Att vara Tim Burtons favorithäxa och andra fantastiska saker


Nyåret firades traditionsenligt (när man gjort nåt mer än två gånger är det väl en tradition?) hos M&M. Fantastiskt trevligt på alla sätt! Förutom att jag hade helvetesont (och därför hade mer is innanför klänningen än jag hade i drinken) så var allt till belåtenhet. Överdådigt gott käk, goda drinkar, trevligt sällskap, roliga konversationer, söta hundar, karln i kostym & slips, serpentiner, fyrverkeriutsikt från balkongen och bröllopsskumpan i glasen. Icke att förglömma det nästan magiska ögonblicket när vi lyckades få tag på en taxi 02 på en nyårsnatt i Stockholm, utan att ha förbokat en. Det är ju nästan som att vinna på lotto! Ett gott tecken inför 2011 helt klart. I feel lucky, på ren Googlesvenska.

Men det viktigaste med nyår är ju ändå det prestigefyllda tillkännagivandet av ”kändis-listan” (en känd nysårsprocedur som jag delgivit vissa av er förut). Alla i sällskapet måste ange vilken känd person de vill frottera sig med det kommande året. Frotterandet sker i kategorierna ”äta middag med”, ”vara gift med”, ”vara bästa vän med” och ”ha en het sexhelg med”. Det här är inte alls, som man lätt kan tro, en ytlig och barnslig lek utan är förstås en intellektuell och identitetsbyggande konceptuell ritual. En positionering lika viktig som vilka böcker man läser, vilka filmer man ser, vilken sorts bröd man bakar och vilka böjelser man har. Det är som ett slags inredningsreportage i DN Bostad. Vem är jag? Vad äter jag till middag? Hur dyrt är mitt kylskåp? Vad får mig att torrjucka?

Därför kändes det inte alls bra att jag ägnat hela mitt år, sen förra nyårsafton, med helt andra saker än att tänka ut smarta kändisval för 2011. Tvärtom kom jag på det en timme innan festen ungefär. Inte bra, inte bra. Särskilt inte när den enda kända person jag kommer på som jag tycker är sexig är Leiv Schreiber, och honom tog jag ju redan förra året. Jag satt där i soffan och kände hur svetten började bryta fram. Febrilt jobbade hjärnan…sexhelg, sexhelg, sexhelg…var allt jag kunde tänka på. Och Leiv Schreiber. Alla kändisar som dök upp i samtalet prövade jag i tanken. Peter Jihde på en björnfäll? Nä. Zlatan i leopardtanga? Nä. Jan Malmsjö med en ros mellan tänderna? Nä. DiLeva strippande? Hmm…let me see…nä. Lill-Babs slickande sig om läpparna? Idol-Jay med nytvättat hår? Claes Elfsberg med gimp-mask? Brad Pitt i volangkjol?…Nej. Inget föll mig i smaken. Desperationen tilltog. What to do? De andra kategorierna kan man ju skarva ihop om det behövs, men sexhelgen, nej det är ju den riktigt viktiga kategorin. Där agnar skiljs från vete.

Under tiden kom de vanliga frågorna upp – ”Får man ta nån som är död?”, ”Är det ok om man väljer att de ska vara in character om det är en skådis?”, ”Hur känd är känd?”, ”Hur lång är egentligen en sexhelg?” och ”Vi behöver väl inte ta hänsyn till DERAS sexuella preferenser?”.

Sen ifrågasätts också själva valen under offentliggörandet. ”Äta middag med Per Morberg? Men han svettas ju typ ner i maten! Det är ju typ…äckligt!!!” och ”Men vad ska Kate Beckinsale och du prata om under er sexhelg? Har ni verkligen nåt att säga varann?”.

Ett riskabelt moment är också att om nån annan väljer den personen man själv tänkt välja så får man inte säga samma. Förra året hade jag en shootout om en sexhelg med Kat von D, men nu i efterhand är jag nöjd att jag fick ta plan B – Dita von Teese istället. I år var det konkurrens om att få äta middag med Sarah Palin. Motiveringen var inte ”för att komma nära nog att lägga råttgift i hennes mat”, utan ”man vill ju veta hur hon tänker”. Ehhh…nej…?! Helst inte, faktiskt.

Min middag med Christer Fuglesang
Turligt nog var jag ensam om att ha bespetsat mig på en middag med Christer Fuglesang. Jag erkänner att det beror lite på att han är den ende svensk man kan fråga om hur det känns att tappa en skiftnyckel i rymden. Bara en sån sak. Jag har tycker att han verkar lite torr, men med lite vin till maten går det säkert att få loss spännande info om toalettvanor i rymden och sex i tyngdlöshet och annat intressant. Eller så kan vi prata om hans litterära gärning som bland annat resulterat i barnboken ”Rymdresan – Markus och Marianas äventyr med farbror Albert”. Eller så kan vi prata om tålamod. ”Den som väntar på en rymdfärd väntar aldrig för länge”, som det gamla NASA-ordspråket lyder. Det, ”Upp som en sol – ned som en pannkaka” och ”I rymden kan ingen höra dig skrika” finns broderat på korsstygnstavlor på ISS. Det är så sant som att jag skulle vilja leka astronaut med Chrille.

Min bästa polare Fredrik Strage
Jag inser också att det finns nåt slags vattendelare när det gäller nivån på önskningar om vem man vill vara bästa vän med. Medan några valde Hollywoodkändisar och några valde inhemska profiler så angav några sina favoritbloggare (som även råkar vara bland mina). Grattis Mr Bloggfrossa och Julia Skott, ni är kända nog  för att okända människor ska önska er som polare. Hat mot EMD och Stefan Holm kan förena människor, liksom feministiska utspel. Hälften av sällskapet hade aldrig hört talas om de bloggarna, men å andra sidan var det lika många som verkade helt nollställda inför My Mans val av  Joss Whedon. Hur kan man inte veta vem Joss Whedon är? (Jag satt förvisso som en fågelholk både inför heta fotbollsspelare och skådisar i TV-serier jag inte sett, så jag kanske inte ska vara så fördömande…). Önskar jag kommit på det själv, men jag kanske kan ta honom nästa år även om han är ”second hand”-sliten då.  Men jag måste fråga My Man om han verkligen tror att det är the beginning of a beautiful friendship att komma med en tröja med ”Joss Whedon is my master now”-tryck när man ska bli kompis med Joss? Blir det inte en ojämlik relation? Lite som att man är en stor hund med en liten hunds attityd?

Själv valde jag Fredrik Strage. Jag har till exempel ingen ”Fredrik Strage is my master now”-tröja så det skulle bli en helt jämlik vänskap. Så klart. Jag är en stor hund med en grizzlybjörns attityd.
Jag tänker mig att vi snackar om viktiga grejer. Att jag säger: ”Men vad coolt att du döpt din unge efter en låt av Kent. Jag tror att jag också ska göra det. Jag funderar på ”Kevlarsjäl”, ”Pojken med hålet i handen”,”Columbus” eller ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)”. Vad tror du om det? Eller är ”Ingenting” bättre? Eller ”Thinner”? Det passar ju liksom både på en kille och en tjej…” Och sen kommer jag att ta upp det där med hur fan man kan välja ”John the Revelator” som enda Depeche-låt på en 100-lista över de 10 senaste årens bästa låtar. Och sen kommer jag att snacka om Håkan Hellström. Och hiphop. Och sen kommer vi inte att vara vänner längre. Men det är säkert roligt så länge det varar. Jag ska kalla vår vänskap ”fem minuter du aldrig får tillbaks”.

Men ändå, helt ärligt,  jag blir faktiskt lite störd varje gång jag får upp den där ”du känner kanske…”-listan på Facebook, och det är uppenbart att fem av mina vänner (ja, det är ett starkt värdeladdat ord, men jag har ju bara den innersta kretsen av bekanta som Fejjanvänner, sisådär 166 stycken varav 0 är mina fans, utom kanske min man) känner Fredrik Strage. Tyvärr så tror jag inte att de bara är random beundrare eftersom de alla är journalister. Nej, de är säkert bland hans 1500 allra närmaste vänner. Jag är ju aldrig avundsjuk på nånting, men det där svider ju ändå lite. Det svider inte alls att fyra av mina Fejjan-friends är kompisar med Marcus Birro. Eller låt mig förtydliga, det svider inte alls på samma sätt
Men nu vänder vi blad…

Min man Tim Burton
…och kommer till vem jag ska vara gift med hela 2011. Tim Burton. Det var lite otippat va? Och ändå inte alls. Motiveringen är mycket enkel, som hans fru får man tydligen första tjing på att spela tovhårig, galen fantasy-häxa. Han och Helena Bonham-Carter är lite som en brittisk motsvarighet till svensk films radarpar Nutley-Bergström (såg för övrigt i pressen att herr Nutley säkrat framtiden för dottern också. Molly Nutley är tydligen med i nya Änglagård-filmen. Som ett enda stort lyckligt familjeföretag…ponerat att mamman snorgråter så fort hon får tillfälle). Annars kan jag tänka mig att spela den vita kaninen i ”Alice i underlandet 2 – the return of Hjärter Dam”. Jag har förstås sett alla Tim Burtons-filmer, och det gör mig moraliskt sett till en så otroligt mycket mer högstående människa än de som sett alla tre ”Änglagård”-filmerna. För att inte tala om de som sett alla Jönssonligan-filmerna eller alla Sällskapsresorna.

Min sexhelg med Julian
Men sen kommer det jobbiga. Sexhelgen. Jag lyckades skapa ett riktigt awkward moment. Och då satt jag ändå i tur efter kvinnan som förra gången outade att hon ville ha en het sexhelg med Anders Borg, och i år valde Anna Anka med motiveringen att ”det är en kvinna som verkar behöva bli ordentligt uppslickad i brygga”. Det var alltså ett val baserat på mer medlidande än åtrå, vilket sällan brukar vara fallet i denna kategori. Även om vi alla skruvade lite på oss vid de otäcka bilderna som vi fick i huvudet så accepterade vi detta som ett udda men fullt godtagbart argument. Ibland krävs ju ändå uppoffringar av medmänsklighet för att göra världen lite bättre. Humanitära hjälpinsatser. Vi nickade alla och unnade Anna Anka en het sexhelg.

Men när jag sa att mina motiv också var helt och hållet osjälviska, uppoffrande och att allt egentligen bar mig emot och sen deklarerade att jag valt Julian Assange, så blev det helt tyst. Lite som om  jag sagt att jag skulle vilja gifta mig med Juha Valjakkala efter att ha skickat kärleksbrev till honom i fängelset. Jag försökte ändå utveckla det hela med att förklara att det helt enkelt handlade om ett inträngande undersökande reportage, ett slags möjlighet att wikileaka sanningen om Assanges sexualmoral, eller bristen på densamma. Att jag bara ville göra ett slags walraff (men utan raff då) och skapa möjligheten att få Stora Journalistpriset 2011. Men mannen som just sagt att han ville käka middag med George W Bush och sedan tidigare har på sitt samvete att ha önskat sig en het sexhelg med Shirley Clamp sa upprört: ”Vi pratar om en hel sexhelg. 48 timmar! Med Julian Assange…det där tar ju mindre än en timme att ta reda på”. Jag intygade att jag inte alls är sexuellt attraherad av Assange, och att jag förstås skulle minimera all fysisk kontakt med honom och bara prata alla de andra 47 timmarna.
Alla såg väldigt skeptiska ut. Jag önskar att jag hade sagt nåt mer acceptabelt och mindre laddat, kanske valt Billy Butt eller Tito Beltran istället? Det var tur att My Man räddade mig genom att föra över fokus till sitt val av en lesbisk, svart sångerska med rakat huvud. Puh, jag har redan bestämt mig för att ta Leiv Schreiber nästa år. Eller en lesbisk, svart sångerska med rakat huvud. Eller Maria Montazami. Eller Ernst Kirchsteiger. Eller EMD. Eller hela regeringen insmorda i matolja ombord på en Ålands-färja. Eller Jimmie Åkesson i folkdräkt. Vad som helst som kan tvätta bort stämpeln som pervers.

Gud, vi kanske inte ens blir bjudna nästa år på grund av detta. Äsch, vad bryr jag mig om det. Jag kommer ju att skåla med min man Tim Burton, medan min bästis Fredrik Strage fixar crostinis med skagenröra i köket och Christer Fuglesang berättar anekdoter om att äta vakuumförpackad äppelmos i rymden. Då har jag lagt sexhelgen med Julian bakom mig, och vägrar att #prataom det mer. Jag har vänt blad. Till 2012. Ett nytt år med nya kändisar att vilja hångla med.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s