Told you so…

Läser att Arvikafestivalen är nästa festival som riskerar att gå i konkurs, efter årets dåliga uppslutning av publik och förra årets skulder. Då ska man ändå lägga till det faktum att de inte behövde konkurrera med Hultsfred, som ju fick ställa in i sista stund på grund av vikande biljettförsäljning och verkar ha somnat in för gott. Jag tycker att det är ledsamt förstås. Båda sakerna, även om Hultsfred aldrig varit min grej. Arvikafestivalen däremot – min grej.

Samtidigt har jag ett tag varit lite kritisk till Arvikafestivalens märkliga hållning till sin kärnpublik och flera gånger ifrågasatt deras strategi. Visst, man måste förnya sig och man måste satsa på artister som drar folk. Men man måste också komma ihåg att när det finns stadsfestivaler och jippon där den mer bekväma publiken inte ens måste ge sig ut i obygden i flera dagar och bo på sunkig camping (hela det konceptet är förvisso en del av festivalkulturen, och sånt som en del vill åka på festival för att uppleva, men inte alla) så måste man nischa sig. Konkurrera med andra saker. Varför ska jag åka till Arvikafestivalen för att se Kent?

I år gick de dessutom ut officiellt med det som flera år varit hyfsat uppenbart, att de dissar sin mest trogna publik – de som kommer för alternativa band (synth, metal, electro). Jag tycker att det är direkt korkat, för det innebär att de försöker konkurrera med saker som man kan få billigare och enklare på andra ställen. Det finns bara en svensk festival som obekymrat rullar på år efter år utan att dras med hot om nedläggning, identitetskris eller vikande publikunderlag. Och det är Sveriges mest nischade festival – Sweden Rock. Hårdrockarnas mecka. Deras publik är trogen, men så är också festivalen trogen sin publik och levererar gammalt och nytt i den genre som deras publik vill ha. Arvikafestivalen däremot ser inget samband mellan år med rekordpublik och vilka som var de största banden de åren. De ser inget samband mellan varför en viss krets sökt sig till deras festival år efter år, men nu inte är intresserade längre…
Det är korkat. Enligt mig.

Dessutom tycker jag att det är jätteintressant att man kallar de som gillar synth för konservativa och bakåtsträvande. Ingen säger samma sak om hårdrockare som håller band från 70- och 80-talen högt och vill se dessa nu tunnhåriga och åldrade artister på scen. Personligen lyssnar jag väldigt mycket på nya synthband, från aggrotech till futurepop. Jag är inte heller ointresserad av nya electro-akter. Men jag vill inte bara se nyupptäckta och okända elektroband från Jönköping.
Hur kan det komma sig att flera tyska festivaler kan locka denna publik (väldigt många svenskar också vad det verkar) med en blandning av gamla och nya akter från hela världen? Det är okunnigt och dumt att döma ut synhtpubliken som några överåriga nostalgiker som lyssnar på Trackslistan -85, eller tycker att Nitzer Ebb är det hårdaste ever. Jag känner inte igen den bilden, eller den snäva musiksmaken, från några som jag känner som gillar synth och annan elektronisk musik. De som är så trötta lär ändå inte åka på festival. De går till stadshotellet när Jakob Hellman spelar med Alphaville…

För de som gillar elektronisk musik har det en längre tid sett mörkt ut när det gäller större evenemang. Största synthklubben i Göteborg – Romo night på Trädgårn lades ner, SAMA (Swedish Alternative Music Awards) lades ner, Tinitus lades ned. Och sen spiken i kistan, Arvika som toppat sin line up med storheter som Skinny Puppy, Kraftwerk och Depeche Mode säger plötsligt att de inte vill ”fastna i synthen”. Vilket är korkat att säga då de egentligen aldrig varit en renodlad synthfestival. Det bevisas inte minst av mina egna besök på festivalen där sambon som gillar metal har kunnat se sina band medan jag sett mina och sen har vi hunnit med några spännande band mellan det, och det kan ha rört sig om alla typer av musikgenrer. Det har liksom varit en av deras styrkor, att de lyckats balansera bokningarna och därmed kunnat locka en stor publik med smal smak. För mig finns inget behov av att kunna se Håkan Hellström, The Ark eller Teddybears på Arvika, lika lite som det finns ett behov från mitt håll att de inte ska ta in såna artister så länge de håller hyfsad nivå på synthbanden så jag kan välja att se dem istället.

I år tittade jag på de bokade artisterna och fattade inget alls. Ens fast de sa att de inte skulle satsa på synth. För de kunde ju lika gärna ha låtit bli och lagt stålarna på Eric Saade eller en reunion av A-teens. Antingen har den som bokade synthbanden noll koll eller så var de bara extremt otaktiska och lata i år.

Nu har Arvikafestivalen plockat ner sin sida, men från vad jag kommer ihåg var det väl detta som fanns för synthpubliken. En trött och snudd på provocerande fantasilös line up som på intet sätt ansträngde sig för att locka publik:

VNV Nation – ett av mina favoritband, men de har spelat på Arvika många gånger och spelar ofta i Sverige (kommer till både Stockholm och Göteborg i höst för att ge egen konsert dessutom). Extremt icke-exklusiv bokning.
Universal Poplab – ett svenskt synthpop-band som spelat på Arvika förut och inte är särskilt svåra att se på andra ställen. De spelar hyfsat ofta i hemstaden Göteborg till exempel. Inte ett band som man åker till Arvika för att se ens om man är ett fan. Vilket jag är.
Nitzer Ebb – var förband till Depeche-turnén och gav egna konserter i Sverige i början på året. Med andra ord inte precis ett dragplåster för den publiken just i år. En trött slentrianbokning.
S.P.O.C.K – är lite av ett husband på Arvika. Jag har sett dem där flera gånger. Jag såg dem dessutom på WGT tidigare i år. Och ja, helt klart ett kul svenskt synhtplojband som drar mycket publik när de spelar. Men åker man till Arvikafestivalen för att få se dem?  I think not.
Alice in Videoland – ännu ett svenskt band, som inte heller är mina personliga favoriter. Och ett svenskt electroclash-band kanske man inte ska förvänta sig kan motivera synthpubliken att betala en tredagarsbiljett och resa till Arvika heller.
Page
– skånskt synthband från 80-talet. Jag gillar inte synthband som sjunger på svenska. Jag gillar inte Page. Jag hade inte sett dem ens om jag varit där. Oklart för mig hur stor fan-skara de har, men de anses väl som lite kult.
Leather Strip
– Jag såg Claus Larsen på WGT  i år, men det här är väl den enda synthbokning jag kan tycka hade nån typ av exklusivitet i årets artistlista.
Combichrist – ett annat favoritband. Bokat rätt sent vill jag minnas. Hade möjligen förmildrat mitt kristiska sinne något, för de är helt klart ett av de bästa livebanden inom genren. Men samma där, ett norskt band som hyfsat ofta spelar i Sverige och jag har sett dem just på Arvikafestivalen dessutom. För min del känns de inte heller som ett band jag skulle åka dit för, enkom. Jag såg dem 2007 på SAMA, 2008 på Arvika och 2009 på Tinitus. Med andra ord, inget band som synthpubliken i Sverige inte haft tillfälle att se.

Ja, det var väl ganska mycket det som bjöds för människor med min musiksmak. Jag hade givetvis gärna sett Kent, men om det är det enda jag blir riktigt sugen på väljer jag ju förstås att se dem på en egen konsert och inte på festival…

Av alla jag känner som brukar åka till Arvikafestivalen (då ska påpekas att långt ifrån alla av dem delar exakt min musiksmak) vet jag ingen som åkte i år. En del bara avstod, medan andra valde att gå på stadsfestivaler eller åka på utländska festivaler, eller att se de band de är intresserade av på egna konserter. Jag tycker ändå att det är värt att notera då det indikerar att man är beredd att betala för att se det man är intresserad av då flera av alternativen ju faktiskt i slutändan är dyrare. Hypotetiskt sett handlar det alltså inte i första hand om att man inte har råd, att det är dåliga tider osv. Det handlar om, som så många gånger förut, att det som erbjuds inte är det som efterfrågas.

Och ett litet nyp (det var väl ett passande ord dessutom…) är ju att påpeka att Arvikafestivalens något obegripliga reklamsatsning i år (ni vet hela debatten om onanireklamfilmen och ”hångelgaranti”) säkert kostade en duktig slant. Ett litet tips bara…satsa resurserna på fler bra artister istället. Det spelar ingen roll hur mycket man säger att ”det är medvetet att festivalen ska vara mindre i år”. Det kan aldrig vara ”medvetet” att gå med förlust.

Deras utspel om att jobba jämställt och i framtiden boka hälften kvinnliga och hälften manliga artister är direkt fånigt. Jag är uttalat feminist och jag tycker ändå att det är bland de dummaste förslag jag hört. Mycket bra idé att hålla ögonen på kvinnliga artister och talanger. Mycket dålig idé med kvotering. Tänk va kul att vara kvinnlig artist och bli tillfrågad om man vill spela för att man är tjej. Snacka om att motverka hela syftet…I slutändan är det faktiskt ett helt absurt urvalskriterium för att boka artister. Nu kommer ju inte Arvikafestivalen att satsa på synth enligt egen utsago, men jag kan inte spontant komma på en enda kvinnlig EBM-artist, och jag tror det är lika illa med riktigt hård metal. Då ska man alltså (ponerat att man inte redan gjort det, av andra anledningar) dissa en hel musikgenre för att det mest är manliga band och artister? Verkar ju oerhört intelligent tänkt. Inte.

Men som sagt, jag tror att Arvikafestivalens tråkiga attityd tyvärr gör att jag, och många med mig, kommer att välja andra musiktillställningar att lägga våra pengar på. Men jag har haft grymt kul på Arvika och sett massor av bra band där, och själva Arvika är ju en synnerligen gullig liten stad, så visst kommer jag att sakna festivalen.

Om Arvikafestivalen återuppstår nästa år, och i vilken tappning och med vilken inriktning, återstår att se. Men det vore synd om den skulle gå i graven lagom tills den fyller 20 år (och Arvika fyller 100 år som stad). Det kan jag tycka oavsett om jag själv ser nån anledning att komma dit igen eller ej. Annars firar ju tyska WGT också 20 år nästa år, och jag gissar att deras line up kommer att falla mig lite mer i smaken.

***

Det här är ingen ny åsikt som jag klämmer fram just nu, utan kulmen på en trend som pågått flera år. Dammar av några gamla krönikor och citerar. För att ytterligare vara ond och säga ”told you so”.

Förra året:
Återigen får man känslan av att Arvikafestivalen befinner sig vid ett vägskäl, vill man fortsätta växa snabbt, men förlora sig till samma mainstreamsjuka som håller på att döda Hultsfredsfestivalen eller ska man riskera att minska tillfälligt i besökarantal men gå in hårdare på sin nisch och likt Sweden Rock Festival hoppas att trägen vinner?

Och ytterligare nåt år innan:
Det är en farlig balansgång Arvikafestivalen ger sig in på när de börjar tippa över från alternativmusik-festival till vilken festival som helst.  För svarta skaran fann inte tillräckligt många av de stora synthbanden bokade och även om den typen av publik ännu är i majoritet så var de färre i år än brukligt. Om man vill locka mainstreampubliken, vad skall man då konkurrera ut alla de lokala festivalerna med? Vill man bli Arvika-yran, Arvika dansar och ler, Arvikabullret eller Arvika-kalaset? Varför vill man vara ett lite mindre och sämre Hultsfred istället för att göra som Sweden Rock Festival och nischa sig ännu hårdare? Det behövs inte en till nåt-för-alla-i-svennepubliken-festivaler. Faktiskt inte.
Kommer Arvika att kunna få tillräckligt med ny publik och samtidigt klara att förlora den gamla?

Annonser

9 reaktioner på ”Told you so…

  1. LosKrikon skriver:

    ”Mycket bra idé att hålla ögonen på kvinnliga artister och talanger. Mycket dålig idé med kvotering”

    Kvotering, till kvinnornas fördel, är ju precis vad feministerna vill så det förvånar mig lite när du säger att du är feminist. Det snackas om att 40% i en styrelse ska vara kvinnor vid en kvotering. Inget om att 40% ska vara män. Hur kommer det sig? Kvotering innebär ju att ett visst antal från grupp ett ska vara med och ett visst antal ur grupp två osv. Sen att de från grupp ett, eller grupp två, egentligen är mer kompetenta spelar ingen roll. Det är ju helt fel sätt. Man måste också tänka på att när man kvoterar in någon så kvoterar man även ut någon annan. Alla spelar inte längre på lika villkor.

    En gång när jag ringde på en jobbannons blev jag avrådd från att söka då det ändå var bortkastad tid, eftersom jag var av fel kön. Är det rätt? För dem var det viktigare med vilket kön man hade än kompetensen. Enligt annonsen räckte det med att man hade kännedom om vissa saker, jag hade högskoleutbildning och mångårig erfarenhet, men det räknades inte ändå.

    Själv är jag antifeminist för att jag tror på att alla ska behandlas lika, inte som feministerna som är för kvinnor men skiter i männen. Samma sak gäller svara, vita, fattiga, rika osv.

    http://sv.wikipedia.org/wiki/Antifeminism

    • Alla feminister tycker inte samma sak. Jag tycker att kvotering är en trubbig metod för att åstadkomma jämlikhet, och som du säger innebär det ofta en negativ särbehandling av män. Ingen vettig kvinna vill veta att hon fått ett jobb, ett uppdrag eller en fördel genom kvotering. För det innebär att det alltid kan vändas emot henne.
      Kompetens måste alltid gå först.

      Sen är det en helt annan sak att kunna identifiera t ex varför färre med icke-svensk bakgrund studerar vidare på universitetet eller varför det är så få kvinnor i bolags styrelser. Finns det sätt att coacha fram folk som är underrepresenterade, handlar det om nätverk och social förutsättningar t ex. Men det är ingen typisk feministisk fråga utan gäller många områden.

      Jag håller alltså med dig helt och fullt. Och jag är feminist. Eller humanist, om du nu föredrar det (eftersom du verkar ha låga tankar om feminister) ;-)

      • LosKrikon skriver:

        ”Ingen vettig kvinna vill veta att hon fått ett jobb, ett uppdrag eller en fördel genom kvotering.”

        Nej det är klart. Dessvärre är det precis det som kommer att hända i praktiken.

        I USA var det till exempel prat om att kvotera in kvinnor i räddningstjänsten. Problemet var bara att ytterst få kvinnor klarade antagningsprovet. Lösning som föreslogs var att sänka antagningskraven för kvinnor. Det är väl knappast bra? Tänk sen när man ser sitt hus brinna, vem vill man då ska släcka huset? Den som klarade det svårare provet (oavsett kön) eller den som bara klarade det lättare men blev inkvoterad.

        Min syn på feminister är typ den bilden media gav om F! på deras möten där de sjöng om mäns könsorgan och vad de skulle göra med dem. Vad tror du hade hänt om en man gjort samma sak fast om en kvinnas könsorgan på ett politiskt möte?

    • Då får vi hoppas att fler inser det negativa med kvotering på grund av kön och att det inte blir som i USA. Jag håller verkligen med om att arbeten som till exempel kräver en viss sorts fysisk styrka rent praktiskt bara kan innehas av de som klarar av testerna – oavsett kön. Förut fanns ju ibland dumma regler om att kvinnor inte fick ha vissa yrken. Men givetvis måste man uppfylla de krav som finns – oavsett om man är man eller kvinna. Det finns ju starka tjejer och klena män, så könet i sig är ju ganska ointressant.

      Vad kan jag säga? Jag tycker att mycket som gjort och sagts i feminismens namn av F! (och andra) direkt strider emot allt sunt och vettigt. Det är direkt pinsamt och gör att många, precis som du, tycker att feminism har mer gemensamt med mansförakt än jämlikhet. Min syn är att män och kvinnor i största möjliga utsträckning ska ha samma rättigheter och skyldigheter. I de fall där kvinnor särbehandlas negativt bara på grund av sitt kön ska fokus läggas på att korrigera det, och samma sak gäller inom områden där män särbehandlas negativt. Feminismen fokuserar tyvärr ibland mest på den ena biten, för att det historiskt har varit så att det finns många områden där kvinnor behöver hjälp att få sina rättigheter bevakade. Men idag finns det många områden där män särbehandlas på ett sätt som inte är ok. En sund feminism bör förstås intressera sig för dessa problem också. Annars kan det aldrig bli jämlikt.

      Sen vad man kallar denna strävan är för mig ointressant. Jag kallar det feminism.

  2. ejona skriver:

    Först och främst var detta en intressant analys av läget och jag tror att du har helt rätt i dina antaganden.

    För egen del är det däremot sorgligt att ”blandfestivaler” har så svårt att gå runt idag! Jag har en bred musiksmak och blir lätt uttråkad av nischade festivaler.

    • Jag tycker också att det är en bra deal med blandfestivaler, då kan man åka ett gäng även om man inte har riktigt samma musiksmak…och alla kan få se bra och spännande band. Har funkat på Arvika väldigt många år tycker jag, som besökare. Men de tänker tydligen annorlunda, eller så funkar det inte ekonomiskt (men det gjorde det ju inte i år heller…)

  3. Men det är ju precis det arvika menar, det finns helt enkelt inte så många synth artister/band kvar att boka? de som är boke”able” spelar ändå i sverige hela tiden? så varför whina, se till det goda med arvika istället!

    • Ehh..du läste nog inte min text särskilt noga och är uppenbarligen varken intresserad av eller kunnig om synthmusik. Det finns rätt många utländska festivaler som bara bokar synth/goth/EBM och kan ha en line up på betydligt fler band än alla de som var på Arvika i år (alla genrer), så det finns underlag nog. Det är att Arvikafestivalen inte är intresserade eller engagerade nog att boka dessa band som är problemet enligt mig. Och självklart får jag ”whina” så mycket jag vill om att en festival jag åkt på många år för att se bra band (enligt min musiksmak) inte längre bokar några bra band (i mitt tycke). Om du gillar de band som de bokar är det ju fint för dig, så varför ”whina” om mitt inlägg? :-)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s