Måndagsexemplar

Fredrik Strage har inte yttrat sig om nya Kent-plattan (vad jag har sett), så jag får nog tycka nåt helt utan vägledning. Eller ska man vara helt ärlig behöver jag inte tycka nåt om nåt. Egentligen. Men det gör jag ändå. Fröken Tyck, that’s (not) my name.

Jag måste säga att jag lite har väntat på den här plattan. Inte just ”En plats i solen”, för den kom lite överraskande snabbt efter ”Röd”. Men efter en Kent-platta som den här. En som Depeche ModesExciter”. En platta man helt enkelt inte blir så kär i.  Jag lyssnar och lyssnar. Det låter Kent. Det låter Jocke Berg.Det är som det ska. Men inte mer. Det är som en lite tröttare och sämre version av deras tröttaste låtar på tidigare plattor. Det är utan nerv, och inlevelse. Man gäspar lite i handen. Man lyssnar medan man gör nåt annat och hela skivan passerar utan att man tänker ”oj, den här låten var bra. Den vill jag höra igen”. Tro mig, jag har försökt…

Och omslaget är kanske ironiskt på nåt sätt, men det går mig förbi. Bookleten är provocerande ful med oläsligt typsnitt och helt i brist på formgivningsomtanke. Jag stör mig till och med på låttitlarna. De ofta kryptiska och internt mystiska titlarna har ersatts av nästan krystbanala floskler. Det är som att läsa baksidan på en Ulf Lundell-platta. Och det är ingen komplimang. Och att plocka in Lars Winnerbäck på en låt, hur tänkte man där? Och duetten ”Passagerare” med Rebecca Törnqvist (som jag i vanliga fall tycker är en mycket bra och begåvad sångerska) är direkt plågsam. Växelsången med frågan ”Hur menar du?” låter som ett tamt radhusgräl i en 70-talsförort där mamman står och röker Gula Blend under fläkten. Det är dessutom nåt Marie Fredriksson-vibb över hela melodin och sättet att sjunga. Och det är inte heller en komplimang. Jag blir illa till mods. What the fuck is this? tänker jag.

Men jag har svårt att tänka mig att särskilt många andra Kent-fans delar min kritiska åsikt. Och som jag tippade uteblir recensenternas välbehövliga frågetecken kring den här plattan. Man tassar försiktigt runt ikonerna och låtsas inte om att det är ljusår mellan de extatiska betygen för gruppens tidigare album och de nu pliktskyldigt framklämda 3:orna. Fast kvällstidningarna låtsas ännu mindre om dippen och slår nästan knut på sig själva för att försöka motivera sina feg-4:or. Det är pinsamt att läsa deras pinsamma krumbukter för att hitta förmildrande omständigheter – som att det ändå är duktigt av Kent att ge ut en platta så snart efter den förra, att det är mod att vara mer ”rakt på sak” i texterna och att det låter ”bekvämt och harmoniskt”. Expressen Anders Nunstedt räds inte att jämföra en av låtarna med verk av Gessle, och då anse att det är nåt positivt! (Så min Gyllene Tider-pik efter singelsläppet verkar inte helt malplacé). Aftonbladets Håkan Steen hyllar det ”direkta allvaret”, samtidigt som han snackar om ”febrande latinrytmer” och mjukt pockande intron som kan taktmixas med ZZ Top . Han avrundar med att det är ”ännu ett bländande stycke svensk rockmusik”.
Hahahaha…och jag som trodde att JAG hade en 40-årskris. Recensionerna får ännu lägre betyg än plattan. Det är så fegt och mesigt att jag tror att det inte bara är måndag i Kents universum…

GP:s Johan Lindqvist slår verkligen spiken i kistan när han motiverar varför Kent-plattan är värd en 4:a i betyg:

Kanske är En plats i solen Kents första riktigt vuxna skiva. Det är så här man låten på kontorstid, i den disciplinerat utskurna stunden av friheten mellan lämning och hämtning på dagis.

Jag skulle kunna ange samma anledning till varför plattan med de allra snällaste bedömningar ska få en medelmåttig medelsvensson-3:a. Det är en trött platta av ett trött band och trötta recensenter ger trötta slentrianbetyg för att de av oklar anledning verkar tycka att det är ännu ett bevis på storhet att så modigt våga ge ut en platta som är nästan lika medioker och banal som alster av vilka andra själlösa artister som helst. Sorry, att kalla det vuxet och moget gör mig uppriktigt ledsen för skribenternas skull. Det finns inget förmildrande med tråkighet, även om den är ärligt ment. Misär, ångest och undergång är ok, så länge det är bra gjort. En skildring av betonggrått måste liksom höja sig över det betonggråa, annars kan man lika gärna själv stirra på ett fult höghus. Det har alltid varit Kents styrka, att skildra det som är lite fult och jobbigt så att det blir lite svidande vemodigt. Att skildra nåt banalt på ett banalt sätt är en helt annan konst, eller brist på konst.

Jag har blivit lite för gammal för att se meningen med att låtsas gilla saker jag inte gillar, ens av lojalitet. Musik är att bli berörd. Den här plattan lämnar mig djupfryst ”som en iskall Michael Caine”. Minst.

Tror jag dammar av ”Isola” istället…

Advertisements

2 reaktioner på ”Måndagsexemplar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s