Rent mjöl i påsen och röstkortet i fickan


Om att rösta
Så, idag kom våra röstkort i brevlådan. Självklart ska jag rösta. Jag tycker att man förtjänar att leva i en diktatur om man inte utnyttjar sin medborgerliga rätt att delta i ett demokratiskt val. I många länder finns inte den möjligheten, och de som ändå försöker kämpa för sina åsikter blir förföljda, fängslade och dödade. Så bortskämda I-landsbarn, gå och rösta. Om så bara blankt eller på Kalle Anka-partiet! Det är också en röst. Funderar du på att rösta på Sverigedemokraterna tycker jag personligen att du kan göra nåt bättre på valdagen. Sjung ”We shall overcome” till exempel. Eller läs Martin Ezpeletas krönika ”Sluta dalta med arbetarklassen” och få ett kvitto på om du har nån typ av läsförståelse (och/eller humor).

Inför det här valet har jag flera farhågor.
Att alliansen ska sitta kvar vid makten är en.
Att Sverigedemokraterna gör ett rekordval är en annan.
Båda sakerna är helt uppenbart troliga scenarios.
Trots att dessa två utsagor kanske hintar något om mina politiska ståndpunkters hemvist är det ändå inte självklart för mig vad jag ska rösta på. Jag har funderat en del fram och tillbaka, utan att för den delen allt för mycket ha granskat valfläsket. Till skillnad från väldigt många andra som verkar tycka att det är mer ok att prata om sitt sexliv och andra personliga saker framför att prata om vad de röstar på eller får i lön så har jag alltså inga som helst problem med att deklarera var jag står politiskt (inte vad jag har i lön heller). Varför skulle jag ha det?

”Politik är så tråkigt”
Jag tycker i de flesta  fall att det är mer sympatiskt att ha en stark politisk åsikt som inte stämmer med min (när det gäller SD är jag dock tveksam) och tycka nåt framför att vara en slö soffliggare som ”tycker politik är tråkigt”. Jag har redan bloggat om detta i en annan blogg så jag ska inte dra hela den där harangen igen. Men huvudpoängen är att det argumentet bara är giltigt om man inte bryr sig om samhället man lever i och om man inte har nån som helst åsikt om saker som t ex hyror, skatt, kollektivtrafik, dagisavgifter, sjukvård, skola, åldringsvård, statlig television och matpriser. De flesta har väldigt mycket åsikter om allt möjligt som de berörs av i sitt dagliga liv. Allt detta styrs av politik. Så såvida man inte tänker bo under en sten och inte interagera med övriga samhället så bör man rösta. Däremot är det helt relevant att säga att inget av de befintliga partierna företräder en politik som man vill stödja, men då har man ju åtminstone grundat sitt argument på att man har nån åsikt och bryr sig om det samhälle man lever i.

Fullt i plånboken, men ont i hjärtat
Jag vill inte ha en borgerlig regering, inte ens fast jag fått mer ut efter skatt under deras regeringstid. Fast jag har ett fast jobb blir jag bara irriterad på deras mesiga slogan ”det ska löna sig att arbeta”. Ehh…ja? De som har det bäst i Sverige idag (och har haft i alla tider) är de som har ett arbete, dvs inte är sjuka eller arbetslösa eller på nåt annat sätt hamnat ”utanför”. Jag tycker inte heller att det ska ”löna sig” att inte arbeta. Men jag har inte sett nåt parti som har som slogan ”Det ska löna sig att inte arbeta”. Jag har hittills sett få (eller faktiskt inga) exempel på att annat än att de som är födda med familjeförmögenhet eller vinner på tipset kan dra in ordentligt med cash på att inte jobba. Ja, möjligen petade politiker och chefer med avgångsvederlag….men jag inbillar mig att det inte är nån av de grupperna moderaternas retorik syftar på.

Däremot har jag (om nån) förståelse för att det finns faktorer som gör att man inte hela sitt liv kan vara en fullpresterande fast anställd lönemaskin, och min åsikt är att även de människor som inte är där ska få tillfälligt ekonomiskt (och praktiskt) stöd av samhället i de fall där de inte klarar sin försörjning på egen hand. Men jag är ju också av den kontroversiella åsikten att merparten av de som inte har ett arbete eller är sjuka, vill ha arbete och vill vara friska. Jag har också empirisk erfarenhet av att även om man ligger i sjukbidragsträskets övre skala så är det inte precis som att ”det lönar sig” att vara sjuk. Vad jag minns från min tid som arbetslös kan jag inte heller påstå att man täljde guld. Jag delar helt enkelt inte åsikten att alla som inte arbetar är parasiter på samhället och att de som har ett arbete inte ska behöva ”lida” för att andra hamnat utanför, för ett kort tag eller på längre sikt. Däremot bör man effektivisera alla bidragssystem och hjälpa varje enskild individ att maximera sin möjlighet att försörja sig själv.

”Att göra rätt för sig”
Jag tror dock inte att skicka ett brev med ”hej, imorgon är du utförsäkrad och får ingen mer sjukersättning” till folk som kanske varit utanför arbetsmarknaden i många år är en bra metod att få ”folk på fötter”. Samhällsekonomiskt kan det förstås vara effektivt. Det finns ju exempel på ett flertal personer som i sin förtvivlan helt enkelt tagit livet av sig när de upplever sig vara i ett hopplöst läge – icke arbetsförmögna men inte heller berättigade till sjukstöd. Det kanske är ”smällar man får ta” för att se till så ingen jävel snyltar sig till nån krona i bidrag? Det ska ju löna sig att arbeta. Det är ju liksom inte ditt (eller samhällets) problem om nån får cancer, är med om en bilolycka eller får nån kronisk sjukdom? Huvudsaken är ju att du har råd att käka utelunch i ctiy varje dag, har råd med Thailandssemestern och kan renovera ditt kök. Andra människor angår ju inte dig…alltså, det är ju bra om det finns såna som hämtar dina sopor, veckostädar ditt hem, dammar ditt skrivbord, tar hand om dina ungar och sitter i kassan på ICA när du vill handla klockan 21 på kvällen. Men det är ju dem som ”gör rätt för sig”, så de har ju nåt slags existensberättigande. Ja, så länge de håller sig på benen och inte parasiterar på dig. Du som har en schysst lön för ett betungande administrativt arbete måndag till fredag, 9-5. Du har ju ändå jobbat dig dit, förtjänat det och gjort nåt för att nå denna karriärshöjd. Nöjer man sig med att jobba som städare så gör man ju…det är ju inte ditt problem. Jag tycker du ska säga det till den chilenske läkaren som trappstädar i din bostadsrättsförening eller den iranske ingenjören som kör taxin du åker att det är fint att se att de inte lever på bidrag, utan ”gör rätt för sig!”.

Jag är för ett solidariskt samhälle där skattemedel används till att se till så klasskillnader jämnas ut på det sättet att sjukvård, skola, åldringsvård och basala saker som ok boende, mat och kläder ska vara en grundtrygghet för alla. Oavsett vilken situation man är i. Jag är beredd att betala mer i skatt för ett sånt samhälle, även om det innebär några hundralappar mindre i min plånbok.

Bra karl reder sig själv?
Jag förstår borgerlig politiks grundtankar – större frihet för individen, mer pengar till de som redan har, det jag har är mitt, sköt dig själv och skit i andra, tough luck för dem som har det sämre, men det här är mina cash som jag tjänat ihop. Jag förstår tankarna, jag förstår varför man kan gilla den retoriken – men det är en politik som inte tilltalar mig som samhällsgrund. Så enkelt är det. Det är rent ideologiskt, och har inte med min personliga ekonomi eller situation att göra. I praktisk tillämpning har det visat sig att partier som ligger långt ifrån varann ideologiskt ändå för liknande politik i skarpt läge. Det oroar mig också. Men jag får rösta på ideologin. Och försöka acceptera att många människor tolkar begreppet ”rättvisa” i den snäva betydelsen att ”det jag har är mitt”. Helt blinda för möjligheten att nån gång hamna i ”det jag inte har är mitt”. Jag har träffat många fantasilösa människor som först i en kris (sjukdom, arbetslöshet eller andra praktiska svårigheter) insett att när det ”som är deras” tagit slut så vill de väldigt gärna ha det ”som är andras”. Och är tårögda över det solidariska samhället där man inte ens behöver tigga på gatan när man råkar illa ut i livet. Inget mer ”bra karl reder sig själv”. Det är klart jag känner ett visst förakt för den sortens grunda ideologiska ställningstagande. Mer än för ”en karl som inte reder sig själv” i nåt skede av livet.

Pengar = frihet?
Det finns åsikter, politiker och förslag från den borgerliga sidan som jag tycker har poänger. Till exempel har folkpartiet då och då levererat intressanta saker. Det största problemet med dem är väl att de lika ofta kommer med helt galna utspel som verkligen får en att sätta i halsen. You said what, Jan Björklund?

Dessutom tycker jag att flera liberala debattörer har intressanta och viktiga saker att säga. De nämner ofta vikten av personlig frihet och att det socialistiska samhället fråntar oss den friheten. När man granskar resonemangen handlar det i slutändan nästan alltid om ekonomiska värden. Dina pengar, din lön, den skatt du betalar och vad den går till. Är människans frihet i ett samhälle alltid relaterad till pengar? Och i så fall, är ditt bästa också samhällets bästa? Socialismen anklagas också av liberaler för att inte ha ett långsiktig tänkande,  t ex när det gäller utjämning av ekonomiska klyftor. Jag funderar lite på det när de alliansen säljer ut allmännyttan och statliga bolag like there’s no tomorrow. Är det ett ekonomiskt långsiktigt tänkande? Det är som en bonde skickar alla kor till slakten och får gott om cash i handen. Men sen då? Vilka kor ska bonden mjölka om ett år? Jag själv är väldigt bekymrad över begreppet personlig frihet ur synvinkeln demokrati, yttrandefrihet, rättssäkerhet och åsiktsfrihet. Pengar i all ära, men det finns saker man aldrig kan köpa. Konstigt nog verkar de alltid lika frihetstörstande och integritetsvurmande liberalerna helt lost när det gäller de inskränkningar i den friheten som pågår i Sverige just nu.

Men annars tycker jag ändå att en del liberala debattörer ofta ifrågasätter viktiga saker och har åsikter som faktiskt tyder på nåt slags intresse för att kombinera samhällsansvar med personlig frihet. Jasenko Selimovic och Birgitta Ohlsson hör till de vettigare folkpartisterna.

Inte för långt till höger, inte i mitten och inte för långt till vänster
Men jag kommer inte att rösta på fp. Lika lite som jag skulle rösta på fp, lika lite skulle jag rösta på v. Jag kan inte hjälpa det, men Vänsterpartiet är för mig alltid det där liksom världsfrånvända partiet som kommer med förslag som man liksom måste himla med ögonen åt – ”Jo, men det låter ju fint. Men allvarligt, hur skulle det gå till?”. Visserligen verkar de vagt ha kommit till insikt om att kommunistisk diktatur kanske ändå inte är nåt idealiskt samhällsbygge och att deras ungdomsförbund kanske inte bör förknippas med att hänga med AFA, spöa nynazister, släppa ut minkar och ockupera hus. Och att störta monarkin…allvarligt…är det verkligen en fråga man ska lägga sin tid på?
Centern då? Alltså…nej. Maud Olofsson. Fredrick Federley. Det går bara inte.

Cementsossar
Och sossarna är som en stor tjock fackpamp från 80-talet. Det spelar ingen roll att Mona Sahlin står där och kisar med sina kajalögon och faktiskt säger rätt vettiga saker. Sossarna känns…omoderna och inte alls med. Liksom dästa av så många år vid makten. Inte ens efter fyra år i opposition känns de hungriga och på. Tyvärr. Och det som också oroar mig väldigt mycket är att Mona Sahlin är en sån person som folk verkligen ogillar. Inte bara de med borgerliga sympatier utan också många sossar. Jag fattar inte hur man kan ha stått ut med drygpottan Göran Persson och sen tycka att Mona Sahlin är osympatisk. Hon har ett problem med att hon liksom inte verkar särskilt varm (vilket ju aldrig en manlig politiker skulle lastas för) och liksom lite för ”vanlig”. Man förväntar sig att hon ska röka Gula Blend medan hon värmer en tv-dinner och pratar skit om grannfrun i telefon. Hon fyller liksom inte sin roll som partiledare och möjlig statsminister. Ändå, jag gillar Mona. Hon verkar som en riktig person, på gott och ont. Ändå ligger ju sossarna närmast min ideologiska ståndpunkt. Men jag har ändå svårt att tycka att det är ett självklart val. Jag är inte så säker på att sossarna förmår driva den politik de borde driva, och då kanske det egentligen kvittar…

Stepford-Fredrik, Bodström-samhället och Åkesson-horror
Fredrik Reinfeldt
tycker jag är mer som en seriefigur. En Stepford wife. Hans fru, hans barn, hans leende, hans kostymer, hans ögon. Jag bara tänker mig att han egentligen är en docka. En moderatdocka med stora blundögon. Jag har egentligen inga aversioner mot honom. Jag tycker att han verkar som en sansad, trygg och stabil person och han framför sina åsikter på ett bra sätt. Jag håller bara inte med honom. Jag skulle aldrig gå med i en grupp som heter ”Kan den här papperskorgen få fler fans än Fredrik Reinfeldt” på Facebook. Jag har ingen lust att dissa personen eller politikern Reinfeldt. För mig har det alltid verkat så icke givande att på allvar kanalisera sitt hat eller sitt förakt på partiledaren för det parti man ogillar. Det är partiet och politiken som man ska vända sig emot. Att fördjupa sig i om Göran Persson var tjock och dryg kändes ju som så mycket mindre konstruktivt än att utnyttja sin demokratiska rättighet och rösta på nåt annat än hans parti (och så gjorde ju väldigt många uppenbarligen i förra valet). En politiker jag personligen har mest farhågor kring är Thomas Bodström. Han har verkligen utkristalliserats till en obehagligt inskränkt person som driver åsikter som inte hör hemma inom socialdemokratin, eller i Sverige. Där hans motsvarighet Beatrice Ask verkar förvirrad, okunnig och med en benägenhet att släppa ur sig grodor så fort hon öppnar munnen verkar Bodström ha tagit dumheten till en betydligt läskigare nivå. Så jag omfamnar ingalunda sosse-politikerna med öppen famn. Och Thomas Östros…hmm…don’t get me started.

Dessutom, om man vill kanalisera sin oro för att Sverige influeras av ”fel” politisk åskådning är det nog varken Mona eller Fredrik man ska satsa krutet på  liksom. Det parti och den partiledare som kan förorsaka mest skada i ett större perspektiv är givetvis SD och Jimmie Åkesson. Jag tycker inte alls att det är fel att diskutera invandringspolitik eller fundera kring flyktingfrågan eller ens att vara svenskt patriotisk, men deras retorik bygger på rädsla och fördomar – inte på fakta. Och det är aldrig en bra grej. Var är Facebookgruppen ”Kan den här somaliska flyktingfamiljen få fler röster än Jimmie Åkesson”?

So what to do?
Jag skulle förstås kunna lägga min röst på F! (jag anser mig ändå vara feminist), Mp (framstår oftast som de vettigaste i olika diskussioner, inte bara miljöpolitik) eller….taaadaaa…Piratpartiet.

Feminister
F! kommer jag inte att rösta på. Tyvärr tycker jag att de hanterar och driver feministfrågorna på fel sätt, ett aggressivt och exkluderande sätt. Och ofta mer provokativt än produktivt. Jag kan inte stödja ett parti som tillåter så många avarter av tolkning av feminism och deras företrädare. Jag vill ha männen med i båten för att uppnå jämställdhet. F! verkar inte så intresserade av det.

Miljötomtar
Mp är faktiskt en het kandidat. Det är ett parti som jag tycker står för vad de säger, och driver sina frågor på ett ärligt sätt och ofta är på den sortens frågor som jag tycker är viktiga. De har bevisat att de inte bara är några miljötomtar med flumåsikter, utan har ett helgjutet partiprogram. Dessutom tillhör de inte alliansen, vilket är ett plus i kanten för mig.

Pirater
Piratpartiet är det förstås fortfarande lite kontroversiellt att säga att man stödjer. Främst för att medelsvensson ännu inte orkat sätta sig in i deras kärnfrågor…som INTE handlar om fildelning, utan om upphovsrätt och integritetsfrågor. Jag får ofta intrycket av att många runt mig anser att integritetsfrågor och övervakningslagstiftning är nåt slags marginell liten intressefråga för ett fåtal entusiastiska datornördar och insnöade foliehattar. Jag kan säga att jag anser att de klassiska ”enfråge”-partierna som miljöpartiet, F! och sverigedemokraterna (miljö, feminism och invandring) täcker in frågor som är bra mycket mer specialiserade och angår färre än integritetsfrågor, som ju handlar om nåt så grundläggande som demokrati och frihet. Vilket bör intressera alla. Hur samhället styrs och hur medborgarna ska kunna ha möjlighet att hävda sina åsikter utan att övervakas, registreras eller utsättas för övergrepp av rättsstaten borde vara en fråga som fler brinner för. Jag är fortfarande häpen, beklämd och oroad över att så få människor anser att de här sakerna angår dem. Det är en allvarlig brist hos svenska folket att man inte värdesätter, bevakar och försvarar sina demokratiska intressen. Men gör det förstås lättare för de som driver IPRED- & FRA-politik. Att se till så att Piratpartiet kommer in i riksdagen är att tvinga upp frågan på agendan. Då måste de andra partierna agera och ta ställning till de här frågorna. Det ser jag som en viktig uppgift.

Det som talar emot Piratpartiet är att de är väldigt orutinerade politiskt, att de verkligen är ett enfrågeparti och att så fort det kommer upp frågor de inte har en gemensam hållning till blir det kaos och det innebär förstås att lägger man sin röst på dem så kommer de antingen inte att utnyttja sina mandat till fullo ELLER så kommer de att driva en partipolitik som jag kanske inte röstade på. Det är välkänt att de flesta aktiva i Piratpartiet är högutbildade män med liberala eller borgerliga värderingar. Mer höger än vänster. Och så kan jag också säga att Rick Falkvinge är en stark faktor till oro. Det känns som om han ibland pratar innan han tänker. Inget riktigt bra drag hos en yrkespolitiker.

Dessutom finns det ju en viss taktik kring detta. PP kommer ju troligen inte att komma upp i fyra procent och inte komma in i riksdagen. Då känns det lite som att kasta sin röst i sjön. Vill jag påverka så alliansen inte kommer till makten bör jag ju lägga min röst på vänsterblocket. Å andra sidan kanske jag tänker fel, för min enda röst kommer ju aldrig att hamna på alliansen hur som helst så jag tar ju inget ifrån dem som fanns där från början. Jag vet faktiskt inte hur jag ska tänka kring det här, eller hur jag ska rösta. Men jag kommer att rösta. Det är jag helt säker på.

Filmtajm
Och jag tycker att alla som inte ens funderar kring övervakningssamhället bör se PP:s lilla film om ”Rent mjöl i påsen”. Oavsett politisk ståndpunkt tror jag man ska fundera på de här sakerna. Jag gjorde det aldrig förut. Jag var en typisk ”men om man har rent mjöl i påsen så”-person som tyckte att övervakning och registrering var bra och syftade till ett säkert och tryggt samhälle. Jag är ju laglydig, duktig och följer alla regler och det ska alla andra göra också. Självklart skulle ingen utnyttja eller missbruka systemet. Det finns väl inget farligt med att storebror ser allt jag gör och vet allt om mig?
Well, allt beror ju på vem som övervakar, registrerar och avgör hur rent mjöl ser ut. Staten är inte en snäll pappa som tar hand om dig. Staten är en maktfunktion som kan kontrolleras av vem som helst med vilken agenda som helst. Att inte ens reflektera över det i dessa dagar är naivt på gränsen till korkat. Det kanske är lämpligt att samtidigt se Sverigedemokraternas lilla valfilm. Så man vet hur det kan bli om det blir andra bagare som bestämmer över färgen på mjölet (för att använda en metafor som förmodligen skulle gå över huvudet på 99 procent av Sverigedemokraternas väljare).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s