Fashionista – the old fashioned way

Jag tänkte att jag verkligen behövde nån lite mer ”somrig” outfit, även om det bär mig emot att böja mig för oväsentliga saker som årstidernas växlingar och modets påbud om färgskalor. Men jag fick syn på en svart klänning med vita små prickar och rosenmönster som jag slet till mig inne på Kapp-Ahl (denna högborg för trendkänsliga modeoffer). För de som känner mig är det förstås enkelt att förstå att det var helt out of character på så många sätt och en oövertänkt och desperat handling. Inte att handla på Kapp-Ahl alltså. Jag har inga såna skrupler. Hittar jag nåt som är svart tvekar jag inte att slå till (och för bokstavstolkande: nej, jag åker inte till flyktingförläggningar och slår färgade personer) oavsett vad affären heter. Men att jag både funderar kring begreppet ”somrigt” i kombination med kläder och ens överväger att köpa nåt med blommönster som inte är muffinsformar är ju tecken på att nåt är skumt.

Men exakt hur illa ute jag var förstod jag först när en gammal dam på 80+ kom stapplande emot mig med sin rollator och verkade söka ögonkontakt genom sina tjockbottnade glasögon. Denna närsynta sparv pekade med ett darrigt finger på mitt byte och frågade med spröd gumröst ”var hittade du den där fina klänningen?”.
Jag kunde bara meddela det sorgliga budskapet att jag höll i sista exemplaret. Hon såg mycket besviken ut, stapplade vidare och mumlade ”Då får vi hoppas att jag hittar nåt annat fint som passar då”. Jag hade inte hjärta att säga att den där inte hade passat på hennes magra lilla kropp i alla fall, även om jag låtit den hänga, om hon nu inte var ute efter att ha den som partytält. Och jag blev så perplex över hela händelsen att jag inte hade sinnesnärvaro att stiga ur kassakön och hänga tillbaks klänningen. Allt som nåns gammel-gammelfarmor tycker är finemang borde hållas långt ifrån min garderob. Jag är ju tuff och cool. Jag vet nu att det kommer att bli med denna klänning som med min impulsshoppade lilla sommarkeps som får mig att se ut som Emil i Lönneberga – det kommer att bli nåt som aldrig lämnar byrålådan. Eller som jag brukar säga när jag begått nåt annat oförlåtligt misstag – det verkade som en bra idé JUST DÅ.

För att kompensera för detta nederlag rafsade jag snabbt åt mig ett slags läderarmband med små döskalleberlocker på innan det var min tur att betala. Va, va vad sa du nu då gammelfarmor? Vill du ha det också?
Sorry, det var det sista de hade….

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s