade över en tredjedelen av befolkningen i landsflykt. Idag heter presidenten Teodoro Obiang Nguema Mbasogo. Han är den tidigare diktatorns brorson och fick genom nepotism posten som försvarsminister. Efter fyra år tog han makten & avrättade helt enkelt den tidigare tyrannen, bara för att fortsätta envåldshärskandet själv. Nåt som på finstämd Leif GW-svenska förmodligen skulle kunna beskrivas som ”en fin gammal tradition”. Utländska valobservatörer har kallat det politiska systemet i landet för ”en fars” och Freedom House listar Ekvatorialguinea som ett av de länder i världen där medborgarna har minst fri- och rättigheter.  75 procent av landets innevånare räknas som fattiga och ändå erbjöd presidenten för några år sen frikostigt UNESCO tre miljoner dollar för att instifta ett pris i hans namn. Priset skulle gå till ”organisationer som genom forskning inom livsvetenskaperna har bidragit till att förbättra kvaliteten på mänskligt liv”. Människorättsorganisationer påpekade det olämpliga i att en FN-organisation skulle dela ut ett pris i en korrupt diktators namn, så det hela avstyrdes till sist. Obiang grät hela vägen till banken, och större delen av landets befolkning fortsatte att odla jams och rösta i de ”fria val” som sker vart sjunde år (det finns ingen gräns för hur många gånger samma president kan bli omvald). Pengarna tjänar Obiang dels på de oljefyndigheter som började utvinnas i landet på 1990-talet och dessutom finns uppgifter om att han får lite extra slantar in på sitt privata konto genom att låta andra länder dumpa giftigt avfall i landet. Men allt slutar lyckligt. 2012 kommer landet nämligen att få äran att stå som arrangörer för Afrikanska fotbollsmästerskapet, tillsammans med grannlandet Gabon. Den här killen får Mubarak att verka som en trivselfarbror med andra ord. Jamsrevolutionen, någon?)

(Allt detta har jag läst på Internet, så då räknar jag med att det är sant).

Hur är det själv?

Annonser

2 reaktioner på ”Misär och sorgligheter

  1. Hm – jag gissar att du spetsar de afrikanska länderna på en kafferast, plusminus en dag eller två. Jag kan Togo – för att jag hade två kursare därifrån på min förra tyskakurs…

    Vetekudde rocks – fast det suger babianröv att de ska behövas. Dårå.

    *kram*

    • evilbunny skriver:

      Maken påstod att han ska göra ett diagnostiskt prov åt mig vilken dag som helst ;-) Jag är så kass på geografi och har liksom inte uppdaterat mig fast världskartan inte alls ser ut som i kartboken jag hade i bänken på lågstadiet. Så nu kände jag att det var dags
      *kram tillbaks*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s