Ironin är död, leve ironin!


Teppanyakihälls-journalisten har skrivit ett debattinlägg i Aftonbladet om ”näthatet” hon och det stackars vindsvåningsparet utsatts för. Och jag hade nog inte kommenterat det (inte ens anonymt på Aftonbladet.se under pseudonymen ”Nazistlobotomi88”) om det inte vore så att jag tycker att även denna text är väldigt rolig. Fast på ett helt annat sätt än den förra. Men problemet med Sara Trus är väl lite att hon inte avser att vara rolig. Det gör det ännu roligare. Konstigt nog. Det där med humor är ju svårt. En del försöker vara roliga men är det inte, medan andra knappast avser det och nästan blir roligare ju mer de visar att de menar allvar med det man trodde var ett skämt.

Det som inte är så roligt, utan kanske lite mer tragiskt, är att man inser att skribenten (trots att hon tydligen tagit del av ”debatten” på nätet)  fortfarande är helt clueless inför vad som var så roligt/pinsamt/anmärkningsvärt med artikeln hon skrev. Istället fokuserar hon sin payback på att antyda att komikern Henrik Schyffert gör sig lustig på andra människors bekostnad (!) och att anonyma hatkommentarer sänker nivån på nätdebatter (!), särskilt de kommentarer som DN inte kunde godkänna för publicering (!).

Hon är verkligen en sanningssägare den där tjejen. Och vatten är vått, bollen är rund och det finns spisar som är dyrare än teppanyakihällar. Jag tappar nästan målföret. Blir ordlös. Nej, vänta…här hittade jag ett. ”Plattityd”. Undrar vad det betyder?

Hur skulle det se ut om jag gick in och mästrade inredningsval och livsstil hos de människor jag porträtterar?” undrar Trus retoriskt. Hmm, låt mig tänka. Då skulle det se ut ungefär så här skulle jag gissa.
Jag tycker hon istället ska fråga sig ”Hur skulle det se ut om jag gick in och pinsamt flåsade över inredningsval och livsstil hos de människor jag porträtterar och gör dem till fåniga inredningsmuppar med IQ kryddpasta?”. Nej, just det ja…det vet vi redan hur det ser ut.

Vad väljer ni, taskigt nummer ett eller taskigt nummer två? Same shit, different name.

Seriöst, jag tror ingen förväntar sig att inredningsreportage i DN ska ha Janne Josefsson-byline. Om man verkligen bara ser möjlighet till två stilistiska  lägen som skribent, upphetsat torrjuck och elakt skjutjärn, så tycker jag kanske att man ska fundera lite på sina journalistiska ambitioner. För såna har hon tydligen ganska höga. Lika höga som tankarna om sin egen journalistiska gärning.

Hon försöker påtala sin viktiga uppgift som undersökande journalist, som en uttolkare av verkligheten, en fluga på väggen i de miljöer som det är få förunnat att få se. Hon får ett förtroende att tränga in människors privata sfär och hon avslöjar detaljer från dessa ”slutna rum” för oss andra (dvs oss som inte bor i innerstan):

Faktum är att just så här lever vissa människor i Stockholms innerstad. Försvinner de, deras teppanyakihällar, corianpjäser och kosmopolitiska vanor för att vi låter bli att skriva om dem?

Jag skrattar högt när jag läser det där. Fan, där kom avslöjandet, tänker jag. Det MÅSTE vara en PR-kupp med Henrik Schyffert undercover. Där gick han över gränsen till det trovärdiga. Jag kan faktiskt inte tro att nån kan skriva det där på allvar.  Men sen svindlar det. Jo, det är nog faktiskt helt humorlöst och seriöst menat. Läs det igen (gärna högt) och ta in innebörden – vi måste VÅGA skildra att ”människor i innerstan” har ”kosmopolitiska vanor”. Haha…jag dör (<– det där är by the way en så kallad ironisk överdrift). Det är nästan som nån som kommit hem från en reportageresa i ett område drabbat av inbördeskrig och svält. Vi måste VÅGA. De här människorna måste få en röst. Vi kan inte tiga ihjäl att de här människorna finns.

Men om jag ska försöka hålla mig lite, lite allvarlig en kort stund så börjar jag se ett mönster. Jag tror att det här bara är ett tecken på ett generationsskifte. Allt är egentligen ett slags missförstånd, en form av totalhaveri i kommunikationen när det gäller uttolkning av begrepp som ”humor” och ”allvar”. Det som kallas ”ironi” har blivit så omodernt att en stor del av de som är födda i skiftet till 80-talet (eller efter det) helt enkelt ofta varken förstår eller kan tolka den sortens humor. De skrattar inte. I alla fall inte åt det.
De säger saker på blodigt allvar, de tar sig själva på blodigt allvar och använder formuleringar som en ironiker slitit sitt hår för att komma på. Men helt utan ironiska avsikter. När ”den ironiska generationen” vill göra en high five och nästan pinkar i brallan för att de tycker att saker är så utstuderat roliga rynkar de helt gravallvarliga yngre förmågorna pannan och blir sårade. De menar ju vad de säger.

Haha, vilken jävla ironi va? En dubbel portion ironi-tårta med ironiglasyr on top. Right in your face Henrik Schyffert.

Jag är född i början på 70-talet. Jag skrattar aldrig åt folk som får tårtor i ansiktet, människor som slår sig halvt fördärvade i nåt lekprogram eller när kändisar utsätts för riggade psykospratt. Jag förstår inte. Jag tycker inte det är roligt. Men jag skrattar åt de som inte förstår ironi. Det är roligt. Exkluderande humor. Den bästa sorten.

***

Jag hörde att Trus inte själv valt rubriken till DN Bostad-artikeln. I så fall hedrar det henne. Undrar om hon valde debattartikelns rubrik själv? ”Vi nätlynchades för vindsvåningen”. Den är också rolig. Det kan bli ännu en nätklassiker. Kanske i stil med ”Mumindräkten blev en dödsfälla”. Men det är en helt annan historia. En ganska sorglig. Men rubriken är kul.

Advertisements

14 reaktioner på ”Ironin är död, leve ironin!

  1. NB skriver:

    Men jag tycker att det var ett fint reportage.
    Har högläst det för min barn och dom somnade så sött.

    Måste också säga att jag gläds åt att människor kan finna glädje i att inreda sitt hem med sig själva/möbler/tapeter och (vit)varor med namn som man inte kan uttala och att det finns likasinnade som vill delge oss detta.

    SÅ lite sårad blir jag över ditt sätt att klanka ner på dessa fina människor när dom anser sig mobbade på nätet för det är dom ju.
    Har du inte sett alla youtube klipp där p12:or står och utklädda till Schyffert försöker uttala ”Teppanyakihäll”.

    Skandalöst!

    • Värdet av artikeln för syftet att till kommande generationer vidarebefordra hur människor i innerstan med kosmopolitiska vanor lever kan inte underskattas. Jag vet att när jag var liten fick man ju se barnprogram om hur lille Togo hade det hemma i sin afrikanska by. Det här är ju nästan samma sak.

      Jag tar tillbaka allt. För barnens skull!

  2. Christoffer skriver:

    Huvudet på spiken, i samtliga texter du skrivit kring ämnet. Anmärkningsvärt är att nätdebatten kring detta ämne varit mer sansad, (som jag upplevt), och fylld av intressanta insikter än någon annan jag kan minnas, men det verkar som att media tar det väldigt hårt att en av deras egna blir uthängda. Ett inredningsreportage kan väl sällan ha ett högre syfte än att inspirera läsaren och att då enbart författa en extremt högtravande text där man namedroppar en massa produkter och artiklar som majoriteten av läsarna saknar relation till och inte bildsätta artikeln, då blir det galet dåligt. Sara Trus valde verkligen en usel mellanväg. Antingen så skildrar man paret med en bra och ordentlig intervju där de faktiskt får chansen att definiera sig själva som något mer än två förstoppade och ängsliga pretton, eller så utelämnar man paret ur text helt i princip och går för ett snyggt bildrep. som faktiskt kan sätta inspirerande bilder till alla produkter som omnämns.

    • Tack Christoffer! Jag tycker också att det mesta av debatten som förts har varit på ovanligt hög nivå (men jag läser ju sällan anonyma nätkommentarer i anslutning till tidningsartiklar) och verkligen försökt problematisera den journalistiska frågan. Sara Trus utspel om hatet på nätet känns som ett lite tråkigt sätt att flytta fokus från huvudfrågan och jag tror tyvärr att många journalister hellre hänger på den vinkeln än tar den verkliga debatten. Jag har dock full sympati för att det inte kan vara så kul att hamna i hennes sits, men jag tycker att det i princip är helt ointressant vem hon är eller vilka paret i artikeln är. Egentligen ligger ansvaret hos DN Bostad som borde ha haft en bättre kvalitetskontroll.

      • Christoffer skriver:

        Absolut. Hon hänvisar dessutom till att hon gjort samma rep. om en familj i förorten som försvar, och undrar varför ingen reagerat på den. Själv har jag inte läst den artikeln, men i princip så befäster hon väl då bara att hon inte hade en dålig dag när hon skrev om takvåningen i Vasastan, utan att hon är en dålig författare, om än kanske inte en dålig journalist. Att ge ett så fattigt svar som hon nu gjorde så lång efter att artikeln gått i tryck har väl egentligen bara förvärrat saken för hennes del.

  3. Larsson skriver:

    Vad är det för byfåne som sitter och uttrycker sig så svagt? Rubriken har du lyckats med, men om det är så mycket mera än så tvivlar jag på.

  4. sofam skriver:

    Jag är själv född i början på åttiotalet men blir själv livrädd av hur gravallvarligt man förväntas uppfatta sig själv i min generation. Speciellt när man inte egentligen hunnit åstadkomma någonting, hur kan man förväntas ha ett så stort ego när ens livsteckning i princip är en fis på ett blankt papper?

    • Jag tror visserligen att det finns 80-talister med både humor och självdistans (uppenbarligen! :-D), men det är ändå ett slags attitydskifte i hur man ser på sig själv och vad man skrattar åt. I alla fall är det lätt att tolka det så!

      • sofam skriver:

        Det är i min mening oundvikligt att tolka det så! Tyvärr tror jag att den (stora) delen 80-talister som är egocentriska narcissister hörs mer än oss andra eftersom: Twitter – själva egorunkbullens mage.
        Jag menar bara du skriver för Nöjesguiden förtjänar du medalj bara för att du bevärdigar trottoaren med dina stilettklackar. Spännande tider är det oavsett vad!

    • Jag ville inte vara så elak att jag kommenterade hennes tveksamma ”lök och ärta”-resonemang. Det blir så pinsamt när nåns enda försvar är ”läs min gamla text, den är minsann lika dålig”.

      Tack för länken, kul läsning!

  5. H skriver:

    ”Försvinner de, deras teppanyakihällar, corianpjäser och kosmopolitiska vanor för att vi låter bli att skriva om dem?”
    Nej, det gör de ju tyvärr inte. Men det är fel att inte våga hoppas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s