Bridezilla report 7


Idag var vi och lunchade på stället på Djurgårn där vi ska ha ceremonin, käka middag och övernatta. Vi fick kolla menyer och se lokalen och fråga om ditt och datt. Tror det blir ungefär på den nivån som vi tänkt oss, och framför allt fixar de det mesta. Vilket ju lite var tanken med att göra det så här. Att inte behöva stå i allt för mycket på egen hand.

Men det känns ändå så vuxet och läskigt. Och inte särskilt vi. Även om jag ser fram emot det (så klart) är det också nånting jag verkligen aldrig trodde jag skulle pyssla med. Framför allt trodde jag inte jag skulle göra det på det här seriösa sättet. Nu blir det ju påtagligt att den här grejen faktiskt är mer än bara snack. Igår postades ansökan om hindersprövning och idag har vi mer eller mindre bestämt alla tider och mat och dryck. Och insett att vi ändå måste tänka på en massa logistik och annat runt omkring. Shit, det var ju så här det inte skulle bli.  Vi skulle liksom fixa nåt snabbt och enkelt. När vi räknade på vad det hela skulle kosta, det här ”enkla lilla”,  så blev det lite slantar ändå. Och det är väl extremt otajmat i tid ur den synpunkten, men nu får det bli så. Oxfilé en kväll och sen nudlar resten av året. Det kan ju bli den första prövningen som nygifta. Fast det känns lite gjort. Ungefär som bröllopsnatten.

Hela det här med släktsammankomsten börjar också kännas lite jobbigt. Hur tänkte vi där? Fösa ihop dessa människor för vår skull.  Mer det heter ju i nöd och lust. Så det får väl bli lite av varje även runt detta.
Sambon uttryckte det rätt bra:

– Men kan vi inte bjuda 20 kompisar istället? Det vore enklare. Och roligare.

Men vi vill garanterat bjuda fler än 20 kompisar, och inte till en sittande trerätters med si och så många glas vin. Vi vill ju ha en riktig fest, med mycket folk och mingel och mindre uppstyrt ätande och drickande. Och det får bli en senare fråga. När orken finns. Och tiden att planera. Men det blir garanterat av. Men inte nu…

Nu är det bara mammor, pappor, styvhälfter, syskon, halvsyskon och en utvald faster. Ingen av oss har ju mor- eller farföräldrar i livet, men det blir ändå en liten posse allt som allt. Och vill man ha en fin lokal, fin mat och fint dricka så kostar det. Så är det ju. Och det skulle ju aldrig i helvete falla mig in att tycka att gästerna ska betala middagen. Jag tycker verkligen att om man inte har råd att bjuda folk utan ber dem betala för sig, då ska man inte ha fest eller middag (finns ju andra sätt om man nu ändå insisterar – t ex ha knytisfest eller nåt isf). Det handlar inte om pengar, det handlar om att om man ber andra komma och fira nånting med en så tycker jag i många fall att de som vill bli firade kanske inte riktigt har tänkt till.
Särskilt om man har sin lilla happening i nån liten avkrok dit gästerna ska resa, betala för boende, kanske köpa nya fina kläder utifrån anmodad dress code och köpa en dyr present. Att on top kräva att de inbjudna ska betala för käk & dricka känns faktiskt lite för mycket. Nä, då tycker jag faktiskt att man ska sänka sina ambitioner lite. Eller bara låta bli, tills man har råd.

När jag var fattig student och sen fattig arbetslös var det faktiskt blandade känslor att bli bjuden på den typen av arrangemang. Först asdyr möhippa (där oftast den kompis med högst lön satte standarden och tyckte att man ”inte ska snåla”)  och sen allt jag räknat upp ovan dessutom. Även om man alltid är glad att få komma på fint galej (som alltid verkar ha kostat skjortan även för brudparet…eller möjligen deras föräldrar) så kostar det ganska mycket pengar även för en gäst. Särskilt om man inte har några. Jag vet andra kompisar som sagt samma sak, men i smyg förstås…för det är ju skämmigt att vara den som erkänner att man inte har råd att delta i en fest. För jag har tackat nej till några sådana tillställningar just för att jag inte haft råd. Trist, men så kan det vara.

Men på nåt sätt tycker jag verkligen man har tappat bort idéen bakom alltihop om det börjar handla mest om pengar  både de man själv lägger och de man förväntar sig att de inbjudna ska lägga. Tanken är väl att man vill samla nära, kära, vänner och bekanta runt sig för att ha det trevligt? Men jag tror inte de flesta ens tänker så när de gifter sig. Många smäller ju själva iväg 200 000 på en dag, och då tycker man förstås att gästerna inte ska ha nåt problem med att hosta upp lite för att få delta i kalaset. Men det verkar mer och mer som om det, liksom på alla andra områden, är nåt slags show off.  Är det inte brudparets kärlek som ska blända gästerna och inte de handknypplade bordsdekorationerna, prislappen på vinet till middagen och antalet strasspärlor på brudklänningen? Bara en tanke…Även om jag tycker att allt det här redan börjar bli dyrare än jag först tänkt så handlar det väl mest om att jag först hade en budget som inkluderade ringar, och typ inte så mycket mer.

Om man ska fortsätta att störa sig på hur andra tänker kring sina giftemål så vill jag också säga hur illa jag tycker det är att be folk om pengar i bröllopspresent. Jag skiter i om ni vill ha bidrag till er bröllopsresa, en ny soffgrupp eller  er köksrenovering. Det är tacky att uttryckligen be om pengar i present. Det kan man göra om man är tonåring och pratar med sin farmor om en framtida födelsedagspresent eller möjligen kan man ta upp denna önskan inom familjen. Men att skriva det i en inbjudan till sina vänner och bekanta tycker jag är direkt osmakligt. Jag är förvånad att så få inser att det faktiskt är rätt B. Det är lika illa som att ta ut kuvertavgift för bröllopssmiddag. Det är mycket enkelt – har du inte råd kan du inte bjuda så många. Eller så flott. Förresten tycker jag att verbet ”bjuda” indikerar just det att man bjuder, inte tar betalt.

Bröllopspresenten är av tradition en symbolisk gåva som antingen ska vara ett minne av dagen eller bidra praktiskt till det nya gemensamma hemmet (eftersom de flesta redan flyttat ihop och har allt sånt när de väl gifter sig är det förvisso en mindre nyttig tradition). Jag vet att andra tycker annorlunda, räcker bara att se på vänner och bekanta eller läsa på ett bröllopsforum. Men jag tycker att bjuda verkligen betyder bjuda, att gåvor är nåt man ödmjukt tar emot av den som vill ge (om man nu har väldigt specifik smak, har alla ägodelar man behöver och inte vill ha en massa saker man ändå inte behöver så be nån släkting vara ”presenttipsare” eller be folk skänka nån hundring till nåt behjärtansvärt ändamål som du valt ut) och att om ett brudpar vill ha ett ”barnfritt bröllop” så accepterar man denna önskan eftersom det är deras dag och deras fest. Vill man gå fixar man barnvakt, kan man inte fixa barnvakt får man säga ”tyvärr, jag måste tacka nej”. Att bitcha om att andra borde anpassa sitt bröllop efter ens egen familjesituation är så ego att jag knappt tror att folk kan vara så dumma i huvudet, men eftersom jag sett en massa debatter om detta på nätet är det tydligen en vanlig irritationsfaktor. Orkar inte ens utveckla det, men om man tar illa upp över detta tycker jag helt enkelt att man ska säga upp bekantskapen med dessa personer. (Btw, tror jag nog säkert att om någon nära vän säger ”jag kan verkligen inte fixa barnvakt, men vill så gärna komma” så skulle de som önskat barnfri tillställning säkert se till att ordna nån lösning som funkar).

Advertisements

2 reaktioner på ”Bridezilla report 7

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s