The end of the bridezilla

Nu är det slut på bridezillandet här. Nu blir det fruzillande istället. ”Fru”, det är ju en ganska konstig grej. Jag hade liksom aldrig tänkt mig att jag skulle hamna här. I fru-läget. Gifta sig – inte så mycket min grej, egentligen. Men det sa jag ju om både att bo i Stockholm och att göra en rektoskopi också, och se var jag är nu!

Nåja, vi går runt här och fnissar och kallar varann ”herr” och ”fru” och utbrister med jämna mellanrum ”Fatta, vi är gifta nu!” och vi tvingar nästan helt okända människor att titta på våra ringar. Jag vet inte om detta är ett normalt beteende av vuxna människor, men jag gissar att förutsättningar är att man dels är rätt lättroad och lite omogen och dels förstås är gift. Jag undrar hur länge den här grejen kommer att hålla i sig. Kanske resten av livet? (Ja, alltså nu menade jag själva fascinationen över att det här har inträffat och inte varaktigheten i äktenskapet…).

Själva bröllopet var en blandning av absurdistiska händelser, fantastiska överraskningar och precis allt det där man tror ska hända på ett bröllop – folk bli rörda till tårar, folk blir på lyran, folk skrattar på fel ställen, folk skrattar på rätt ställen och folk blir gifta. Dessutom andra helt (o)väntade saker:

  • Vigseltanten visar sig vara excentrisk på ett helt…annorlunda…sätt (samtliga gäster tror att det är nåt slags ”Dolda kameran”-happening och bruden får tänka på svält och Jimmie Åkesson för att inte få spastiska skrattanfall).
  • Den inhyrda proffsfotografen i keps och fotografväst ålar runt på golvet för att ta actionbilder på brudens ben. Kameran smattrar som om det vore en shootout i vilda västern. Bruden känner sig lika påpassad som Victoria Silvstedt är varje gång hon har kortkort och det är tvättdag.
  • Bruden säger ”Gud, vad du är snygg idag!” och ”Gud, vad jag är snygg idag!” till brudgummen i genomsnitt var femte minut hela dagen.
  • En äldre man fullhängd med medaljer och förmodligen förrymd från nåt skumt ordenssällskap gör en serie väldigt långdragna och hemlig kod-knackningar på dörren in till evenemangslokalen mitt under vigseln, men inser att han ska till lokalen ”Gubbhyllan” (!) istället.
  • Brudens bröllopslöfte inkluderar en liknelse med kaniner.
  • Brudbuketten ramlar sönder under vigselakten.
  • Brudgummen försöker under middagen (förgäves) förklara både det binära talsystemet och varför 1,9 på Högskoleprovet inte är ”lågt”.
  • Brudens släkt sjunger glatt en traditionell visa på gutamål som inkluderar frasen ”man far spark si själv ei rövi u upp u ränn igen” (fritt översatt: ”man får ge sig själv en spark i baken och upp och hoppa igen”) medan alla andra sitter som fågelholkar.
  • Brudgummens syster sjunger Nils Ferlin och Edith Piaf så att oxfilén kallnar på tallrikarna och vuxna män får tårar i ögonen.
  • En prestigefylld frågesport i ämnet ”vad kan du om brudparet” lockar fram oerhört stark tävlingsinstinkt från alla deltagare (lynchstämning uppstår när det visar sig att laget som brudens far ingår i har svarat fel på en fråga som rör honom, enligt hans tvärsäkra påstående).
  • Brudens bror låter sin fru hålla tal i sitt ställe. I sitt jobb har han medverkat i Tv-program med två miljoner tittare och brukar ett par gånger i veckan stå på scen och uppträda inför större folksamlingar, men ett drygt dussin släktingar på en bröllopsfest – där går gränsen.
  • Brudens far deklarerar att bruden undanbett sig tal från hans håll. Det hindrar honom inte från att prata så högt under middagen så att ingen annan vid bordet hör nåt annat än hans anekdoter. Management by lomhördhet.
  • Momentet ”skicka en hälsning till brudparet på en framtida bröllopsdag” visar att ingen av de inblandade tror på ett äktenskap som sträcker sig längre fram i tiden än tio år. Tennbröllop it is.
  • Bruden kommer på sig med att tänka på den danska dogmaskräckisen ”Festen”.
  • Talen som hålls inkluderar väldigt många nördgulliga och småpinsamma minnen från brudgummensbarndom, men brudens mor toppar detta genom att hela tiden med hög röst återkomma till att bruden önskat sig en gurka i födelsedagspresent i unga år (bruden försöker låta bli att dra opassande skämt angående detta för att ”lätta upp” stämningen).
  • Brudgummens far bräcker samtliga andra av kvällens bröllopspresenter genom att deklarera att han tänker bjuda brudparet på en bröllopsresa (oklart om den går till Mariefred eller Aruba).
  • Brudgummens mor erbjuder brudparet en kanin i present, vilket inte alls uppskattas av brudens föräldrar. (Detta eftersom de fått tvångsadoptera den förra kaninen som brudparet skaffade, och nyligen blivit av med detta fleråriga uppdrag genom husdjurets plötsliga hädangång. De ser sin nyvunna frihet glida dem ur händerna och försöker ett flertal gånger under kvällen försäkra sig om att varken givare eller mottagare tänker genomdriva projektet. Senare under kvällen skrattar brudens far inte åt brudgummens skämt: ”Du har inte förlorat en dotter, du har vunnit en son. Och en kanin.”)

Ja, alltså ett helt vanligt bröllop. Fantastiskt var det! Jag skrattade konstant, eller snyftade lite diskret (tack Gud för vattenfast mascara) eller satt med munnen halvöppen i häpnad över de fantastiska ting som utspelade sig. Eller stoppade pastellfärgade macaronger och bröllopstårta i denna öppna mun. Och jag var förstås helt slut efteråt, men höll mig på benen (trots ovanligt höga klackskor, för att vara på mig) hela långa dagen. Kärlek är det bästa knarket ever. Nu är jag fru. Fru F om jag får be!

Annonser

9 reaktioner på ”The end of the bridezilla

    • Tack fru P, är du hemma igen? Nåja, brudbuketten föll kanske inte sönder, men det trillade loss blad hela tiden och en lång ranka lossnade när jag skulle ge den till min buketthållerska under ringpåtagningen. Skulle ha anlitat dig istället. ;-) Men den blev rätt fin ändå (även om jag önskat mig rosor i en mer lila nyans, de blev tyvärr nästan rosa).

  1. tinsaynes skriver:

    Hurra hurra hurra! Låter helt underbart, fantastiskt. Och ja, man är så där fånig rätt länge (särskilt om man varit sambos ett tag) så det är bara att låta sig dras med och njuta av känslan.

    Stort grattis till er båda!

  2. Sounds all great! och fina bilder.. ja man ska inte räkna ut släkten bara för att man gör det ”litet”, dom kan då hitta på det mest lustiga på ett bröllop! en på vårt bröllop fick ju för sig att nästan dö.. på riktigt!

    Men jag är avis på känslan ni hade den dan o jag kan bara bekräfta att vi kollade på ringarna, sa ”herr och fru” samt ”fatta vi är gifta” ungefär i flera veckor efteråt.. bara att suga på karamellen alltså! :)

    • Haha, ja det blev mer livat än jag hade kunnat ana! Men tanten som tuppade av på ditt bröllop var ju lite mer drama än på vårt. Så vitt jag vet klarade sig alla våra gäster helskinnade och med hälsan i behåll ända hem.

      Idag refererade jag till maken som ”min sambo” och blev rättad av kollegorna. Tar nog ett tag att vänja sig! :-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s