Ett Björn Ranelid-moment


Intressant hur gamla synder kommer tillbaks. Ett tag drev jag och mina kompisar en webbtidning som ett litet hobbyprojekt. Den finns kvar på nätet än idag, men mer som ett slags (re)lik från en svunnen tid, och uppdateras en gång om året, om nån orkar.

Hur som helst så recenserade vi bland annat ganska mycket film. En gång skrev jag en artikel om hur usla jag tycker att svenska thrillers är och listade några riktiga bottennapp som var aktuella vid den tiden. Jag sågade med en inte särskilt ömsint motorsågsteknik dessa filmer och deras brister. Jag rådissade samtliga regissörer och de skådisar som medverkade i dessa alster på ett sätt som ingalunda tog hänsyn till deras egon eller eventuella övriga kvaliteter som människor och konstnärer. Dessutom försökte jag göra detta på ett underhållande sätt.

En av de filmerna som jag sågade i texten var David FlamholcsLithivm”. Jag tyckte att den var så provocerande dålig att jag verkligen bemödade mig om att tala om hur väldigt, väldigt kass jag tyckte den var. Jag tror jag utnämnde den till en av de sämsta filmer jag nånsin sett – alla kategorier. Och jag har ändå sett väldigt mycket film.

Idag, nio år efter jag skrev den texten, klickade jag på lite random länkar i mitt twitterflöde och kom till regissören David Flamholcs egenhändigt hopsnickrade webbsida och en lång lista med recensioner på hans filmer (inskannade från papperstidningar), komplett med analyserande kommentarer från honom själv. Oerhört fascinerande att se. På ett lite läskigt vis, om jag ska vara ärlig. Jag har full förståelse för att man blir pissed off av taskiga recensioner, samtidigt som jag finner det lite, lite underligt att man som regissör anser sig tvungen att personligen smäda nån recensent på Nordvästra skånes tidning för att han inte gillar ens film, eller komma med nåt catchy svar på tal till SvD:s recensent när han menar att det mesta i filmen är katastrofalt – ”Syftar du på min film eller på ditt eget liv, sucker?”. Jag menar inte att man inte kan göra det. Jag menar att det bara framstår som…udda.

Döm om min förvåning när det visar sig att bland alla recensioner som sågade hans alster så hade han fastnad speciellt för mitt lustmord på ”Lithivm”.  Han citerande hela recensionen ordagrant från början till slut, samt ägnade en hel sida (som han kallar ”hjärnsläpp!!!”) åt att kommentera varenda ord i den. Han har inte ägnat denna omfattande vänlighet åt någon av de stora eller mindre tidningarnas recensioner, utan det är mig som representant för ”amatörrecensenterna” (jag tycker att det är jätteroligt att han använder det uttrycket, av så många anledningar) som han lägger sitt verkliga krut på. Jag bugar mig inför denna ynnest. Det känns ju lite som att vara den som vann den uppblåsbara brödrosten i en korsordstävling.

Det är på samma gång bland det roligaste jag läst, och nånting som gör mig riktigt, riktigt bekymrad. Jag tror det är enklast att läsa texten själv för att förstå min fascination och min förundran över hans ”försvarstal” och mitt missnöje över hans förolämpningar (alltså, jag är lite snobbig och elitistisk när det gäller smädelser, förlåt. Jag tycker att folk måste anstränga sig när de ger sig in på personliga påhopp. Fast jag tycker att just det här är fantastiskt roligt, fast kanske mest på grund av den helt absurda tonen). Oaktat detta känns det även i andra delar som att vi inte har riktigt samma sorts humor. Det känns väldigt udda när någon tolkar utsagor som dessa bokstavligt (och känner sig tvungen att bemöta dem som om de vore det):

Skådisarna är så lama att man nästan vill spöa upp dem.

SKULLE VILJA SE DIG SPÖA UPP NÅGON AV DEM, BÖRJA MED BJÖRN GRANATH TACK… ELLER DU KANSKE MENAR DAMERNA, FEGIS.

Man hoppas så innerligt att det skall komma en figur med maskingevär och meja ner alla i filmen eftersom det skulle vara det enda antiklimaktiska slut som ändå givit nåt slags tillfredsställelse.

NU BLIR DET HELA KLART; HAN ÄR AGGRESSIV! JAG HAR SJÄLV INGA MORALISKA INVÄNDNINGAR MOT FILMER SOM BESTÅR AV ATT NÅN DUNDRAR IN OCH BARA MEJAR NED ALLA – MEN DET ÄR INTE MIN STIL. SORRY. FEL FILM.

Jag återger inte denna upptäckt för att jag är chockad över att han inte gillar min recension, utan  det är mest att  nivån på hans retoriska utspel verkligen, verkligen fascinerar mig. På allvar. Jag har aldrig läst nåt liknande! Det får mig osökt att tänka på den debatt-aktuelle Björn Ranelid och ett annat missförstått geni – Marcus Birro (även om jag faktiskt måste påpeka att de båda kanske har en lite bättre förmåga att hantera ord) och hur de responderar till kritik mot nåt de gör, oavsett i vilka forum eller av vilka människor den framförs. Det är precis samma typ av retorik som Marcus Birro använde när han svarade på en insändare i en kvällstidning.

Alltså, jag måste förtydliga om nån helt utan humor läser det här – också.  Jag blir inte särskilt upprörd över Flamholcs  text. Inte ens när jag blir erbjuden att gå en match med  Björn Granath, kallad ohederlig, aggressiv lögnare eller få alla mina utsagor bemötta med övertygande ”fakta” om filmens och regissörens genialitet och hur alla andra i världen har sett detta uppenbara (ja, alltså förutom majoriteten av de svenska recensenter då). Inte heller blir jag ledsen för att han påstår att min lilla recension är ”annonym” (!) (fast min byline och mailadress står typ en halv centimeter under texten) och till följd av detta kallar mig ”han” genomgående i sin svar-på-tal-text. Han/hon/den/det…same, same.

Tvärtom känner jag smickrad över att han flera år efter (lite oklart när han gjorde sajten) personligen har satt sig ned och analyserat min text och kommit med så kreativa funderingar kring den och dessutom förklarar allt som jag måste ha missat. Det finns liksom inte i hans värld att nån helt enkelt bara tycker att det är kasst, och kanske äger den åsikten och upplevelsen, oaktat vad han själv anser.
Jag önskar att alla regissörer vars filmer jag ogillat eller kritiserat personligen bemödade sig om att ge mig feedback kring mina åsikters relevans. Det tyder ju på att man är väldigt down to earth, eller kanske high up in the sky. Eller är…på nån annan plats.

Jag skrev en elak recension av en (enligt mig…vem annars? Recensioner bygger på en helt subjektiv värdering) dålig film. Filmens regissör sågade min recension med en sällan skådat engagemang. Hur skulle jag kunna sura över det? Självklart borde jag bli smickrad.
På samma sätt som det är under en konstnärs värdighet att sura över att alla inte uppskattar, älskar eller ”förstår” hans verk, lika lite kan nån som ger uttryck för en subjektiv värdering av detsamma bli putt om alla i världen inte håller med. Kanske särskilt inte verkets upphovsman, när åsikten är kritisk. Tänker jag. Men det kanske är ett så kallat ”hjärnsläpp!!!”?

Hur som helst är det jätteroligt alltihop! Framför allt att jag hittade den sidan först nu.
Jag blir nästan lite sugen på att se ”Lithivm” igen. Eller nej, det blir jag faktiskt inte alls. Men jag blir ju väldigt nyfiken på David Flamholc. Vad gör han nu för tiden? Och varför är han inte med i ”Let’s dance”?

Advertisements

2 reaktioner på ”Ett Björn Ranelid-moment

  1. JAG blir faktiskt lite sugen på att se den där filmen. Den måste ju varit något ”alldeles speciellt” när regisören lägger så mycket tid på försvarstalet… ;-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s