Sit on my face and tell me that you love me

Kompis C tipsade för ett tag sen om Marianne Lindberg De Geers två kaninskulpturer i granit i Kungsan.Vilka jag helt missat. De står på en gräsplätt vid ett fik som heter Tehuset i delen längst bort mot strömmen.

Idag gick jag dit för att titta och fota, men tyvärr så har den ena kaninen ”misshandlats” och är på lagning. Folk hade nämligen trott att den stackarn trillat omkull och försökt resa den upp, varvid örat gick sönder. Dessutom var den kvarvarande kaninen idag upptagen med att bli antastad av barn, som inte förstår skillnaden mellan konst och övergrepp. Förresten finns det helt uppenbart vuxna som inte heller förstår det.

Jag ville rusa fram och säga ”så hemma sitter du grensle över din kanins skalle alltså, va va?” och ”Om det var en klätterleksak för barn så hade den varit gjord i röd plast, haft trappsteg och stått i en inhägnad med sandlåda och gunga.” Men tydligen var det bara jag som hade en så trist inställning till konstverket ifråga. En 500-kiloskanin i granit väcker tydligen en enorm lust till fysisk erövring hos denna grupp av (små) människor.

Men exakt hur ironiskt det är, och att det inte är ett barnvänligt (i nåt av begreppens betydelser) konstverk förstår man när man läser titeln på det ”Rabbit tales – a study in unhuman sexual expectations” och tar sig en titt på kompositionen igen.

Advertisements

En reaktion på ”Sit on my face and tell me that you love me

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s