The fat body

(Beth Ditto, sångerska i ”Gossip” och fatshionistornas husgudinna. Här i en klänning ur den big size-kollektion hon designat för brittiska klädkedjan Evans)

Det här är ett inlägg jag började skriva för länge sen, men aldrig publicerade. Men det verkar ha blivit aktuellt igen. Jag vill poängtera att det här inte handlar om eventuella hälsoaspekter på övervikt, utan om en helt annan vinkel på saken.

***

Nånting som jag finner både oerhört fascinerande och oerhört sorgligt är att en av de mest provocerande saker man kan göra som människa är att gå omkring och vara överviktig, tjock, fläskig, trind eller vad man nu vill kalla det. Speciellt om man är kvinna.
Det är tydligen nånting så oerhört aggressionsframkallande med det. Jag förstår inte varför. Vad är det med stora kroppar som väcker så starka känslor och sån avsky?  Det kan ju inte bara handla om estetik, för man anser sig ju inte ha samma rätt att förolämpa eller göra sig lustig över nån som är smal, men kanske i övrigt inte passar in på ens smak eller preferenser när det gäller utseende. Att man inte personligen är attraherad av vissa saker brukar ju sällan föranleda att man går fram till alla vars utseende man inte ger 10 poäng och upplyser dem om det. Men de flesta överviktiga tjejer jag känner (oavsett hur bra de ser ut i övrigt) har varit med om att helt okända människor kommer fram till dem helt utan föregående interaktion och sagt att de är fula, motbjudande, äckliga, oattraktiva eller att de borde ”gå hem och banta”. Mestadels på krogen förstås, men även på stan eller i andra sociala sammanhang.

Jag har aldrig förstått den grejen. Vad exakt är det som ger en annan person känslan av att han/hon är bättre eller mer värd för att han/hon har mindre fett på kroppen eller väger mindre? Den som har så dålig impulskontroll att han/hon inte kan hålla inne med omotiverade förolämpningar är väl en betydligt större fara för mänskligheten än nån som eventuellt skulle ha dålig impulskontroll när det gäller eget intag av kalorier? Bristande intelligens och bristande empati är (enligt mig) i sig två faktorer som är betydligt mer  farliga för mänsklighetens utveckling än övervikt. Det är ju tråkigt att dumhet verkar vara ett av de mest resistenta ärftliga anlag som finns, och att det dessutom förstärks ytterligare av miljö och uppfostran.

Det som jag finner mest (o)roande är ändå att den absolut starkaste provokationen av allt inte är den blotta existensen av tjocka kroppar, utan insikten eller tanken på att en överviktig person skulle kunna vara frisk, nöjd med sin tillvaro och stolt över sin kropp. Det skapar ett enormt raseri hos vissa personer.

Den svindlande tanken på att lyckan inte sitter i kroppsvikt…ja, kanske inte ens i utseende…verkar så skrämmande att man anser sig ha rätt att säga och göra nästan vad som helst för att krossa nåt som skulle tyda på att den tanken existerar, hos någon enda annan person.
Om någon medvetet skulle sätta sig upp mot normen att mängden självförakt måste stå i omedelbar proportion till det antal kilo man är från den orealistiska idealvikt som pådyvlats (främst) alla kvinnor i världen, verkar i vissa fall trigga nån väldigt låg instinkt. Den instinkten verkar ha tagit sikte på att rasera denna persons självförtroende eller självkänsla, genom vilken metod som helst.

Tanken på att nån annans val (eller till och med brist på val) faktiskt inte måste vara en provokation mot ditt val (eller brist på val) att underkasta dig de reglerna är tydligen en oförlåtlig synd, och något man till alla pris måste utplåna. Om du ska lida för att du vill ha en ”perfekt” kropp då ska fan ingen annan komma och säga att för deras del är det där kanske inte så himla viktigt. Det där kanske inte är livets mening. Det där kanske går bra ändå. Det kanske finns annat att ägna sitt liv och sin energi åt. Om nån, om så bara genom sitt eget högst personliga val, utmanar ditt så är förstås inte din tanke att ”var och en får göra som han/hon vill” eller ”good for you”, utan ”men om det är ok att vara nöjd med det som inte är perfekt då faller hela min livsfilosofi, och dessutom kan jag inte få se ner på de som inte är ”lika bra” som jag”.
Logiskt, eller hur?

Jag kommer aldrig att förstå det där.

Och när jag ser den här filmen (The fat body (in)visble) blir jag på en gång beklämd och så otroligt glad. Jag önskar jag kunde bära mina kilon med samma stolthet, men det gör jag förstås inte. Jag väntar hela tiden på de där kommentarerna som andra tydligen tycker att de har rätt att ge mig för att min kropp väger mer än deras. Förmodligen väntar jag på dem för att jag aldrig låter sånt passera. Nu för tiden. Jag är inte stolt över mina kilon. Jag kan gärna bli av med ett par. Men det är min sak, ingen annans. Min kropp eller min vikt är ingen annan persons angelägenhet, och bristen på respekt för det gör mig extremt förbannad. Vilket jag alltid är ytterst noga med att visa. Det är jag däremot stolt över. Att jag inte tar nån skit.

Det som är verkligt motbjudande är inte stora människor, det är små människor. De som är så små att de måste pissa på andra för att känna sig lite bättre. De där pyttesmå människorna kommer i alla sorters förpackningar, så låt dig inte luras av kroppsform eller huvudstorlek…

Fler bra grejer om kroppar och vikt:
Kroppsbilder
Flickr: Illustrated BMI Categories

Annonser

2 reaktioner på ”The fat body

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s