Saker jag inte snyter ur näsan

Jag tycker väldigt mycket saker, och är ofta tämligen säker på vad jag tycker. Jag tycker dessutom om att presentera för omvärlden hur jag kommit fram till det jag tycker. Min naturliga tanke är förstås att om jag bara förklarar tydligt vad jag menar och hur jag kommit fram till det kommer alla andra att förstå att den åsikten inte bara är vettig, utan också snabbt erkänna sig till den – oavsett tidigare ståndpunkt.

Nåja, ska jag vara helt ärlig så förstår jag att det inte fungerar så, men det är i grunden min inställning till varför jag redogör för min åsikt i olika frågor. Näst bäst är att folk som inte tycker som jag, och inte har nån plan på att ändra sin åsikt, ändå förstår vad jag menar och vad jag vägt in för faktorer, fakta och tankar när jag bestämde mig för att företräda den åsikt jag har. Jag tycker att det känns skitbra om nån får tänka till kring sitt eget ställningstagande eller sin egen åsikt och i sitt eget huvud väga sina argument och kanske (troligen) ändå kommer fram till att de står fast vid det de tycker. Men förhoppningsvis med sina argument lite klarare för sig själva och lite vässade eftersom de varit tvungna att formulera dem  – kanske i debatten, eller i alla fall inför sig själva.
Så är det i alla fall ofta för mig. Jag läser nåt och håller med, eller håller inte alls med. Och så sätter tankarna igång. Varför tycker jag att det där är rätt? Eller ännu oftare förstås – varför tycker jag att det är fel? Varför kan jag inte hålla med?

Men jag tycker alltid mer om människor som vågar tycka nåt, vågar formulera vad de menar och står för det – än människor som inte tycker just nåt alls om nåt. Eller inte vågar, eller vill, stå för vad de tycker. Jag respekterar att alla inte vill debattera och argumentera, eller inte vill göra det i alla forum, men jag har svårt att respektera att man säger att man inte tycker nåt och hellre framstår som likgiltig.

Bara för att jag är ganska snabb på att tycka till och ofta har starka åsikter betyder det inte:

1. att jag inte är beredd att ompröva dem
2. att jag inte tycker att andra får tycka nåt annat
3. att mina åsikter är snutna ur näsan på en halv minut.

Ofta kan det vara en lång process där jag diskuterat en sak med nån annan, läst artiklar eller böcker eller sett nåt TV-program eller vridit och vänt på olika argument i mitt eget huvud. Det är som en slags professor Baltazar-process där slutresultatet är en åsikt som jag införlivar i min inställning till (om)världen.  För mig är det viktigt att ha tänkt igenom vilken hållning jag har i olika frågor och hur jag skall agera, argumentera eller ta ställning till andra närliggande saker utifrån det.

Jag tror inte jag är särskilt annorlunda än de flesta andra på det planet. Jag tror bara att jag är mer medveten om hur den processen fungerar för mig och tycker också att det är bra, sunt och riktigt att ge uttryck för sin åsikt i forum där det kan passa – i en diskussion på en middag, i sin egen blogg, i anslutning till en nyhetshändelse.

Men gör inte misstaget att tro att starka åsikter är arrogans eller provokation. För mig är det en kompass, ett sätt att tala om vem jag är och vad jag tror på, och tycker är viktigt. Jag uppskattar som regel den egenskapen hos andra också. Modet att tycka nåt, modet att argumentera för det, modet att våga lyssna på vad andra tycker. Och kanske mest av allt, modet att modifiera sina egna åsikter när man får nya fakta, input från andra och får nya erfarenheter.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s