Asocialt normal

Jag tycker normalt att jag är en ganska social person, både på nätet och IRL, men ett bra tag nu har jag verkligen inte varit särskilt bra på det. Gjorde en plojtest på Hanna Fridéns sida om hur man tar ett avvisande på nätet, dvs rent socialt. Vad gör man om nån slutar följa en på twitter, avregistrerar en som vän på Facebook, inte läser ens blogg eller inte ”länkar tillbaks” när man länkar till dem. Blir man sur, ställer till en scen eller rycker man på axlarna?

Du är helt normal

Du är helt normal

Du tycker inte att det är så farligt om folk inte vill chatta med dig eller inte läser din blogg. Så är det ju, man kan inte kräva att alla ska vara superintresserade eller ha tid att svara på allt man gör. Sånt är livet, och du har en sund inställning till det. Du är inte direkt den som vrider dig i ångest eller får psykbryt om du inte blir uppmärksammad 24/7

Hur hanterar du avvisningar på internet?

Normal? Det var lite oväntat. Men trevligt att höra. För nätet och dessa sociala ytor är ju faktiskt egentligen bara en förlängning av ett möte öga mot öga. Med andra ord borde samma sociala regler gälla där. Men det gör de ju inte.Jag tycker att sånt är intressant. Jag twittrar inte, så jag har inga såna problem. Men på Facebook har jag funderat lite ibland på vad som är artigt eller inte, och hur man faktiskt ska tolka saker.

Kanske tre eller fyra personer (kanske fler, men jag har inte riktig koll) har tagit bort mig som vän på Facebook under tiden jag hängt där. I nåt fall för att de avslutat kontot, och då känns det inte så personligt. I nåt fall för att en allmän diskussion spårade ur och personen i fråga inte längre ville ha några arbetskamrater på sin vänlista (jag tog det inte särskilt personligt, ens när jag skickade en ny vänförfrågan och blev avvisad). Men i några fall utan nån förklaring. Jag kan ju säga att jag inte har 160 personer i mitt liv som jag skulle kalla ”vänner” så egentligen är det en hel del människor på min lista som jag inte kommunicerar med varken på Facebook eller nåt annat ställe. (Och en del som jag kommunicerar med bara på andra ställen, eller bara på Facebook). De människorna ser jag inga problem med. Och inte heller de som jag kanske varit närmare vän med tidigare i livet, men som jag förmodligen aldrig tagit kontakt med utanför Facebook, men nu kan tycka att det är trivsamt att byta några ord med då och då. Men det är ju de här andra, de som liksom bara är siffror. Såna man inte riktigt vet varför de skickade en vänförfrågan till en. Eller varför man själv slängde iväg den där förfrågan till. Om en sån person plötsligt ”dissar” en, utan förklaring, känns det inte särskilt upprörande.

Visst, vi jobbar på samma arbetsplats, men det är ju inte som att vi nånsin pratat om nåt personligt med varann. Eller knappt säger hej. Varför ska vi vara polare på Facebook? Du läser inte mina statusuppdateringar, jag läser inte dina.

Visst, vi gick på samma gymnasium och var på samma fester, men du och jag känner väl inte varann, egentligen? Det var ju våra polare som var polare. Och vi har helt uppenbart inget gemensamt idag heller.

Jo du mobbade min bästis på mellanstadiet, men egentligen kanske det inte är en särskilt bra grund för ”vänskap” ens på kravlös Facebook-nivå tjugofem år senare?

Men jag tänker lite så här – vill jag inte vara ”vän” med nån på Facebook ska jag förstås varken acceptera en vänförfrågan eller skicka en. Det är liksom redan där man tar beslutet. Är det människor som jag inte vill vara social med så varför ha dem på min lista? Jag vet, en del tycker att det är väldigt viktigt att ha många vänner på Facebook, utan att ha lust att interagera med dem på nåt sätt, men då kanske man inte riktigt har förstått idéen med ”sociala medier”. Jag tackar normalt bara nej till människor jag inte känner (varför skickar man såna förfrågningar på en sajt som Facebook?), men kanske borde jag ha varit lite mer restriktiv i vissa fall?

Om jag märker att nån tagit bort mig som vän på Facebook har jag förstås aldrig frågat varför, gjort nån grej av det eller funderat så mycket på det. Mest för att det har varit personer som jag haft en mycket ytlig kontakt med. Jag har ju dessutom lite svårt för passiva aggressioner, så om nån av dem på allvar skulle ha blivit sur på mig (för nåt jag skrivit på Facebook eller nån annanstans på nätet) och manifesterar det genom att klicka bort mig på Facebook kan jag ändå inte ta det på allvar. Det är för mesigt. Och jag gillar inte mesiga människor. Om man ska vara nån typ av drama queen får man ju ändå löpa linan ut.

Men i sak tycker jag att det är oartigt att ta bort nån från sin lista, om ”inget” har hänt. Har man tackat ja till en förfrågan så får man väl stå sitt kast. Jag tror inte att jag har raderat nån kontakt, även om vissa känns rätt onödiga. De är inte intresserade av mig och jag inte av dem. Jag har dolt deras statusuppdateringar i mitt flöde och placerat dem i en grupp som inte ser alla mina bilder, alla mina statusuppdateringar osv. Så egentligen, hur stort är steget till att bara klicka på det lilla ”ta bort”-krysset? Det vore ju mer vettigt, och ärligt.
Men det är lite läskigt, och nåt slags märklighet med nätet jag inte kan vänja mig vid – dissing from a distance. Om jag ska dissa nån socialt så vill jag göra det front up. Jag vill att den andra personen ska veta varför, annars är det ingen mening liksom. Men jag tror det är väldigt mycket så att jag tänker att bara för att jag aldrig skulle gå med i gruppen ”Kan den här papperskorgen få fler fans än Mona Sahlin?” eller spela fjuttioarton olika spel som syns i mitt nyhetsflödet  så betyder det ju inte att jag känner behov av att dissa de personerna som gör det. Det gör jag ju inte i verkliga livet. Om nån pratar som saker som inte intresserar mig i fikarummet på jobbet så ställer jag ju inte till en scen och säger att jag inte vill prata med dem nånsin mer, för att de är boring.
Men på nätet är det ju ibland mycket enklare, man bara konstatera att ska man skriva eventuella politiska kommentarer kanske alla inte ska kunna se dem och tröttnar man på att läsa att nån har fått en ny ko eller en mystisk urna eller high score i ett spel kan man trycka på ”Dölj” i sitt nyhetsflöde. Sovra. Välj det man vill visa och det man vill se.

Allt blev dessutom mindre plågsamt sedan jag delade in mina ”vänner” i grupper som täcker in alltifrån ytliga jobbkontakter, till gamla skolkompisar och familj. Jag vill välja hur personlig jag ska vara med dessa människor, alltså har jag en grupp för de som faktiskt läser, kommenterar och interagerar med mig (och det är folk ur alla ”grupper”) och en annan grupp för de som jag kallar ”lurkers”. De som helt enkelt inte alls är sociala mot mig eller som jag av andra anledningar inte tycker att jag vill dela så mycket med (jag erkänner, sen mina föräldrar och syskonbarn började hänga på Facebook har jag dem i en egen grupp – en som bara får ta del av familjevänligt innehåll). Det är mitt sätt att hantera Facebook. Men jag funderar lite på att faktiskt bli oartig och rensa min lista och då istället för att helt tyst klicka bort personer bara ange en status där jag förklarar min ståndpunkt om att sociala medier är till för social interaktion, och känner man inte för att vara social med mig, varken där eller någon annan stans, kanske man inte ska vara vän med mig på Fejjan. Men på ett sätt kan jag tycka att det är lite aggro. Lite för mycket fuzz. About nothing. Får fundera på det där…

Förut höll jag på mycket med chatt, rent allmänt. Som ICQ, MSN, chattsidor och annat. Nu inte alls. Tvärtom stör jag mig på Facebookchatten. När jag sitter vid datorn är jag inloggad på Facebook nästan hela tiden, men jag pysslar med annat. Jag vill helt enkelt inte chatta. Med nån. Och vill jag det så skickar jag ett meddelande. Ibland förut när jag väl kollade sidan så hade nån försökt inleda en konversation och jag hade missat det. Kändes inte så bra. Nu är jag alltid utloggad från chatten. Det är inte ett kommunikationssätt som jag gillar helt enkelt. Mail och kommentarer svarar man på när man orkar och har tid. Chatt är precis som en ringande telefon  – ett krav på här och nu. Och det kan jag ju säga på direkten – ljudet på min mobil är av, jag svarar nästan aldrig i min hemtelefon och som sagt, jag är utloggad från chatten på Facebook. Jag vill välja själv. När. Och det beror nog mycket på att min energinivå varierar. Jag vill ha ork och energi när jag kommunicerar med andra.

Angående bloggeriet så har jag ingen som helst hang up om att det är dissigt om inte alla jag känner läser min blogg. För mig är det tvärtom – jag blir stressad över tanken på att folk som känner mig läser min blogg. Bloggeriet är en som jag känner väldigt mycket är för min skull, inte primärt  för andras. Med andra ord – kul om nån läser, gör de inte det så skriver jag förmodligen ändå. Kommentarer är kul, men jag är lite kass på att svara på dem just i bloggen. Försöker dock bättra mig på det, eftersom jag tycker att det är det minsta man kan göra om nån ansträngt sig och skrivit nåt. Och så klart tycker jag att det är kul om folk läser och tycker saker, men det är inte det viktigaste. Att bli sedd, uppmärksammad och bekräftad genom min blogg är inte en hög prio. Om jag har tio återkommande läsare som gillar min blogg så är jag glad.

Länkar till andras bloggar/sidor. Jag läser de bloggar jag läser. Jag länkar ibland till dem, ibland inte. Om nån har länkat till min blogg – tack. Men det är inte en garanti för att jag länkar tillbaks. Det är ingen klia på ryggen-grej för mig. Om jag länkar till en blogg eller en sida så är det för att jag vill säga till den som läser min blogg ”kolla in det här”. Om själva ”kolla in det här” skulle vara ”kolla den bloggen länkar till min” är det helt meningslöst. På samma sätt skulle jag varken bli sur om folk jag känner eller inte känner inte länkar till mig om jag länkar till dem. Det beror på så många saker varför man vill lägga en länk, eller inte göra det. Jag kan tycka att en blogg är kul, bra eller intressant och vilja läsa den. Men jag kanske vet att de som läser min blogg inte skulle förstå eller uppskatta den sidan utifrån den kontext de kom till min blogg. Om man bloggar om ett särskilt ämne eller för en viss målgrupp är det ju rimligt att även de bloggar och sidor man länkar till håller sig till det området, annars blir det ibland lite skumt. Om nån har en väldigt spretig länklista i sin blogg kan jag blir lite förbryllad ibland. Vad är den gemensamma nämnaren? Varför läser du den här bloggen eller vad vill du rekommendera i den? Ibland klickar man på en länk och förstår inget alls. Jag tror det är därför jag själv tycker om att lägga länkar och bloggtips i löptext så jag kan visa och förklara varför jag gillar just den sidan eller bloggen.

Jag tror att jag ganska mycket har samma åsikt om att umgås på nätet som jag har om att umgås på andra sätt. Gör inget du inte skulle tycka var ok om andra gjorde mot dig . Öga mot öga eller bakom skärmen är skitsamma.

Advertisements

6 reaktioner på ”Asocialt normal

  1. Mr Y skriver:

    Fast det kanske inte förtar nyttan för den som inte är social. Vad den personens sociala nivå ligger på kanske är osocial för dig och mig men väldigt socialt för just den personen?

  2. Mr Y skriver:

    ”inte riktigt har förstått idéen med ”sociala medier”. ”

    Varför skulle man bli social bara för att man håller på med sociala medier? Och ja, jag har en massa nummer i min mobil som jag aldrig använder. Och ändå behåller trots att personen i fråga aldrig skulle märka att numret försvann. Ibland rensar jag iofs. Men det är ändå under ett övervägande.

    • Så klart behöver man inte vara social för att vara på Facebook (eller nån annan community), men det förtar ju lite av nyttan och värdet i hela grejen. Min tanke var kanske mer att de som inte vill vara sociala med mig, eller jag vill vara social med (ponerat att de ens loggar in eller är sociala med nån alls där) varken där eller IRL kanske jag inte ska ha som Facebookvänner heller.

      Skillnaden med numren i min mobil är nog att jag på rak arm skulle kunna säga hur alla personerna jag har numret till ser ut, var jag träffade dem osv ;-) Skämt åt sido, klart man har nummer man inte använder så ofta, men jag brukar faktiskt rensa ur de jag inte behövt på ett år eller så. Och så lägger jag till det igen om behovet uppstår på nytt. På Facebook kan man dessutom märka om nån försvinner ur ens vänlista medan man så klart inte märker om nån raderar ens nummer ur sin egen mobil.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s