Utan kulturkofta i metropolen

Mina försök att vara kulturell faller alltid så platt. Idag hade vi bestämt att vi äntligen skulle se de kinesiska terrakottakrigarna på Östasiatiska muséet. Så där lite spontant bara, en lördag eftermiddag. Good thinking. Inga andra hade ju kommit på samma idé…

Jag är fortfarande så himla naiv fast jag har bott i Sveriges två största städer de senaste femton åren och borde veta att i storstan räcker det inte att gå med i en filmklubb som visar utrikiska filmer där de pratar på franska och annat kônstigt för att betraktas som värsta kulturkoftan. Det räcker inte med nån inramad plansch från allposters.com med Monet-solrosor för att verka som en konstkännare. Det är framför allt naivt att tro att man är den enda personen inom mils omkrets som vill glo lite på kinesiskt lergods från 200 f Kr utan att åka till Kina.

Jag beter mig fortfarande som den lantlolla jag är. Bor man i nån bonnig småstad behöver man ju aldrig trängas annat än om det är gratis smakprov på en ny limpsort på ICA eller nån C-kändis kommer för att inviga stans enda rulltrappa. Men här ska ju varenda medeklass-svenne gå med sina dagisbarn och se på ”Piss Christ” och glo på Rauschenbergs get eller leka plaskdamm i en Dror Feiler-installation. Ena dagen ”Ecce Homo” och nästa ”Pettson & Findus bakar pannkakstårta”-utställning på Junibacken eller en heldag på Tom Tits Experiment (varje gång jag hör det namnet tänker jag att det är en nedgången porrklubb på Reeperbahn eller en film där en Benny Hill-snubbe flåsar över storbystade blondiner). Jaja, nu är jag bara ogin för att jag var så otaktisk och trodde jag bara kunde promenixa in och glo på gamla lergubbar utan att besväras av andra människors behov av att kulturberikas. Men nån måste helt klart bära skulden för detta misslyckande, och jag tänker fan inte ta på mig detta ensam.
J’accuse en imaginär söder-familj med tvillingvagn där 2-åringarna Vilda- Måntuva och DaVinci sitter och mumsar ekologiska bananer medan hipster-föräldrarna berättar för dem hur spännande de kommer att tycka att det är att se  arkeologiska fynd från Han Yangling-graven och andra utgrävningar nära Xi´an i provinsen Shaanxi.

Men jag är inte den som ger upp mina kulturella ambitioner så lätt. Vi gick och käkade på Medelhavsmuséet, och där fick jag en helt ny existentiell insikt. Allt smakar inte som kyckling. Ibland smakar kyckling som tonfisk också.  Sen blev det fika på Nationalmuséet. Hela den här grejen med att se på utställningar när man går på museum är sååå överskattat. De tar ju inget inträde för att släppa in en i sina serveringar. Även i museibutikerna kan man strosa runt utan att det kostar en spänn. Om man inte handlar nåt alltså. Fingrade lite på en sminkväska med motivet ”Backanal på Andros” av Peter Paul Rubens. Bara tvåhundra pix. Men å andra sidan kan man lika gärna köpa en tändsticksask med  Johannes Bosschaerts ”Stilleben med tulpaner” för trettionio kronor. Eller en kasse i slitstarkt material med Carl Larsson-motivet ”Lisbeth läser” för endast tjugonie riksdaler. Tänk på att kultur måste få kosta! Det är troligen därför staten inte längre anser sig ha råd att subventionera inträdesavgifterna till de museum skattebetalarna bekostar. Men nu ska det inte bli kulturpolitiskt. Kultur är ju svårare att förstå än till exempel sport, för det har våran kulturminister sagt.

För att kompensera för uteblivet kulturkoftande toppade jag med att gå förbi Dramaten och shoppa lite teaterbiljetter. Det var sjukt billigt. Noll kronor. Hade nämligen rafsat fram alla presentkort vi fått i julklapp och bröllopspresent. Kultur är alltså ibland helt gratis.

Sen har jag fortsatt hela den här kulturella dagen med att nostalgiskt läsa mina gamla filmrecensioner från Göteborgs filmfestival och minnas höjdpunkter som fransk zombie-thriller (”They came back”), indisk transplantations-scifi (”The Body”), brittisk Big Brother-skräck (”My Little Eye”), dansk dock-fantasy (”Strings”), koreanskt munkdrama (” A little monk”) och finsk äckelkomedi (”Gourmet club”). Tänk den som ändå just nu halkat omkring i göteborgskt snömodd på väg till nån murrig biosalong för att se en otextad tvåtimmars lankesisk dokumentär om mimare eller till nån Sky bar för att dricka sig full på billigt rödvin.
Men det får bli lite hemmafilmfestival istället. Schweizisk scifi känns ju lite apart det också.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s