En av grabbarna

Jag är för gammal för saker som prestationsångest. Jag brukar bara låtsas som om det var meningen att det skulle bli fel. Eller i bästa fall låtsas som om jag var helt tvärsäker på att det skulle bli rätt.

Hur som helst börjar jag nu ändå känna av en viss nervositet inför ett event som ska gå av stapeln i december.  Jag vill minnas att jag i en tidigare blogg  (för den som envisats med att följa mina öden och äventyr så länge) rapporterade från en annan upplaga av denna happening – ”Metal Night III: Hell comes to Solna”.

Min karl och några av hans vänner har nåt slags glest återkommande evenemang som kallas ”Metal Night” där de samlas iklädda nitläder och dricker öl, äter monsterhamburgare (som nån extra tuff karl stekt i bar överkropp) och sen med stort allvar lyssnar på varandras noga utvalda metal-playlists medan fyllan tilltar.

Dealen är att alla ska ha valt ut varsin låt i några mycket omsorgsfullt förutbestämda kategorier (nya varje gång) och sen ska denna låt presenteras och de andra ska manligt hummande nicka i bifall till ett gott val, eller med metalhårdhet förnedra den som valt nån låt som inte faller deras preferenser på läppen. Den som exempel gillar Nu-metal kan räkna med en del smädelser. Och det finns förstås även en del andra hårdrocksgenrer som inte ses med blida ögon…till exempel gothic metal och symphonic metal (det som jag glatt brukar säga ”men det här var ju inte jättedåligt” om).

Jag har givetvis många gånger hört närmast mytiska historier kring denna happening. Med öppen mun har jag lyssnat till historier om hamburgare stora som hjulen på en traktor, musik så hård att vuxna karlar gråter och headbanging som orsakat frisyrmisär flera dagar efteråt.
Det är med andra ord en tydlig ”män gör saker tillsammans”-grej.

Senast det hela gick av stapeln så var det min metal man som skulle hålla i det hela. Jag fick lite på nåder vara med, eftersom jag ju också råkade bo i händelsernas centrum så att säga. Ingen snäll gammal faster hade tid att erbjuda musikalisk asyl, så jag sa att jag kunde sitta i nån skrubb och handarbeta eller korka upp öl till dem…(det är alltså varken ”kaffeflicka” eller ”drinkhora” vi pratar om här, utan mer nåt slags biermädchen) bara för att få tränga in i denna mytiska sammanslutning. Detta var ju lite som att ha blivit insläppt på frimurarnas årsmöte eller få sitta med i kryptan när den lokala satanistföreningen ”666 IF” offrar en get till Belsebub. Eller som att vara första kvinnan i rymden (jag sparar inte på krutet här…).

Jag gick in för det hela med liv och lust, och studerade varje detalj som en socialantropolog studerar exotiska naturfolk. Men istället för att ikläda mig klanens bastkjol tog jag på mig finaste nitarmbandet, en döskallering och en tröja med en elgitarr på. Just to blend in. När jag fick komplimangen (?) ”Fan du ser ut lite som Ace Frehley” kände jag att de accepterat mig (eller att jag gått lite till överdrift med silverögonskuggan) och presenterade inte utan viss stolthet mitt bidrag i kategorin ”Första hårdrocksminne” – ”All hell’s breakin’ loose” från Kiss-plattan ”Lick it up”.
För givetvis insisterade jag på att jag också skulle sätta ihop en playlist och vara med ”på riktigt”. Trots att min mycket korta period av seriöst (nåja) hårdrockslyssnande peakade ungefär när jag var 12 ½ år och faktiskt ärligt talat mest yttrade sig i att jag tapetserade mitt rum med OKEJ-planscher på Mötley Crüe så tyckte jag att jag i alla fall kunde försöka anstränga mig lite. Så naivt av mig att tro att man kan komma där med endast ett tummat exemplar av ”Power ballads” i den mentala skivpåsen. Eller att tonårstrånande efter glamrockers i spandexbyxor skulle vara nåt annat än ett rent handikapp.

Men jag tyckte ändå att jag klarade mig hyfsat bra fram till kategorin ”Jag gillar det, men jag skäms”. Medan de andra grabbarna fick ryggdunkar och kommentarer om hur ”starkt” det var att stå för sin Bon Jovi-låt så blev det helt knäpptyst när jag stolt smällde till med The Poodles. Min karl blev lite blek och väste ”Så där  mycket är det inte meningen att man ska skämmas!” medan de andra mässade ”skamdusch, skamdusch”. Tråkigt, tycker jag. Refrängen i ”Night of passion” är ju för bra för att överröstas. Jag borde ha tagit nåt från Metallicas svarta förstås, och jag hade lätt kommit undan med nån av Europes tidigare alster, typ ”Carrie” eller ”Rock the night”.

Trots detta övertramp och brottet mot de oskrivna reglerna verkar det som om jag ännu en gång erbjudits att vara pikant inslag. Och nu börjar prestationsångesten sätta in. En gång kommer man undan med att vara ”token girlfriend” som hävdar att industrial metal visst hör hemma på en metal night. Men två gånger  – tveksamt.
Men jag är ju lite dödsföraktande och living on the edge. Det har till exempel hänt att jag sagt att jag visst vet en massa om olika hårdrocksband och visat det genom att identifiera sångare och andra bandmedlemmar med epitet som ”han Vincent som gillar att spela golf” (Alice Cooper), ”han med kortbyxorna” (Angus Young), ”dvärgen med risigt hår” (Ronnie James Dio) eller ”han som har varit gift med Heather Locklear” (då kan det nämligen vara nästan vilken pudellockig hårdrockare som helst, typ Tommy Lee). Trots alla dessa relevanta referenser i min kunskapsbok så känns det ändå som jag är ute på djupt vatten. I ett sällskap som svänger sig med musikaliska  referenser  som ”underläppsdöds” och förklarar Judas Priest-ikonen Rob Halfords homosexualitet  med  att ”han är för metal för att ha sex med kvinnor” inser man att man ändå är som ett slags oskuld.

Just nu sitter jag bara och funderar på vad som krävs för att smädas med ”skamdusch” i år. Räcker det med Whitesnake? Eller måste jag ta till Lordi?

Annonser

6 reaktioner på ”En av grabbarna

  1. hemmingsson skriver:

    Låter episkt! Jag önskar jag hade en vänkrets med en så konkretiserad musiksmak så att det gick att genomföra något liknande.

    EBM skulle jag kunna vara sjukt elitistiskt omkring hur länge som helst. Allt som spelats in efter berlinmurens fall är skit.

    • Episkt är ordet! Tyvärr kräver det ju att man dels har polare med någorlunda samma musiksmak som man själv och dels polare som tycker sånt här är skoj. Jag är lite avis på deras grej

      Pity, då hamnar ”Fünfzehn neue D.A.F-Lieder” på fel sida Berlinmuren. ;-)

  2. (Personligen skulle jag skämmas djupare över Whitesnake än Lordi, men det är jag det.) Nån som skriver som du aldrig ha prestationsångest EVER, för nånting. Gud så jag garvat åt dina beskrivningar av det här eventet – både den här gången och förra, om jag inte minns fel.

    Du är bäst! :)

    • Tack! :-D

      Whitesnake är ju BRA!! I alla fall för att vara hårdrock. (Jag känner ”skamdusch”-vibbar här). Men jag kommer säkert att lyckas få en sån utnämning utan att ens anstränga mig, eller förstå varför.

  3. ta Lordi för bövelen!! :) Det vore egentligen på sin plats med ett likvärdigt arrangemang i vår egen bekanta genre, men pga den geografiska situationen så får vi väl ha en EBM-night via spotify då höhö

    • Nu ska jag säga att Metal Night-herrarna bor i flera olika delar av landet och att de noga planerar denna träff oavsett geografisk hemvist, men å andra sidan kan det gå år emellan så det är nog helt klart en hämmande faktor. EBM-night vore ju great, bara bra musik! Men vi gör ju så gott vi kan på Spotify ;-9

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s