Kärleken till kunskap

Har nu läst ut Helene HanffsBrev till en bokhandel” som jag nämnde i ett tidigare inlägg. Ännu bättre blev det av att upptäcka att bok nummer två ”Hertiginnan av Bloomsbury Street” var med i samma upplaga. Den hade jag inte läst förut. Den handlar om när den amerikanska författarinnan äntligen får tummen ur och åker till sitt älskade England lagom till utgivningen av den brittiska upplagan av  ”Brev till en bokhandel” släpps.  Det är verkligen en förtjusande berättelse. Jag använder nog i princip aldrig ordet ”förtjusande”, men just i samband med den här boken är det påkallat. Och helt nödvändigt. Även om allt utspelas från slutet på 1940-talet då brevväxlingen mellan Helene och den torre bokhandlaren Frank Doel börjar och fram till slutet på 60-talet då Helene åker till London, så känns det hela tidlöst.

Jag tror dock att man ska vara en viss sorts person för att uppskatta boken, för det ”händer” just inget. Och de flesta av de litterära referenserna går mig också förbi (även om jag förstås känner till Shakespeare, Dickens, Milton och John Donne). Jag tror att det som jag tycker mest om hos boken/böckerna är den där kärleken till litteratur, kultur, kunskap och historia. Och att det förenar två så olika personer som den excentriska och frispråkiga amerikanska författarinnan och den lite mer stiffe brittiske bokhandlaren. Jag kan nästan känna hur suget efter att uppslukas så av längtan efter kunskap växer för varje mening jag läser. Jag vill också läsa, lära, kunna, veta allt det där. Och mer därtill. Förmodligen om helt andra saker än brittisk litteratur och historia. Men ändå…

Det finns ett avsnitt i ”Hertiginnan av Bloomsbury Street” som jag verkligen gillar. Just för att det förmedlar den där hungern efter kunskap mer än nästan nåt annat jag läst. Helene vill göra en utflykt till Oxford för att se var hennes litterära ”mentorer” John Donne, John Henry Newman och Arthur Quiller-Couch (”Q”) studerat. Och hon förklarar sitt förhållande till Q.

”Q (Quiller-Couch) stod själv för hela min collegeutbildning. En dag när jag var sjutton år gick jag till biblioteket för att leta efter böcker om konsten att skriva och hittade fem böcker med föreläsningar som Q hade hållit för sina elever i Cambridge. ”Precis vad jag behöver” tänkte jag och gratulerade mig själv och skyndade hem med det första bandet och började läsa och kom till sidan 3 och stötte på problem: Q föreläste för unga män som studerat på Eton och Harrow. Därför antog han att hans elever – inräknat mig – hade läst ”Det förlorade paradiset” och skulle förstå hans analys av ”Åkallan av ljuset” i Bok 9. Så jag sa: ”Vänta bara” och gick tillbaka till biblioteket och lånade ”Det förlorade paradiset” och tog hem den och började läsa och kom till sidan 3 och stötte på ett problem igen.

Milton antog att jag hade läst den kristna versionen av Jesaja och Nya Testamentet och lärt mig allt om Lucifer och kriget i himlen, men eftersom jag var uppfostrad med judendomen hade jag inte det. Så jag sa: ”Vänta bara” och lånade en kristen Bibel och läste om Lucifer och så vidare och sedan återgick jag till Milton och läste ”Det förlorade paradiset” och så kunde jag äntligen gå tillbaka till Q, sidan 3.

På sidan 4 eller 5 upptäckte jag att poängen i meningen högst upp på sidan var på latin och att det långa citatet längst ned på sidan var på grekiska. Så jag annonserade i Saturday Review efter någon som kunde lära mig latin och grekiska och återgick till Q under tiden och upptäckte att han antog inte bara att jag kände till alla Shakespeares dramer och Boswell Johnson utan också Esras andra bok som inte står i Gamla Testamentet och inte i Nya Testamentet heller utan i Apokrypferna, vilket är några böcker som ingen nånsin hade kommit på att tala om för mig att de existerade. Så med det ena och det andra och i medeltal tre ”Vänta bara” i veckan så tog det mig elva år att komma igenom Q:s fem band med föreläsningar.”

Jag vet inte varför, men denna nördiga förklaring av autodidaktens sätt att ta sig an en värld av kunskap som hon inte haft tillgång till fyller mig med en oändlig människokärlek. Även om den bara omfattar Helen Hanff…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s