Min vän & jag

Jag har en kompis (jag vet, det är rätt svårt att förstå). Han är snäll, omtänksam, generös och är den första att hjälpa folk i sin omgivning. En sån som alla gillar, en sån som alltid ställer upp. En fin person.

Han är moderat. Vi pratar politik ibland. Det går sådär. Eller ganska bra. Men ingen av oss ändrar nånsin åsikt. Vi bråkar aldrig om det, säger några hårda ord eller kommer med några påhopp på varandras sätt att vara, leva eller tycka kring saker. Tvärtom lyssnar vi noga på varann – nyfiket, engagerat, respektfullt, med en önskan om att verkligen få veta vad motparten tycker och vad den åsikten grundas på. Precis som vi gör om andra ämnen där vi har olika erfarenheter och ingångar, kunskap och intresse. Vi lyssnar på varann. Vill lära oss mer om varandras liv och tankar.

Jag försöker förklara vilken sorts samhälle jag vill ha, och varför, och vad jag ser som är fel och inte fungerar. Han förklarar vilken sorts samhälle han vill ha, och varför, och vad han ser som är fel och inte fungerar. Förvånansvärt ofta så delar vi åsikter om hur saker borde vara – vi är bara inte ense om metoderna för att nå dit. Detta gör oss ofta förbryllade båda två. Han säger att han inte förstår hur jag kan dra den slutsats jag gör kring partipolitisk hemhörighet utifrån vad jag vill uppnå. Jag säger förstås samma sak till honom. Vi skrattar lite åt det.

Ingen av oss brukar särskilt ofta prata politik med nån som har så totalt motsatt ståndpunkt, och de gånger vi båda försökt tycker vi att motparterna har hävdat sina åsikter som om de vore naturlagar. Det är den tråkigaste sortens diskussion, säger vi båda. De påstår nåt och säger ”så här är det” och sen vill de inte lyssna mer. Om motparten inte ens håller med om grundpremissen har man liksom ingen chans att föra ett givande samtal. ”Alla vet att jorden är platt” kontra ”Men jag är säker på att den är rund” leder ju inte så mycket längre. Vi delar denna åsikt om hur svårt det är att prata med nån som inte vill lyssna och varför man därför oftast låter bli.

Min kompis vill därför inte prata politik med ”vänstermänniskor”, som han anser har ”fel från grunden”. Han tycker att de dumförklarar honom. Jag håller med, fast om ”högermänniskor”. Men han kan prata politik med mig. Konstigt nog. Och jag med honom. Konstigt nog.
Jag tror den stora skillnaden här är att jag vet att han är en bra människa som vill andra väl, och i det känner jag trygghet och förvissning när jag pratar med honom. Jag vet att han tycker samma sak om mig, alltså lyssnar han på vad jag säger. Fast ibland säger han förstås ”Du tror alltså att du är en bättre människa än mig för att du röstar vänster”. ”Ja”, säger jag och skrattar väldigt mycket. Och han med. Men det tycker jag inte (for the record). Jag tycker att han är en mycket bättre människa än vad jag är. Men det har inget med politisk ståndpunkt att göra.

Skillnaden mellan oss är i huvudsak att vi tänker helt olika när det gäller begreppen ”rättvisa” och ”orättvisa”. Jag känner att rättvisa gäller alla, oavsett om de är fina eller fula, snälla eller dumma, svenskar eller invandrare, västerlänningar eller österlänningar. Rättvisa är ett mål, en strävan, en önskan som omfattar alla människor. Total rättvisa kan aldrig uppnås i världen, men man kan och bör sträva mot den. Att jämna ut klyftorna så att gapet mellan de som har mest och de som har minst inte är så gigantiskt. Så att de som har minst inte har så lite att de inte kan leva ett värdigt liv. Min lycka blir solkad om den är på bekostnad av andras. Jag lever i det här samhället, i den här världen så ja – de människor som finns runt mig är även mitt ansvar. Att jag har det så bra som jag har det är inte bara min egen förtjänst, det är en rad faktorer som tagit mig ens till ruta ett och en massa faktorer som tagit mig vidare. Några av dem är bara beroende på mig och min egna insats, men många är givna mig genom det sammanhang och det samhälle jag är född och uppvuxen i. Ett samhälle som givit mig samma chans som alla andra. Den strukturella orättvisan måste därför alltid bekämpas på samhällsnivå. Många människor kommer alltid att starta på minus, eller hamna på minus. Samhället finns till för oss alla och tjänar på att alla hamnar på plus, eller i värsta fall får hjälp att börja om från noll. Det är rättvisa för mig. Rättvisan är inte daddande, beskydd och att staten är din mamma. Rättvisan är att optimera medborgarnas nytta för samhället och varandra.

Hans idé när det gäller rättvisa är att var och en ska få det som rättmätigt tillhör honom. Främst pengar. Ingen annan ska tvinga en att ge pengar till nån annan, om man inte vill. Om en vän råkar illa ut så är det självklart att man hjälper den personen. Det gör man av egen vilja, inte av tvingande ansvar eller för att samhället säger det. Människor man inte känner kan rimligen inte vara ens ansvar – de får ta hand om sig själva, varann eller klara sig på nåt annat sätt. Vi har inget ansvar för att hjälpa människor i andra länder, eller såna som vill komma hit från andra länder. Alla ska hjälpa sig själva, alla ska ha sin egen krets av människor som kan ta hand om dem i en kris och sina egna pengar att betala för det de vill ha hjälp med/behöver hjälp med. Samhället ska inte lägga sig i detta. Det kommer att korrigera sig självt.

Jag förstår hans synpunkt. Jag förstår varför han tycker så. Han är en högutbildad man i sina bästa år med ett mycket välbetalt jobb inom it. Han kommer från en småföretagarbakgrund. Han har sparat på banken. Han ensam i en stor lägenhet. Han har knappt några lån. Han har aldrig varit sjuk. Han har aldrig varit arbetslös. Han tycker att allt han har är hans egen förtjänst. Det är hans framgång, hans lön, hans liv. Varför skulle nån som inte jobbat lika hårt som han gjort få del av hans pengar? Han förstår inte ens tanken. Det är orättvisa för honom. Han behöver egentligen inte några hundra spänn mer ut i månaden, för honom handlar det inte om det. Han har råd att resa, handla senaste elektroniken, gå ut och festa och i stort göra det mesta han vill. Men han vill inte att hans skatt ska gå till ”fel saker” och det tycker han att allt som inte gynnar honom eller personer i hans närhet faktiskt gör. Han vill ha svart på vitt exakt hur mycket av hans skatt som går till olika sektorer, så att han kan protestera om det är saker som inte är ok, enligt honom.

Den enda gången det bränner till är när vi talar om människor som har gjort allt rätt enligt hans bok – utbildat sig, jobbat, varit en god samhällsmedborgare som inte snyltat på allmänna medel utan skött sina egna affärer och betalat för sig – och sen ändå råkar illa ut och inte kan klara sig själv. Nån som blir sjuk, arbetslös på ett sätt man inte kan styra eller nåt annat som man inte rår för. Han blir bekymrad en stund, men anser ändå att det är så pass få personer det handlar om som hamnat i det läget utan att på nåt sätt ha sig själva att skylla, och de – ja, de bör se till att ha en partner som tjänar bra, ha sparat undan pengar (tagit en försäkring medan de var friska) eller vända sig till privata välgörenhetsorganisationer dit folk som vill har kunnat skänka pengar när de vill. Eller helt enkelt bara ta tag i sina liv.

Och sen pratar vi om mig, och min situation. Och han säger att han bryr sig om mig, och hur jag har det, och min framtid. Att han förstår att jag aldrig kommer att bli helt frisk. Att mina mediciner, min sjukvård och min sjukersättning subventioneras med medel från hans (och min) skatt. Vilket han precis sagt att han är emot. Då blir det plötsligt svårt. För oss båda. För människor som jag finns egentligen inte i hans samhällsbygge. Han tröstar mig med att om hans vision av samhället är den som vinner (och det är han övertygad om) och jag sitter där utan pengar till mat och medicin nån gång så kan jag få bli hans privata lilla välgörenhetsprojekt.

Vi skattar båda åt det. Förmodligen av helt olika anledningar.
Sen pratar vi om nåt helt annat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s