When 900 years old you reach, look as good you will not


Läser en intervju med Anette Kullenberg i nätversionen av ”Bang”. Den handlar om passion. Och där framstår hon som nåt slag orakel, eller en kärlekens Dalai Lama. Det är svårt med vissa personer, är de galna eller genialiska?  Eller kanske båda. Man vet inte riktigt. Kullenberg verkar ofta lika skarp i konturerna som ett paket smör som stått på diskbänken några timmar. Men man ska inte låta sig luras. Eller ska man?

Den enda gång jag sett henne live var när hon gästföreläste på journalisthögskolan. Jag minns inte vad hon pratade om, bara att jag och några andra råkade komma ut på gatan samtidigt som hon gjorde sorti. Hon stod där i en rosa liten dräkt, höga klackar, sitt fluffiga hår och liksom vajade fram och tillbaks som en mycket liten björk. Med uppspärrade ögon grep hon någon yngling i armen och satte sina välmålade rosa naglar i honom medan hon med den karaktäristiskt gälla rösten utbrast ”Men guuud så mycket bilar, hur ska jag komma över här?”. Ingen av oss sa ”gör som vi, vänta på att det blir grönt och sen går du bara över” utan alla bemödade sig om att eskortera denna dam över gatan i säkerhet från störande moment som trafik. Nåt hon verkade djupt främmande inför. Som om hon just klivit ut från en afternoon tea-tillställning på en brittisk herrgård och knappt kunde tro sina ögon. Det märkliga är att hon på en gång framstår som senilförvirrad och excentrisk överklasstant, en förförisk Marilyn Monroe på ålderns höst, en reptilkvick terminator med laserblick och en kedjerökande, whiskeypimplande och fräck hamnsjåare. (Jag har inget belägg för något av det, men det är liksom alla de signaler hon sänder ut – samtidigt). Och nu plötsligt en relations-Yoda. 900 år av visdom. Word!

– Jag anklagar inte dem som inte vill ge sig in i det här, den riktiga kärleken. Alla har inte den läggningen och det kan kännas för farligt. Då är det lättare att ägna sig åt konsumtion. Av saker, av människor. De blir ytliga och mer inriktade på materiella saker för att skydda sig, och kanske handlar det om vad Västvärlden kräver – nämligen produktion. Det går inte så bra att producera om man är uppfylld av passion. Det finns inte en arbetsgivare som skulle gilla det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s