Music Non Stop 2010

Självklart måste jag dela med mig av mina musikaliska preferenser för 2010 också. Två Spotify-listor har jag pulat ihop i all hast så här årets sista skälvande timmar.

Lista nummer ett är helt inriktad på den sortens musik jag lyssnar mest på – hellectro, aggrotech, industrial, EBM och synthpop. Tyvärr har det i min mening varit ganska få riktigt imponerande plattor som släppts under året, men om jag skulle välja tio som är värda att lyssna på (utan inbördes ordning) är det dessa:

Combichrist – Making Monsters
Norska Combichrist är utan tvekan ett av den hårda synthens bästa band. Live är de helt oöverträffade. Årets platta är inte deras bästa, men det finns några riktigt bra spår. Jag ska kanske påpeka att jag inte har några genusperspektiv när jag lyssnar på musik. I så fall hade jag nog haft väldigt svårt för mycket i genren. Frontmannen Andy LaPlegua (eg Ole Anders Olsen) är ju en av genrens mest produktiva. Förutom Combichrist pysslar han bland annat med projekten Icon of Coil (futurepop) och Panzer AG (aggrotechband  som bland annat gjort den fantastiska ”Sick is the one who adores me” och faktiskt ett par låtar på norska). Nytt för ”Making Monsters” är att Andys röst inte är distad – annars mycket vanligt grepp inom aggrotech.

Suicide Commando – Implements of hell
Belgaren Johan van Roy, ”Mr Suicide”, har ännu inte gjort nån dålig platta. Som vanligt är död och religion den mest förekommande tematiken i hans hellectro-dängor. ”God is in the rain” är en av plattans starkaste låtar, och i sammanhanget snudd på…finstämd. Men ”Die motherfucker die” och ”Death cures all pain” råder dock bot på det.

Menschdefekt – The human parasite
Även tysk-svenska duon Menschdefekt hör till det tunga gardet. Typisk aggrotech/hellectro. Klart intressanta. Mycket samhällskritiska texter. Om man nu lyssnar på dem…

Nachtmahr Mädchen in Uniform
Thomas Rainers soloprojekt när han inte pysslar med L’ame Imortelle. Senaste plattan ”Semper Fidelis” släpptes i oktober. Klassisk EBM på tyska där estetiken för skivomslag och dylikt är imponerande konsekvent genomförd. På ”Mädchen in Uniform” finns förutom den fantastiska titellåten även flera remixer på den grymma ”Tanzdiktator” från förra årets ”Alle Lust Will Ewigkeit”. Men alla plattor är riktigt bra.

Heimataerde – Unwesen
Min nya favoritgenre – korsriddar-EBM aka Arn-body. Medeltiden meets synthen. Jag har ju redan skrivit om detta i Ivanhoe goes electric, så jag ska väl inte orda så mycket mer om det, eller om Ashlar von Megalon och hans ringbrynja. Men det är här är understundom riktigt tralligt så det kan nog falla även de som mer vill avnjuta medeltidstutor och vevlira på läppen. Enya är inte rejv och korsriddar-EBM är inte Tomas Ledin.

Hurts – Hapiness
Det bästa som hänt synthpopen sen Pet Shop Boys. Det här är den platta jag lyssnat allra mest på under hela året. Det är som om någon tagit det allra bästa av 80-talet och skippat allt det pinsamma. Jämförelsen med Pet Shop Boys är kanske egentligen inte särskilt träffande. Det här är inte smart discopop, det är mer vemodig svulstpop. I love it. Wham hånglar upp Bryan Ferry och får ett kärleksbarn som heter Hurts. Deras videos är dessutom så snygga så att man vill gråta.

Iris – Blacklight
Nåt så ovanligt som ett amerikanskt synhtpopband, som det dessutom varit ganska tyst om ett tag. Nya ”Blacklight” är helt klart en stark platta med ”Closer to real” som bästa spår. De låter precis som förut, men ändå med lite mer rockpopigt sound. I vanliga fall är det enligt min åsikt nåt starkt negativt om det sägs om ett synthpopband. När det gäller Iris är det positivt.

Mesh – Hold & restrain
Egentligen lite fusk att ta med här eftersom albumet ”A perfect solution” släpptes redan förra året, men singeln ”Hold & restrain” kom faktiskt i år. Mesh är en riktigt, riktigt bra brittisk synhtpopgrupp som jag är lite förvånad över att inte fler utanför synthpossen känner till. Alla nyblivna Hurts-fans har en grupp att kolla upp. Jag rekommenderar att man börjar med deras gamla hits ”From this height”, ”Little missile”, ”You didn’t want me” och ”Four walls”.

Diorama – Cubed
En av mina favoritplattor of all time är Dioramas ”A different life”  (med topplåtar som ”Synthezise me”, ”Kein Mord”, ”Exit the grey”) från 2007 så jag är väldigt glad att de släppt nytt. Frontmannen Torben Wendt har samarbetat med flera av mina favoritband, som Diary of Dreams, Frozen Plasma och Angels & Agony vilket också ger en hint om hur de låter. Är man inte bekant med referenserna kan man säga att det är en blandning av  synhtpop, eller electropop, med dragning åt darkwave. Har inte hunnit lyssna så mycket på ”Cubed” ännu, men den verkar lovande.

De/Vision – Popgehfar
Tyskarna i De/Vision kan man alltid lita på. Synthig gladpop av bästa slag. Tyvärr är de ett riktigt tråkigt liveband, men på skiva passar det slicka soundet perfekt.

Rekommenderas också :
Stahlmann (låter som Rammstein, men tuffare)  och svenska EBM-grupperna Spark! och Autodafeh. Man får inte heller missa Covenant featuring Necro Facility med ”Bring the light (en av årets bästa synhtpoplåtar) samt valfri remix på Reapers ”Dirty cash”.

Lista nummer två är så kallad populärmusik. Jag har försökt att inte bry mig ett enda dugg om creddighet, utan verkligen tagit med sånt som jag lyssnat hyfsat mycket på under året och som jag gillat, mer eller mindre. Om det så är för att det tvingats på mig genom folklig lördagsunderhållning och fastnat i huvudet eller är onaturliga böjelser jag inte riktigt förstår själv (jag äääääälskar Westlife-låten). Jag kan inte påstå att jag tagit del av ens en bråkdel av årets musiksläpp eller är så genuint intresserad av så många genrer utöver ovan nämnda, men det händer ju att jag lyssnar på sånt som vanligt folk också gillar. Motvilligt har jag tagit med några svensksjungande poppojkar, även om jag anser att det går fjorton på dussinet och originaliteten är lika med noll. Hej Oskar Linnros och Daniel Adams-Ray. Dessutom vill jag poängtera att min partiella svaghet för detta egentligen mest ska ses som ett slags hommage till en grupp jag avgudade i början på 90-talet – Pontus & Amerikanarna. (lyssna på ”Via Satellit” från 1990 så fattar ni vad jag menar). Jag tycker att de är bättre, och mindre pretto, men de är ju som sagt ett 90-talsband. Annars är Robyn förstås årets stjärna, och jag skäms inte för att pusha för Tove Styrke (jag var mycket, mycket tveksam till att ens lyssna på plattan men jag måste säga att den är riktigt bra) i samma genre. Att vara med i ”Idol” är ingen garanti för att man är ointressant som artist när finalen gått av stapeln, även om det är så i 90 procent av fallen.

Nya bekantskaper är I Blame Coco, Crystal Castles och Florence + Machine. Annars säger jag bara Daft Punks soundtrack till ”Tron: Legacy” och Hans Zimmers musik till ”Call of duty: Modern Warfare 2”. Och så klart Paloma Faith. Och ok, haussade ”häxhousarna” Salem får också vara med. Men det är fan på gränsen. Men Ghost får fortsätta vara en film där Patrick Swayze drejar med Demi Moore.
Och jag fortsätter som enda nu levande svensk att hävda att ingen enda liten Håkan Hellström-låt varken från detta år eller tidigare år kvalar in på nån årets bästa-lista. Då vill jag poängtera att jag till och med kan lyssna på Doktor KosmosLesbian Wannabe” flera gånger på raken om så är.

Det var allt. Tack å hej.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s