Om att #prataomdet


På Twitter har det  blossat upp en väldigt intensiv debatt (även om det är ett missvisande uttryck, ”flod av berättelser” kanske stämmer bättre) på ämnet gränsdragning i sexuella situationer, ”gråzoner”, under taggen #prataomdet. Givetvis kommer initiativet som en reaktion på diskussionerna kring Assange-fallet och de tankar kring vad som är sexuella övergrepp, och inte, som kommit upp i samband med det. Som jag uppfattade det var det från början inte en partsinlaga för den ”ena sidan” utan ett försök att påvisa hur svårt det kan vara att sätta ord på sina upplevelser, och därför också svårt att påverka den allmänna bilden av vad ett övergrepp egentligen är. Men tyvärr tolkas det som ”en feministisk manifestation för att visa sitt stöd för Assanges offer”. Jag anser mig vara feminist och har skrivit många inlägg om det jag uppfattar som dubbelmoral kring mäns och kvinnors sexualitet, men just i det här fallet tycker jag för egen del att det är olyckligt att reducera det till en feministisk fråga.  Eftersom jag även tycker att Assanges skuld eller oskuld ska avgöras i domstol och inte i en Twitter-tribunal har jag hållit mig lite avvaktande. Läst en del och sen stängt av. Funderat.

Försökte #skrivaomdet, men ämnet kändes för komplext. Raderade allt. Börjar om igen. Jag är mycket impad av att så många andra kan #prataomdetbara 140 tecken, och ändå tycka att det räcker. Mindre impad av att några vill göra det till ett ställningstagande i Assange-fallet eller nåt slags ultrafeministiskt manifest.
Direkt beklämd över att Twitter-troll skriver äckliga kommentarer med extremt misogyna påhopp på sandlådenivå. Seriöst, hur orkar man? Blir lite kräksig av det faktiskt.

Den kollektiva bikten i denna korthuggna, råa form har sin poäng, sin styrka, sin roll. Men den underlättar inte direkt dialogen mellan könen. Den bjuder inte in de som kanske mest borde lära sig att kommunicera kring sina egna och andras gränser. De som ger upphov till att så många behöver #prataomdet. Men det var förmodligen inte meningen heller. Det kanske bara är tänkt som just ett slags flodvåg av upplevelser. En massiv mur av röster. Om gråzoner. I många fall också sånt som utan tvekan är i en zon långt mörkare än så.

Men ämnet skapade en intressant diskussion här hemma i alla fall. Om manligt och kvinnligt, och varför det är så lätt att kränka kvinnor och så svårt att kränka män (i alla fall på det planet…). Varför den kränkta parten alltid måste ha tolkningsföreträde och samtidigt måste ta nåt slags ansvar för sin upplevelse. Varför man alltid utgår ifrån att män inte kan känna samma äckel eller skuld eller skam efteråt över en sexuell situation som övergår i nåt man inte önskade. Varför män som utsatts för sexuella kränkningar (av andra män, eller kvinnor) inte vill/kan #prataomdet. Varför en smäll på käften anses vara ett fysiskt övergrepp man kan komma över, men en sexuell kränkning ses som ett livslångt trauma. Bland annat.

Det var intressant att #prataomdet. För i vårt samtal rymdes så många fler av de nyanser och svåra frågor och ärligt uppriktiga funderingar som 140 tecken i en offentlig kanal aldrig kan rymma. Det är omöjligt att i ett sånt forum sätta in de högst personliga bekännelserna i en kontext, och kommentera eller diskutera dem utan att det blir plumpt, och kanske även en onödig provokation. Kanske blir all distansering och försök till ifrågasättande av normer och föreställningar bara ännu en kränkning av någon som redan finner sig kränkt. Ändå tror jag att en mer komplex bild av hur de här situationerna upplevs, från båda håll, är det enda sättet att komma nånstans. Det här är bara en del av pusslet.

Jag vet inte vad jag vill #skrivaomdet egentligen. Kanske mest den sjösjuka känsla jag fick när jag läste alla dessa vardagliga betraktelser om gråzoner.  Hur jag liksom lite vill värja mig och säga att jag inte känner mig berörd, inte känner igen.  Men det gör jag ju. Fast jag alltid sorterat in de sakerna under ”sånt man får räkna med”. Men var går egentligen gränsen för ”sånt man får räkna med?”. Försöker #prataomdet egentligen svara på det, eller är det bara en kall redovisning av upplevelser som lämnat spår? En tung jävla fetsmäll i ansiktet på den som säger ”men var det där verkligen så farligt?” eller ”men du blev väl inte tvingad eller?” eller ”varför sa du inte ifrån?”.
Den kränkning någon upplever är ju inte en förhandlingsbar entitet, något man kan skruva på utifrån. Det går inte att mäta skadan på nån objektiv skala. Ingen kan säga att man inte har rätt till sin känsla eller sin tolkning. Sin sorg eller sin ilska. Ändå, den fråga som hela tiden bränner i mig (och som gör att alla de saker jag känner igen från min egen värld istället har stuvats undan till ”tagit del av – ej förstått”-arkivet) är: ”hur kan jag veta att han förstod att det var fel när det tog mig flera år att känna att det var det?”.
Och ”han” är i det fallet många olika personer. Det är klart att jag inser att ”han” ibland måste ha insett att det var fel. Men sket i det. Men min(a) reaktion(er) var sällan de självklara. Som de sällan är förrän man fått distans, eller förstår, eller kan tolka.

Då, kanske mer skuld, skam, äckel. Den gnagande känslan i situationen (eller efteråt) att det inte var riktigt ok. Att nåt som var fel hade hänt. Gråzonen.
Ja, jag kan se med vuxenögon på alla de där små episoderna (majoriteten av dem utspelades i en tid som jag räknar som historia) och inse att jag bara såg allt det som en del av att bli kvinna, av att vara tjej, av att vara eller vilja bli nåns flickvän. En del av ett spel, där jag inte förstod reglerna – men heller inte ville bryta mot några. Jag tänkte – ”det är sånt som händer”. Det hände mig. Det hände mina kompisar. Det händer andra. Hela tiden. Jag såg långt värre saker hända flera kompisar. Sånt som inte var i gråzoner, även om andra behandlade det så. Och jag tror att jag tänkte att om det där bara fick passera då kunde ju inte rimligen nån av mina egna upplevelser vara nåt att bitcha om.

Jag skulle aldrig sätta etiketten ”övergrepp” på mina egna upplevelser. Eller ”tvång”, eller ”kränkning”. Jag gjorde det inte då (för att de orden inte fanns i min världsbild), och jag kommer inte att göra det nu heller. Det är mitt val att inte se de upplevelserna så. Kanske för att de inte var nåt av det? Kanske för att jag inte råkat ut för nåt som är ”tillräckligt traumatiskt”? Läskigt, obehagligt, tråkigt – ja. I gråzonen – ja. Men jag är inte kränkt. Mitt vuxna jag är inte kränkt. Och blev jag kränkt då så ger det mig inget att sätta den etiketten på det nu, så långt efteråt.
Så  jag kanske bara koketterar med mina minnen och förminskar andras upplevelser eller kränker de kränkta med min syn på mina upplevelser?  Men det är ju mina känslor. Mitt val att känna så inför dem.

Jag har kommit till insikt om att det jag inte riktigt förstod eller inte hade verktyg för att tolka då kan jag inte applicera mina vuxna värderingar på nu. Jag kan önska saker ogjorda, icke-upplevda och bortsuddade ur mitt medvetande. Jag kan önska att ”han” inte hade gjort så, eller att jag hade sagt nåt av det jag skulle kunna säga nu. Jag önskar jag hade stått upp för mina kompisar på andra sätt än att säga ”fy fan vilket äckel”. Men det var som om det inte ens fanns i vår begreppsvärld att det fanns nåt annat att säga.

Jag kan önska att mitt vuxna jag kunnat resa tillbaks i tiden och säga åt mig att det är ok att säga ”vad fan håller du på med?” eller ”it ain’t gonna happen” eller ”slutar du inte så skriker jag gubbjävel” eller ”du, det där som hände igår var ju verkligen inte ok, tycker du verkligen det?” eller ”var det kul för dig? Jag menar om du behövde tjata fjorton dagar och jag sen ändå bara var ledsen och frågade om det var klart snart kanske det inte var värt det?” eller ”men det där är inte skönt för mig, det gör skitont. Då kanske du ska sluta?”. Eller ”Hur tänker du nu? Du ser en okänd tjej som står på alla fyra och kräks i en buske och din spontana tanke är att du måste utnyttja läget och tafsa på henne. What’s the turn on?”

Men nu har åren gått och jag behöver förhoppningsvis inte hamna i några fler gråzoner. Jag behöver förhoppningsvis aldrig mer ursäkta mig själv och någon annan med saker som:

Men jag följde ju med.
Men jag var ju kär i honom.
Men han tjatade så mycket.
Men han var ju min lärare, jag såg ju upp till honom.
Men nu satte jag ju igång det här så nu får jag fullfölja.
En gång till spelar ju ingen roll om vi redan gjort det.
Men han är ju bekant med mina föräldrar, det skulle bli så pinsamt om jag berättade vad han sa och vad han gjorde.
Men jag var full så jag minns inte riktigt hur det började, eller exakt vad som hände, bara att låtsas som inget.
Men det var mitt eget fel.
Men det var ju bara en äcklig gubbe som tafsade på bussen – big deal.
Men de tuffa killarna gjorde ju så där mot alla tjejer de mötte i korridoren, tryckte upp dem mot skåpet och nöp dem hårdhänt i brösten och ”höhöade” med sina polare.
Men det var ju bara på skoj att killarna på lågstadiet jagade tjejerna på skolgården, tog dem mellan benen och skrek ”skön fitta”…ja, det var ju nästan som en…komplimang…ett slags 70-talets ”dra i flätorna”-uppskattning.

Det verkar som om jag ändå kände att jag behövde #prataomdet.
Även om jag inte kan säga så mycket annat än att man äger sin egen upplevelse. Men motparten äger också sin.

(Och för den händelse att nån läser detta som uppfattar det här som nåt debattinlägg för eller emot, eller en värdering av andras upplevelser – så är det inte menat. Det här är mina funderingar om min egen känsla inför de tankar som #prataomdet väcker hos mig. Hade jag velat delta på nåt annat sätt än så här så hade jag gjort det. Men det här är inte politiskt för mig, det är personligt. Respektera det!)

***

Och sen, den svindlande tanken på att jag kanske varit den kränkande parten i nåt möte, nån relation, nån situation. Att nån gjort nåt som jag tvingat fram, som inte känts ok, som nån mått dåligt över efteråt…
Nåt jag inte vet, för att motparten inte sa nåt eller visade nåt i det läget. Nåt som han skulle kunna skriva en tweet om inför resten av världen, och ta patent på som den sanna versionen av vad det var som hände. Jag fnissar lite åt tanken. Så absurd. Jag har ju aldrig gjort nåt mot nåns vilja. Jag är ju tjej! Sen fastnar fnisset på nåt sätt i halsen. Hur fan vet jag att jag inte har gjort det? Min gråzon kanske inte är din. Din gråzon kanske inte är min.

Den som inte förstår sina egna gränser kan inte sätta några. Den som inte förstår andras gränser kan aldrig lära sig att inte kränka dem.

Advertisements

4 reaktioner på ”Om att #prataomdet

  1. Nb skriver:

    Det är ju just det,

    ”Min gråzon kanske inte är din. Din gråzon kanske inte är min.”

    Vad är en gråzon?
    När vet vi att vi är i en?
    När vet vi att vi har passerat den?

    Suck, livet är inte enkelt, den är inte svart eller vit. den är grå …

    • evilbunny skriver:

      Det är jäkligt komplicerat. Ibland tänker jag att om den vars gränser kränks inte ens förmår kommunicera det, hur ska då den som ”kränker” veta? Kan man ge nån annan skuld om man inte ens själv kunde formulera att det var en gräns som passerats?

      Samtidigt har jag alltid ansett att det väl inte kräver så himla hög IQ för att märka om nån inte vill eller inse att nåt man gör förmodligen inte är ok. Men helt uppenbart är det inte så enkelt.

  2. Vad klokt du skriver. Klokt och nyanserat. Jag har också känt en viss kluvenhet inför några av berättelserna i den där ”tråden”, och du sätter ord på det där. Samtidigt är väl själva brokigheten i berättelserna ett sätt för dagens vuxna kvinnor att säga det där du skulle ha velat säga till ditt tonåriga jag till dagens unga tjejer. Det ÄR okej att säga ”lägg av annars skriker jag, gubbjävel” ÄVEN om man varit med på nåt från början, och ångrar sig senare. Och allt annat som behöver sägas till unga människor som är så osäkra och samtidigt så sköra.

    Dina slutord:
    ”Den som inte förstår sina egna gränser kan inte sätta några. Den som inte förstår andras gränser kan aldrig lära sig att inte kränka dem.”
    tar jag med mig. De tål att tänkas på – både vad gäller att #prataomdet och alla andra situationer där människor möter människor och ”friktion” kan uppstå.

    • evilbunny skriver:

      Tack! Kanske är det just det som är meningen, att de som ännu inte varit i såna lägen ska ha den vetskapen med sig när de hamnar i ”obekväma” situationer och våga säga ifrån. Frågan är om det funkar så, eller om det är ännu en av de där erfarenheterna som man inte kan lära nån annan? Jag vet inte.

      Tänkte inte på det när jag skrev det, men det är ju verkligen nåt som man borde tänka på i helt andra situationer som involverar andra människor också! Var går andras gränser? Var går mina?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s