Noll poäng

Jag ska erkänna direkt. Jag ser på melodifestivalen. Bara för att kunna få stoff till att näthata lite. Det beror alltså varken på min första ursäkt – att My Man ännu inte kommit hem med kvällens dvd-rulle (vi är alltså några av de få människor i Sverige som fortfarande hyr filmer i videobutiker) och att jag är för handikappad för att nå fjärrkontrollen från mitt ryggläge i soffan, eller min andra ursäkt – att jag innerst inne hoppas att det ska dyka upp nån cool låt som nån med min musiksmak skulle kunna göra nåt annat än kräkas över. Till exempel har ju både BWO och Johan Kinde varit med i tidigare upplagor av ”mello”. Nej, det sanna motivet är helt enkelt att jag redan vet innan att jag kommer att tycka att det mesta suger, från låtarna och artisterna till programledarna och alla ”humoristiska” pausinslag, och därför i hemlighet ser fram emot att få plocka fram motorsågen och gå loss på hela evenemanget. Jag trodde att jag skulle kunna avhålla mig helt ikväll, men jag föll i fällan ändå.

Men lusten att dissekera varje eländigt bidrag kom av sig direkt när jag kollade mitt twitterflöde och insåg att alla hatar Dilba, vars låt var den enda jag kände nåt slags varmare känslor för. Medan jag satt och funderade på om i år kanske var året då de liksom plockat in lite fräschare och mer nytänkande bidrag noterade jag att nästan samtliga elittyckare dissade hennes sångröst, utseende och dansstil. Medan jag tänker att hon är sjukt snygg, att hon har en bra röst, att hennes nummer i alla fall är lite edgy och att hon är allmänt cool. Surprise att jag alltid tycker tvärtom mot majoriteten! Dilba floppade och kom sist. Istället älskar alla tydligen boy band-snubben med Justin Timberlake-komplex och tacky läderjacka med 80-talsnitar. Folk har ingen smak och är allmänt dumma i huvudet. Jag tror egentligen inte att jag behöver analysera det mer än så faktiskt. Det brukar ju vara kontentan i det mesta jag skriver hur som helst.

Kanske är jag extra tjurig i år eftersom jag saknar mina favorit-bisittare i tv-soffan, herr Chips och fröken dippsås. En tv-kväll kan ju alltid hjälpas upp av sådana distraktioner. Men nu är det ju chipsembargo här. Dessutom slår det mig med full kraft att det aldrig kommer att kännas som 1984 igen. Jag kan sluta hoppas på att än en gång uppleva den där religiösa (mormon)känslan jag fick när bröderna Herrey dansade in i mitt liv. Det var året innan jag vände min håg till satan och lyssnade på Kiss ”Lick it up”-platta på repeat och tapetserade mina flickrumsväggar med Mötley Crüe-posters. Men 1984 låg jag fortfarande sömnlös nätterna igenom och fantisera om att vara mormon, så att det kunde bli Louis Herrey och jag (turligt nog var jag för ung för att förstå att det eventuellt kunde finnas andra hinder i vägen för Louis och mig). Aldrig hade jag hört några bättre låtar än ”Kom och ta mig” och ”Every song you sing”. Men jag var bara 12 år. Och jag gick ganska snabbt vidare i min musikaliska utveckling. Det är jag tydligen ganska ensam om. Just ikväll i alla fall….

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s