Twitter is my master now

Ja, det gick ju fort att ersätta ett missbruk med ett annat. (Förut var det alltså att se på bantningsprogram och äta chips samtidigt, samt att ropa ”det här är faktiskt ingen cykelbana” efter såna som plingar på en när man går på gångbanan). Jaja, snart lägger sig nyhetens behag. Det sa jag förvisso när jag blev ihop med min karl också, och se hur det gick! Elva år senare sitter vi och konverserar (på Twitter och Facebook) med ryggarna mot varann på två meters avstånd. Men man kan säga att cirkeln liksom är sluten i och med detta.

Eftersom jag inte har ork att sända i alla kanaler samtidigt (herre gud, man måste ju hinna äta, se på TV och maila också…) kan man säga att jag tänkte ”retweeta” delar av ett gammalt blogginlägg. För er som inte twittrar verkar en retweet vara att citera nåt kul/bra/intressant nån annan sagt som man önskat man kommit på själv. Men det skulle ju vara jättekonstigt om jag citerade nån annans blogginlägg och låtsades att det handlade om mig. Så jag citerar mig själv och låtsas att det är nåt kul/bra/intressant.

So here goes. ”Internet, I’m in love”:

De flesta stora författare brukar någon gång under sin livstid nedteckna den livsavgörande, omvälvande och kittlande sensation det var när de upptäckte tjusningen med det motsatta könet. Eftersom jag inte är där än (tolkas på valfritt sätt) berättar jag istället om när jag  ”upptäckte Internet”.

Sen min första ”404 error. File not found” har min kärlek till Internet varit stark, trogen och närmast manisk. Det skulle till exempel aldrig falla mig in att skriva Internet med liten begynnelsebokstav (om jag inte slinter på tangenterna förstås), lika lite som jag skulle inleda namn på andra älskade vänner på det sättet.
Jag vet inte vad jag gjorde innan Internet.
Jag kan knappt förstå att det fanns en tid, en ganska lång tid, då Internet inte fanns – i alla fall inte i min värld.
När jag tänker på att under en stor del av mitt liv fanns det bara två tv-kanaler och inga mp3-spelare eller mobiltelefoner så blir jag nästan rädd.
Vad gjorde folk? Sände röksignaler, lekte med kottar, UMGICKS?

Idag kan kidsen tillräckligt mycket teknik för att chatta innan de blivit byxmyndiga, men har tillräckligt lite sunt förnuft för att inte inse att Kalle,13, lika gärna kan vara Torsten,52.
Men vem är jag att döma? I mitten av 80-talet var Heta Linjen en stor grej där jag bodde.
Pratchatt per telefon. Rätt stenålder. Men fyllde samma funktion. Visserligen var jag 16 och lovlig, men så onödigt smart var jag väl inte. Riskbedömning fanns inte i min vokabulär. Man pratade med nån och så stämde man träff. Min kompis och jag blev en fredagskväll upplockade på en parkeringsplats av en vit Volvo och förda till en FF-lägenhet där det sedan festades några dygn med ett gäng okända killar i 20-årsåldern.
Men vi blev varken sprutnakomaner eller tjackluder efter det, och det mest otäcka som hände var att min kompis fick utegångsförbud i en vecka eller så. Själv var jag ju slug redan på den tiden och hade parerat in min frånvaro med mina föräldrars. På söndagskvällen när de kom hem satt jag välkammad på mitt rum och sa att helgen mest bestått av videofilmer och popcorn. Vilket förvisso var sant. Men i kombination med vodka, och hemma hos nån snubbe på Signalgatan.

Men tillbaks till Internet. Där vi befinner oss nu.
Jag trycker att Internet är den bästa uppfinningen sen skivat bröd. Ärligt talat tycker jag inte skivat bröd är en så spännande uppfinning egentligen, men man brukar tydligen säga så. Rostat bröd är ju en mycket bättre uppfinning. För att inte tala om rymdraketer, tejp och vaselin.

Jag upptäckte Internet ungefär på samma sätt som Columbus upptäckte Amerika och den nyinflyttade killen på vår högstadieskola upptäckte Anna i 7 C, dvs jag var inte direkt först på bollen. Det första mailet via ARPANET skickades väl samma år jag föddes. Så med det i åtanke var det ju för jävla slappt att vänta tills året då ”Internetpaket” blev utsett till årets julklapp innan jag började förstå grejen. Det var för övrigt samtidigt jag började förstå grejen med nördar. Nördar kan saker man själv inte kan, och är man snäll mot dem kanske de berättar hur saker fungerar. Som INTERNET. Jag hade läst om det, och visste folk som höll på med det, men jag hade egentligen inte förstått nyttan med det. Lite som squaredance alltså.

Men det här var för väldigt, väldigt länge sen barn. Då må ni tro fanns det inget webb 2.0, inget bredband och inga laptops. Då skickade man meddelanden på ett gammelmodigt sätt som kallades e-post och datorer bar man ingenstans om man inte var en nörd som skulle på LAN-party. En hemsida innehöll alltid blinkade gif:ar och hade gul text på en mönstrad bakgrundsbild. Om man ville kommunicera i realtid med andra människor kunde man chatta, om man var en riktig nörd (eller ville ragga på dem) chattade man på IRC-kanaler och var man en riktig idiot så gjorde man det på Aftonbladet (same, same but different alltså…).

Jag ska erkänna att i början så var jag kanske inte så exalterad. Och jag var lite tafflig och oerfaren. Det var egentligen mer tanken på att göra det som var spännande. Jag hade läst om det, fantiserat om det och undrat hur det skulle vara…första gången. Men det var faktiskt inte alls särskilt upphetsande.

– Och så skriver du in adressen här i webbläsaren.
– Adressen till vem då?
– Om du känner nån som har en egen hemsida till exempel…
– Nä.

– Är jag ute på INTERNET nu?
– Japp!
– Jädrans va coolt! (<– Så här pratade man alltså på 90-talet)
– Ja…eller…kanske det…
– Jaha…vad gör man nu då?

Men efter lite övning och input från andra som varit med lite längre så lossnade det ju. Och en helt ny fantastisk värld öppnade sig. Mitt vaga intresse för detta nya universum eskalerade snabbt till ett dagligt beroende.Väldigt länge ansåg jag att det fanns väldigt få saker som inte var bättre på nätet än i verkligheten. Utom kanske att gå på toaletten. ”URL hellre än IRL”, var lite av mitt motto.
Så ja, jag kan skriva med en hand, leva utan dagsljus, sova till suset av en datorfläkt och uttrycka alla nödvändiga känsloyttringar med hjälp av smileys. Jag är med andra ord en helt levnadsoduglig människa i en postapokalyptisk värld, eller egentligen så fort det blir strömavbrott och batterierna laddat ur.

Men för att komma till saken så var det alls inte konstigt att jag under denna  period även skötte andra saker online. Till exempel att flirta. Min dåvarande klasskamrat och jag möttes i datasalen varje dag efter skoldagens slut, nickade kort till varandra, satt två meter ifrån varann vid olika datorer och skickade långa, dubbeltydiga mail till varann non stop i några timmar, skildes åt med en kort nick och ett ”hej då” och gick sen åt varsitt håll.
Det tog bara ett par, tre år innan det blev nån action. Ja, utanför datorernas värld alltså.
Det finns ju ändå tillfällen då hårdvara och mjukvara måste implementeras.

Nu för tiden funkar det ungefär på samma sätt. Samma karl. Ny dator. Skärmarna står närmare varann. Meddelanden skickas på Facebook, och är kortare, och inte särskilt dubbeltydiga. Mer ”Köp mjölk!” (Har senare insett att de inte var dubbeltydiga då heller, i alla fall inte hans…) Men vi går åt samma håll på slutet. Det händer även då och då att jag hellre ägnar tid åt andra elektroniska nymodigheter (som telefonen, tv:n och kylskåpet). Eller nån annat slags real life action. Att titta på kaniner eller nåt.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s