Fett som fett?

Inte för att jag tror att nån bryr sig ett skit om mina matproblem, men jag måste ändå än en gång orera lite om mitt synnerligen misslyckade mathållningsprojekt. Jag kan inte låta bli att notera att så fort man försöker vara duktig och styra upp saker så går det åt helvete på ett eller annat sätt. Jag knåpade ju för ett tag sen glatt ihop en präktig och ambitiös matsedel för fyra månader framåt. Detta med inspiration av två kokböcker, varav en med LCHF-recept.

Det höll i ungefär tre dagar. Jag vet faktiskt inte om det var en ödets nyck att jag råkade pricka in den nya kosten med en maginfluensa, om kombon med en ny medicin var dålig eller om jag helt enkelt bara inte är lämpad att äta den sortens mat. Resultatet blev hur som helst en veckas plågsam magåkomma. Först igår kunde jag äta nåt som inte var rostbröd eller kokt ägg. Och min aversion mot bacon och grädde är just nu monumental. Inte för att jag är nån matfoto-fantom precis, men nog ser man hur maten på bilderna här bredvid liksom glänser av fett? Blankt och fint. Yummy.

Det var alltså inget som helst fel på maten i sig (om det nu inte var salmonella eller nåt sånt i den, men det är ju varken receptet eller kockens fel). Om de här rätterna inte olyckligtvis, för min del, förknippats med magmisär, illamående och smärtsamt lidande skulle jag rekommendera alla tre. Liksom kokboken jag plockade dem ur – ”LCHF på mitt sätt”. Så ingen skugga över den.

Först en smarrig räkgryta med saffran. Den skulle visserligen ha innehållit fänkål, men nånstans måste man sätta stopp. Jag har aldrig fattat fänkålsgrejen. Det är ju inte gott. Jag äter nästan vad som helst, men helst inte fänkål. Purjolök fick det bli istället. Vi skippade också det vita vinet som skulle vara i. Och vi kokade inte fonden på räkskal, utan köpte färdigskalade och färdig fond. Så vi förfelade egentligen hela rätten. Å andra sidan hade maken innan jag hunnit blinka stjälpt i en trea grädde. EN deciliter, sa jag. Oj, sa han. Så det var liksom ändå kört. Det blev gräddsaffranssoppa med räkor, röd paprika, purjo, dragon, vitlök, schalottenlök  och lite annat i. Kanske inte riktigt den kulinariska höjdpunkt jag hoppats, men helt ok. Mer grönsaker och mer smak i hade inte varit så dumt. Nu smakade det inte helt otippat mest grädde. Men det var ju inte receptets fel. Jag hade gärna tryckt i lite laxbitar, mer grönsaker och chili. Men jag vet inte, då kanske man lika gärna kunnat laga en vanlig fiskgryta?

Sen ugnsstekt kyckling med squash och majs. Marinaden som man hällde över kycklingklubborna var grym – gjord på chiliflakes, honung, soja, torkad basilika, vitlök, olja och vinäger. In i ugnen med det tillsammans med bitar av majskolv, squash och rödlök. Lätt som en plätt. Som gammal VV-veteran så käkar jag normalt aldrig skinnet på kyckling, men nu hade jag inga såna hämningar. Fett it is, tänkte jag. Smarrigt var det. Rätten serverades med ajvar relish, matlagningsyoughurt och pepperoni (korrigering: det heter ju fefferoni eller peperoni, pepperoni är ju salami! Sorry!).  En middag som gick på ett vips att tillaga och var supergod. Funkar garanterat för både stressad barnfamilj och teppanyaki-par.

Höjdpunkten (och dödsstöten) blev lördagsmiddagen. Oxfilé med svampsås, ugnsgrillade tomater och baconlindade haricot verts. Slumrande på en solkigt obäddad säng av ruccola och babyspenat. Jag vill minnas att brunchen bestod av äggröra, tomater och lite bacon. Kanske var det den sammantagna fettchocken under dagen som förorsakade sammanbrottet? Oavsett det så var det en fantastiskt god middag med finfint kött, en smaskig svampsås på skogschampinjoner och portabello.
Min make vände vant de spröda råvarorna på sin Electroluxspis. Stekflott, styckdelar av ett nötkreatur och dekorativa korn av salt lierade sig med pepparn. Heta droppar från flaskor och burkar med besynnerligt innehåll som kalvfond och jungfrublod  fick fullborda verket.
De baconlindade brytbönorna var ju grymt goda till det hela, och maken hade tillagat köttet exakt så där som ingen köttrestaurang tillåter mig att få det utan att först himla med ögonen eller skälla ut mig – helt genomstekt utan minsta tillstymmelse till rosa innanmäte. Perfekt. Middagen var perfekt. Den påföljande misären var det inte. Jag hamnade på akuten med magsmärtor och har som sagt haft en vecka då jag inte sett så stor mening med att äta nåt alls (nåja, med mina mått mätt) eftersom det liksom inte tolererats av magen. Så från käk med mycket fett och minimalt med kolhydrater blev det en övergång till de snabba kolhydraternas kung – rostad formfranska. Så kan det gå. Och kanske kommer jag nån gång att prova nåt mer recept ur den däringa kokboken, men jag kommer nog att modifiera det ytterligare enligt min smak och inte utmana ödet  (oavsett om det bara var en olycklig slump och berodde på andra saker som råkade sammanfalla med detta experiment).

Nej, nog med matporr och livsstilsonani här från norrort. Nu ska maken och jag gå till centrum och kanske hitta spännande kryddpastor (Santa Maria pommes frittes-krydda att mixa med en skvätt majjo kanske?) vi kan liera med en Semillondruva, ett Ingrid Marie-äpple eller en chiquitabanan. Jag har önskat mig skaldjurssallad eller lax, potatis och sparris till middag. Huvudsaken är att rätten inte innehåller bacon eller grädde. Hyvlat ister eller frityrkokt svål däremot. Härdade transfetter går också bra. Vem hade kunnat ana att jag skulle utveckla en sån mobbarattityd mot vissa sorters fett?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s