Blondinbella är en skämtare

Blondinbella ska starta en tidning och gör ett utspel kring vilka som kan tänkas få jobba på denna blaska. ”Journalistutbildning är inget plus”, säger hon, och motiverar det med den initierade kommentaren ”journalisthögskolan är ett skämt i Sverige”.

Nu har jag personligen inte Blondinbella som nåt slags guru och riktmärke för åsiktsbildning och kunskapsinhämtning, så vad hon säger har tämligen liten relevans för mig. Men nu har det ju ändå dykt upp utspel lite överallt som triggats av hennes uttalande, så jag måste så klart på ämnet också.
Ja, jag förstår att hennes utspel kom efter att ”riktiga journalister” ifrågasatt om hon hade rätt att kalla sig chefredaktör utan att vara utbildad journalist (vilket ju var en extremt onödig kommentar. Hon kan väl få kalla sig för ”universums prinsessa” om hon skulle vilja det), men jag måste ändå protestera lite här.

Först skulle jag vilja påpeka att formuleringen ”Journalisthögskolan är ett skämt i Sverige” (till skillnad från skräddarutbildningen, som är ett skämt i Norge?) kanske borde omformuleras till antingen ”Journalisthögskolan i Sverige är ett skämt” eller ”De svenska journalisthögskolorna är ett skämt”. Om det nu var det man ville säga. Vilket det verkar som, utifrån kontexten. Men det är ju inte så himla viktigt att man kan sätta ihop en mening som har den språkliga innebörd som man avsåg att den skulle ha. Huvudsaken är ju att man har ”passion för att skriva”. Men jag medger, det är bara en petitess. En sån som bara mänschor som har gått journalisthögskolan, eller grundskolan, skulle orka bitcha om.

Nästa frågetecken är varför hon ens pratar om journalistik.
Jag kan aldrig tänka mig att hon ska göra en tidning med journalistiska ambitioner, så varför ska hon ha utbildade journalister som skriver i den? Det finns ju fullt med bloggare som är storartade stilister och kan skriva engagerande om viktiga ämnen som tonårsfylla, fjortisbloggbeefs och skönhetsingrepp. Dessutom med en ton och ett tilltal som målgruppen förstår. Så varför blir så många utbildade journalister arga på Blondinbella? Vill de ha jobb på tidningen ”Egoboost” och känner sig åsidosatta, eller vad är grejen? De kan väl börja med att sura över nåt som verkligen är ett problem, att det finns så många utbildade journalister som skriver crap som resten av kåren får skulden för?

Varför poängterar Blondinbella att hon inte vill ha utbildade journalister anställda på sin tidning?  Det är väl underförstått? När jag gjorde mina hobbytidningar hemma som 6-åring så skrev jag allt själv. Målade ettan, skrev ledaren och alla artiklar, ritade bilderna. Lite av ett universalgeni om jag får säga det själv! Jag hade inga anställda, och jag hade helt klart dissat journalistutbildning som ett krav för eventuella andra skribenter som skulle medverka.

Dessutom skulle det kunna bli skitpinsamt för Blondinbella om hon är chefredaktör och nån sketen anställd är bättre på att skriva, stava, göra tidning, tänka journalistiskt och kanske till och med har nån som helst erfarenhet från tidningsbranschen. Normalt brukar man ju (i bästa fall) sätta nån som chef som har erfarenhet av praktiskt arbete inom området och/eller chefserfarenhet och branschkunskap. Men jag tror inte precis att Moderna Tidskrifter tänker lägga allt det i Blondinbellas knä. Hon ska väl bara fronta tidningen och driva blaskans varumärke? Den typen av verksamhet har hon ju visat sig väldigt begåvad kring. Det kommer hon att göra jättebra. Jag tror tidningen kommer att sälja.

En sak till kring bloggeri och journalistik. Det som ofta slår mig när jag läser bloggar, även de som är skrivna av människor som faktisk kan stava och har nåt slags seriöst anslag (alltså inom viktiga områden som smink, heminredning, mode och andra högprofilämnen), är att det tydligt märks att de inte förstår skillnaden mellan journalistik och att till exempel göra textreklam för företag man är sponsrad av eller har ett samarbete med. Det är väldigt vanligt att man utan minsta bearbetning lägger ut pressutskick från dessa företag. Det finns inget försök till att vara objektiv, ha en egen åsikt eller ens redovisa sin koppling till företaget i fråga. Man är bara en villig megafon för andras budskap. Det finns ingen som helst trovärdighet, eller försök till trovärdighet, i ett sånt agerande. Å andra sidan är målgrupperna knappast särskilt kritiskt tänkande eller självständiga, så det verkar ju ändå som att kasta pärlor (eller skor, väskor, klänningar, nagellack och kuddar) för svin. Bloggaren säger ”köp!” och så springer fjortisarna (i alla åldrar) och shoppar. Därför kan jag tycka att Blondinbella är en av de mer sympatiska bloggarna i segmentet. Hon säger visserligen också ”köp!” och gör textreklam som inte är så subtil, men hon säger också en del andra saker som tonårstjejer borde höra. Om än på ett sätt som jag inte alltid tycker är så himla djupsinnigt formulerat. Men hon försöker i alla fall, och det är en ambition som få i hennes position har. Det hedrar henne. Jag tycker inte man behöver vara så PK och helyllepräktig hela tiden, men det får mig lite äcklad när andra högprofilbloggare i hennes ålder uppmanar småtjejer till skönhetsingrepp och frontar en livsstil som är direkt destruktiv.

Att skriva, blogga eller uttrycka sig med ord är inte samma sak som att vara en skribent eller ha nåt slags journalistiskt anslag. Det är inte sämre för det, men det är en skillnad.
Om jag målar en fin tavla hemma så kan jag ju kalla mig konstnär om jag vill. Man vad har det för innebörd egentligen? Är jag författare om jag aldrig givit ut en bok, men skriver på en? Är jag konditor om jag bakar cupcakes och bjuder släkten? Är jag kock om jag kokar en kastrull makaroner? Det är klart man kan kalla sig vad man vill. Men jag ÄR ju inte automatiskt ingenjör, hjärnkirurg eller pilot bara för att jag kallar mig det. Enligt mitt sätt att se är det några faktorer som faktiskt avgör om den titel man ger sig själv är relevant i ett större sammanhang (utanför ens egen begreppsvärld): är man utbildad inom området? Har man jobbat som yrkesverksam, dvs har haft sin försörjning och ägnat sitt dagliga värv åt detta? Minst ett av de två kriterierna måste, enligt min åsikt, vara uppfyllt för att man ska bli tagen på allvar när man påstår att man har ett visst yrke. Men det är som sagt min åsikt. Andra kanske tolkar saker på ett helt annat sätt?

Jag är journalist. Jag har en fil kand i journalistik. Jag har jobbat och försörjt mig som journalist i x antal år. Men nu jobbar jag för the dark side. Om nån frågar vad jag jobbar med så svarar jag (fast helst inte) att jag är informatör eller kommunikatör. För det är de titlar jag har på mitt jobb. Det är mina yrkesbeteckningar. Det är vad jag får betalt för. Det är vad jag gör. Men jag är även journalist. Det är min utbildning. Fast jag skulle inte säga att jag jobbar med journalistik, för det gör jag inte.

Nej, jag anser inte att man behöver ha gått en högskoleutbildning i journalistik för att kunna jobba som journalist, eller för att vara en bra journalist. Det finns massor av folk på tidningar och andra redaktioner som kommit in från andra håll och lärt sig yrket genom att jobba. Precis som inom många andra yrkesområden och på andra arbetsplatser. Många kommer också från andra journalistutbildningar än de på högskolan, t ex folkhögskolor.

Men att dissa utbildningar generellt, för journalister eller andra, är bara trött och pinsamt. Givetvis ger utbildning och/eller praktisk erfarenhet en bättre grund för de flesta yrken och verksamheter än att tycka att ”det där är väl inte så jävla svårt, det kan ju vem som helst göra bara man vill och brinner för det”. Men det är den kulturen vi lever i nu. Man behöver inte kunna stava och inte ha nåt att säga för att få kalla sig debattör, skribent, bloggare eller va fan som helst. Är det bra? Jag tycker inte det. Eller rättare sagt så tycker jag att vem som helst kan kalla sig vad de vill, men de som borde göra kvalitetskontrollen – konsumenterna – gör inte sitt jobb. Man accepterar skit och då blir det good enough. Det är trist.

Journalistutbildning är ingen kvalitetskontroll i sig, men det ger i alla fall verktyg för människor som har en talang för skrivande. Det ger samma verktyg för fullt inte så talangfyllda människor, men det är en annan sak. Det finns andra sätt och andra vägar att skaffa sig de verktygen, no doubt, men om utbildning inte gav några fördelar skulle skolor ha avskaffats för länge sen.

När det gäller journalistutbildningarnas kvalitet så tycker jag helt klart att man kan diskutera nivån på dem, t ex vad som är bra och dåligt i kursmomenten, upplägget, undervisningen osv. Men jag tror inte riktigt Blondinbella är nån het kandidat för att driva den diskussionen. Jag tror hon inte har en aning om vad hon snackar om, ens fast hon ”träffat en massa journalister”.
Som en parentes så brukar svenska högskoleutbildningar i journalistik stå sig ganska väl i jämförelse med motsvarande utbildningar i andra länder. Den typen av kvalitetsmätningar på utbildningsområdet görs ju då och då.

Jag skulle på rak arm kunna räkna upp minst ett tjugotal förbättringsförslag för den högskoleutbildning i journalistik som jag själv gick. Och för all del för de andra utbildningar jag gått på olika nivåer. Men de åsikterna baseras på 1) att jag själv har gått dessa utbildningar och därför kan göra en hyfsat initierad bedömning 2) att jag har konkreta kritiska synpunkter och kan argumentera kring vad som inte var så bra, eller kunde förbättras. Vilket jag tycker är förutsättningar när man ska såga en utbildning, eller uttala sig om den…

Dessutom finns det ju ganska många journalistutbildningar i Sverige. Sist jag kollade fanns det sju högskoleutbildningar och minst ett 40-tal folkhögskoleutbildningar, och dessutom privata utbildningar som Poppius. Att alla de utbildningarna dels skulle hålla samma nivå och dels vara ”ett skämt”, eller att alla som utbildat sig där skulle vara kassa journalister eller sämre skribenter än nån som lite allmänt ”brinner för att skriva” tycker jag verkar ganska osannolikt. Men som sagt, jag tycker inte riktigt att Blondinbella och de som sen ”hållit med” i debatten fört några direkt sakliga eller underbyggda resonemang för att stödja denna åsikt. Det jag läst i frågan har varit extremt torftigt. Å andra sidan har vissa journalisters svar på tal varit snobbiga, trista och självgoda.

Så nu vänder vi blad. I tidningen. Jag kommer helt klart nyfiket att kasta mig över ”Egoboost” när den kommer ut i hyllorna. Oavsett om det är små dyslektiska indiska barn som suttit i en sweatshop och skrivit artiklarna eller om det är Blondinbellas bloggkompisar. Eller…en UTBILDAD journalist. Men jag kommer förstås inte att läsa den varken för att jag är målgruppen (jag är väl i ålder för målgruppens mammor i bästa fall…) eller för att jag vill se om det finns några stavfel. Jag är bara nyfiken helt enkelt.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s