Lila dagar och pumpor

I onsdags var det ”bär lila för att säga nåt självklart”-dagen. Dvs en manifestation för att stödja HTB-världen. Och i vanlig ordning kommer gnällspikarna loss och tycker att det är fånigt och meningslöst med såna manifestationer och att man ska tänka på såna saker varje dag och att det inte räcker att ta på sig en lila halsduk för bögar, eller en röd tröja för munkarna i Burma eller tända ett ljus mot våldet eller släcka sin lampa för miljöförstöringen eller ha en shoppingfri dag mot konsumtionshetsen. Då säger jag – fuck you (eller nån annan. Gör det till en manifestation vetja. ”Knulla för fred”). Det är inget som hindrar DIG eller nån annan att 365 dagar om året sätta ditt fulla fokus på alla orättvisor, världsproblem och sjukdomar. Bara för att du eller jag gör det så betyder det inte att enstaka manifestationer inte spelar nån roll, inte har en funktion eller motverkar annat arbete i frågan.  Tyvärr är de flesta som klagar på ”lama” endagsaktioner såna som verkligen inte räddar världen on a daily basis själva. De gnäller för gnällandets skull. De är ju helt frivilligt att delta i den här typen av aktioner, så varför dissa dem mer än genom att själv inte delta, om man nu anser att det inte är nåt som intresserar en eller att det inte har nån effekt?

Jag håller med kritiker om att ”slacktivism” inte leder så långt, eller ända fram, och inte kan ersätta mer handgripligt engagemang. Det räcker inte att gå med i en Facebook-grupp för att rädda världen eller hänga ut ett rött skynke från sitt fönster för att stoppa bygget av en ny shoppinggalleria. Det är tandlöst och otillräckligt. Om det är ALLT man gör. Om det är allt ALLA gör. Men tystnad är alltid sämre än nån typ av engagemang. Att tyst åse saker man tycker är fel och inte på nåt sätt agera för att visa sin åsikt, förändra läget eller skapa opinion i frågan är alltid ett sämre val. Din knutna hand i fickan gör ingen nytta.

Det är dessutom en grov dumförklaring av andra människor att låtsas som om man tror att de inte förstår att alla HTB-frågor inte löses för att jag har lila strumpor på mig en onsdag. Fast mest är det nog en dumförklaring av en själv. Seriöst, på vilket sätt är det meningsfullt att lägga sin tid på att dissa andras engagemang i frågor de anser vara viktiga för samhället och världen? Håll käften och gör nåt själv liksom.

Har ni tänkt på att det kanske psykologiskt sett är mycket viktigt med manifestationer, att visa utåt att man bryr sig om nånting och tycker att det är en viktig sak? Att delta i en gruppmanifestation för att visa att ”tillsammans är vi många som tycker så här” är faktiskt en mäktig utsaga. Särskilt i dessa tider, när en massa föreställningar om andra människor och hur de är och vad de har för åsikter, frodas i det tysta.
Att gå med plakat på stan är inte en sak som friger David Isaac, förändrar romernas situation i Frankrike eller skapar fred i mellanöstern. Men det är ett sätt (av många) att ta ställning, visa sitt engagemang och framför allt att ge berörda parter ett synligt stöd. Visa var man står.

”Jag står här borta. Och jag har lila på mig. För det är en fin färg.”

***

Och en sak till – halloween är inte mer ”kommersiellt jippo” och ”en utländsk tradition som inte har nån svensk anknytning” än hur vi firar jul och påsk. Så mitt råd till alla som ondgör sig över att denna amerikaniserade sed kommit hit är att återigen låta folk bestämma själva vad de tycker är kul eller inte. Om DU tycker att det är trist, inte vill bry dig och inte tycker det är kul så skit bara i det och gnäll inte på andra som vill fira det. Hur svårt kan det vara? På vilket sätt stör det dig om nån annan vill ha en pumpa utanför sitt hus eller ha ett maskeradkalas? Och när dina barn gråter kan du bara säga ”Jehovas vittnen firar varken jul eller födelsedagar och muslimer äter inte skinkmacka. I vår familj tror vi inte på pumpor, trick or treat och fåniga döskallekostymer”. Jag gnäller inte på att andra firar ramadan, så varför ska jag gnälla på om nån vill fira Halloween? Det är ärligt talat väldigt lätt att ducka Halloween om man inte vill delta i att fira det (när de små barnen kommer med sina ägg och du inte har godis hemma är det en god strategi). Allt som är kul är bra för själen. Tycker man att det ska vara mer dystert och allvarsamt finns ju allhelgona-firandet. Det är för övrigt inte heller det en svensk kristen tradition utan har sitt ursprung i kelternas högtid Samhain då druiderna siade om framtiden. Kyrkan försökte i sann kulturimperaialistik anda göra om detta till en kyrklig högtid och ett tillfälle för att fira helgonen. Ett bruk som efter reformationen snarare kan ses mer som en katolsk sed än en protestantisk, då vi vadmalskristna ju tycker att allt bling runt helgon är alldeles för flärdfullt. Dessutom är det vi  egentligen ”firar” i Sverige genom att tända ljus på de dödas gravar inte heller allhelgona, utan en senare införd kyrklig tradition som kallas ”Alla själars dag”. Så är det med det!

Advertisements

2 reaktioner på ”Lila dagar och pumpor

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s