Nästan som hemma


De senaste dagarna har jag varit pigg som ett ”utsketet äppelskrott” (för att citera en gammal vän med fäbless för målande beskrivningar). Det är ju tråkigt. Det finns 900-åriga figurer i Star Wars som är mindre (no pun intended!) skröpliga än vad jag är. När jag har ont kan jag inte sitta så mycket vid datorn (eller göra nåt annat vettigt heller för all del), vilket förstås gör att jag inte kan skriva evighetslånga inlägg om saker som intresserar mig. Detta trots att jag när jag har ont förstås är ännu mer förbannad än vanligt och knappt kan läsa en enda artikel i tidningen, se nåt på TV, höra om nåt eller tänka på nåt som inte gör mig lite pissed off. Och när jag är grinig vill jag förstås skriva om det. Men jag tänkte att jag skulle liksom varva allt det gubbsura (vi lever på 2000-talet, klart man får vara gubbsur även om man är kvinna!) med lite trivselinlägg. Jag har tyvärr inte bakat några cupcakes, pysslat ihop nåt fint stilleben eller handlat nån kräm sen sist. Så jag tror jag helt enkelt bryter min dissologi med att återge helgens fantastiska restaurangbesök.

I lördags var jag på Gotland. Fast i Stockholm. Det är en relativt nyöppnad restaurang på Brunnsgatan som hängt på den rådande ekologiska trenden. Det är den typen av minimalistiskt kvalitetsmatporrande  som får restaurangpersonalen att nästan gå upp i brygga för att poängtera råvarornas kvalitet och ursprung. Nästan till den gräns att man får veta vad lammet man själv får till middag åt till (sin sista) middag. Det mesta på menyn har, som namnet indikerar, gotländskt ursprung. Vilket nogsamt poängteras både i själva menyn och vid presentationen av maten under serveringen. Det var som att få en liten guidad tur runt sin tallrik. ”Här till höger ser vi en rauk av sprödrostade morotspuréflarn som härstammar från morötter som växt upp på en åker 3 kilometer norr om Visby. Jordmånen är kalkrik med en lätt smak av den guldskatt från tidig medeltid som bonden Gösta harvade upp våren 1974 körandes en traktor av modellen Massey-Ferguson TE20”.  Typ.
Självklart kunde man inte annat än att äta allting med stor andakt efter det.
Man kunde riktigt se framför sig hur kocken nyss med van hand vänt de spröda råvarorna på en kalkstensplatta i köket, så kallad ”gotländsk teppanyakihäll” (förlåt, men jag älskar det ordet! Det dyker upp i huvudet hela tiden). Det här konceptet borde med andra ord tilltala miljömedveten medelålders medelklass med hyfsat i plånboken. Samt även de med gotländskt påbrå, som kommer dit som ett slags hommage till det stryktåliga folk som både byggde ringmuren och så länge har stått ut med turister från Stockholm. Gissa vilken grupp jag identifierar mig med!

(Apropå det, att jag så ofta använder ord som ”medelklass” och ”medelålders” som nedsättande epitet beror ju förstås på nån typ av självförakt. Vilket är en typ av förakt jag inte tycker att man ska förakta. Uttrycket ”man ska inte kasta sten i glashus” är helt obegripligt för mig. För det första så heter det väl ”växthus”? Finns det några andra hus helt i glas? För det andra så om det är nån som ska kasta stenar så är det väl de som har några att kasta och har en chans att träffa? Vilket ju kräver lite förkunskap om målet. Ska man följa bibelordet ”må den utan skuld kasta första stenen” hade det ju aldrig blivit nån stenkastning nånstans. Knappt en enda liten näve grus hade slängts efter nån. Hur roligt vore det? En värld av rosenblad och potpurri som luktar ”nybakt äppelpaj på Rosendahls trädgårdscafé”).

Nåja, man ska inte missta mig för nån som inte kan föra mig i alla miljöer. Jag var alldeles uppklädd i lila glitterkofta och svart  nattlinneklänning med en stor blaffig blombrosch på axeln , så jag kan minsann föra mig på flottare ställen än ”Korv-Ingvars”. Dessutom föranleddes denna otypiska lyxmiddag av att svärfaderns krås skulle fjäsksmörjas, då det dels nalkades fars dag och vi dels sedan länge utlovat en 60-årsdagsmiddag (då han var förrymd under själva fyllandet).  Visst hade vi kunnat micra lite Billy’s panpizzor och bjudit hem honom på det och folköl, men vi är ju ändå människor med lite stil och klass. Medelklass. Precis som prisklassen på restaurangen. Men jag skulle nog påstå att den var mer ”lyx” än ”medel” för min plånka.

Jag gillade verkligen allt med restaurangen, men så är jag ju lokalpatriotisk också. Och gillar att äta. Det var gotländsk kalksten, fårskinn, foton på raukar och herr och fru får på toadörrarna. Pittoreskt och genuint. Så som man önskar att Gotland var för gemene man. Inte som vecka 29 med andra ord. Inga stureplansblondiner och Ibiza-dj:s så långt ögat kunde nå. Ingen som vaskade lammsmäckor (pannbiff av lammfärs) eller Wisby pils.

Serveringspersonalen var trevliga och pratade i vissa fall även hemlandets tungomål. Maten var toppen. De andra klämde i sig delar av ett sött litet lamm från ön, medan jag åt ”butte” (gotländska för piggvar). Till efterrätt förstås gotländska ostar, serverade med inkokta päron, rostade valnötter, fikonmarmelad och surdegskrutonger. Det var så gott att jag dog lite inombords av lycka. Och fatta att man fick små chokladsnittar till kaffet. Mormorskakor. Väldigt Gotland för mig. Medan pärlsockret knastrade mellan tänderna försvann jag iväg med den mentala gotlandsfärjan och hamnade i barndomens bondgårdskök. Knallgul apelsinsaft, feta surrande flugor, vaxduk, knirrig kökssoffa, ICA:s väggkalender, spenvarm komjölk i spann och mormors kakor. Chokladsnittar är helt klart min sorts madeleinekaka. Jag hade ett Marcel Proust-moment där strax innan notan. När notan kom hade jag ett Lyxfällan-moment.
Men när man är (lite) mätt (som man blir när portionerna är smakrika stilleben mer än rotmos för skogshuggare) bekommer en sådana världsliga saker icke. Man bara seglar vidare på sitt lilla moln av ”smaker som gifter sig i munnen” (vad fan är det för typ av uttryck egentligen? Att gifta sig i munnen tycker jag låter som nåt slags scen i en scifi-film. Som om prinsessan Leia och Han Solo bestämt sig för att gifta sig halvvägs hängande över ”Sarlacc the pit monsters” käft i ”Star Wars: Jedins återkomst”. Eller så låter det som nåt slags kyrklig variant av snowballing. Sorry, science fiction och Kevin Smiths ”The Clerks” har lärt mig allt jag kan. Vilket ju begränsar en persons kunnande till några väldigt specifika ämnen).

Hur som helst, I’m so easy to please. Jag klämmer i mig Max-burgare och lyxmat i sparsmakade små portioner med samma glada humör. Gärna i omvänd ordning då, för att bli mätt.

Sen blev det drinkar på Nalen. Och en tur förbi svärfars lägenhet för att få en burk av fasterns hemkokta plommonmarmelad (typisk cupcake-pensionär) med sig hem i en påse. Lördagsglam. Jag tyckte det var fint. Vanligen brukar jag vara som en klubbad oxe så fort klockan passerat barnprogram, och ligga i soffan med mina käraste ägodelar – kylkuddarna – större delen av den tid som andra människor tillbringar med att trasha sin lever. Nåja, mina tillfälliga gästspel i världen utanför får gärna vara som det här. En kväll borta, fast nästan som hemma.

The sarlacc
Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s