Jag tror fortfarande att bloggar har en funktion. Mitt sug efter att läsa bloggar har inte minskat i samma takt som andras behov av att skriva blogginlägg. 140 tecken på Twitter, en länk på G+ eller dagens lunch på Facebook ersätter inte en lång, reflekterande text, åsikter som beläggs med argument, ett resonemang i flera led eller småputtriga lite-av-varje-inlägg.  Det är ett komplement. Olika saker för olika funktioner, och situationer. Jag håller på bloggarna. Fortfarande. Det är där man oftast får färdigtänkta tankar, eller ofärdigtänkta tankar som får en att tänka vidare själv. Facebook och Twitter har sällan den funktionen. Inte för mig i alla fall. Det är för mycket oneliners och chattande för att riktigt gripa tag så där som en längre text kan göra.

Den här bloggen är inte heller död, bara lite trött och seg.
Orsakerna till att jag inte orkar blogga är en blandning av för lite tid, för lite ork och för lite lust. Och kanske framför allt att jag skriver ganska så många inlägg som  jag sen väljer att inte publicera. Det kanske är ett friskhetstecken att jag (ibland) tänker ett varv till innan jag trycker på ”publicera”? Jag vet inte. Det kan vara feghet också.  Jag inser ofta att dessa inlägg är mer av karaktären ”saker jag vill få ur mig”  än ”saker jag vill få ut till nån annan”. Det är skillnad. Förut tyckte jag inte det. Ibland tycker jag inte det nu heller. Det varierar. Det är så mycket tråkigare att vara självmedveten på det sättet. Kalkylera. Fundera på vem som läser, och vad de ska dra för slutsatser om mig och vem jag är utifrån det. Jag är många saker. På olika platser. Men det kanske inte är så enkelt att förstå.

Sen har jag börjat tänka mycket mer på vad nån (minns inte vem, förlåt) sa angående bloggandet. Det var nåt i stil med: ”Jag tänker mig alltid att den personen jag tycker minst om läser det jag skriver och utifrån det väljer jag vad jag vill dela med mig av”. Då blir det blankt för mig. Jag vill inte dela med mig ett skit av nåt till folk jag inte gillar. Fast jag tänker förstås som vanligt att varför skulle nån som jag inte gillar & som inte gillar mig (i nio fall av tio matchar de grupperna varann) ödsla sin tid på att läsa min blogg? Men vad vet jag, världen är full av sjuka människor. Uppenbarligen läser folk Kissies blogg för att störa sig (men nu ska ungjäveln operera näsan också….) och ser på ”Outsiders” för att förfasa sig över alla crazy människor (det där avsnittet om hon som tillverkar bebisdockor som vuxna människor sen låtsas är deras riktiga barn, såg ni det?). Sjuka människor. Men sjukast är jag. Hela den här bloggen heter ju ”fem minuter du aldrig får tillbaks”. Jag stjäl tid. Kallt och beräknande. Utan pardon. Varje gång nån läser här så försvinner en bit av deras liv, som de aldrig får igen. Tid som kunde ha lagts på nåt viktigt. Det är en fantastiskt subtil  hämnd mot människor som jag ogillar (ponerat att de skulle läsa här). Er andra kan jag bara be om ursäkt. Jag kompenserar er i livet efter detta. Jag bjuder på en omgång i baren over the rainbow.

Jag är verkligen bra på att sälja in mig själv. Världsklass nästan.

Kom ihåg, gul söm skiljer äkta från falsk. Som en Picasso från hötorgskonst.

Ja, jag tuggar fradga nu. Samlar lite saliv i munnen. Utifall att…
Min enda tröst är att mina är 20-håls, och de finns så vitt jag vet inte kopierade. Än. De med kort skaft heter ”Vonda” hos Martens. Mina höga heter ”Rhonda”. Det är alltså 16-håls
Bluuääärk. Blir faktiskt anti på riktigt. Kom på nåt eget liksom.

Skrattade högt när jag googlade på Duffy och såg att de har ett copyrightmärke i sin logga, samt att såna som säljer Duffy-skor på nätet använder ordet ”original” i säljtexten, som om det vore ett kvalitetsmärke. Ja, det här är en äkta kopia, så du bara vet.
Pinsamt, pinsamt, pinsamt!

Äh, de flesta människor kommer inte ens att fatta vilken skymf det här är mot heliga värden. De kommer bara att ”åhh, men de där kängorna kostar ju bara hälften så mycket”.
Ja, köp dem du, för du har tydligen hälften så låg IQ!

Puh, skönt att det var en viktig fråga, nånting verkligt VIKTIGT, som fick mig att komma ur min bloggkoma.

Förresten, vad gör man pandaost av? Ehhhr….Stop thinking, stop thinking!

Tänker att just idag orkar jag inte världskrig på två fronter. Det är säkert illojalt. Jag retirerar till min säng. Ägnar mig åt andra krig. Som jag inte heller kan vinna.

Eller, när jag tänker efter.
Kanske inte.
Mer skyldigt & okyskt tillbedjande.
Fast bara till just 2004 års version av bandet. Som de såg ut på sin ”Nine in numbers”-turné alltså.

Nåväl, ibland kanske man bara ska se vissa saker som ödets lilla vink om att det är dags att ta tag i saker.
När livet ger dig citroner – blanda en drink.
Vi har en hel hög med citroner här. Ett helt gäng drinkblandarattraljer. En batch med spritflaskor.
Så ikväll  blir det vänner över på nån typ av social sammankomst. Det ska bli trevligt. Tror vi max har haft en tillställning sen jag blev sjuk. Och då fick gästerna handla, vara med och laga mat och gå hem innan midnatt. Men det funkade ju det också.

Jag tror jag ska lägga min fortsatta energi på viktiga saker, dvs blogga, dricka drinkar och shoppa. När domedagen kommer har jag i alla fall nåt snyggt att sätta på mig och en gindrink i handen. Tyvärr kommer jag nog inte att ha min känga tryckt mot nån annans bakhuvud där jag sitter på nån liten tron. Men sånt är ju förbehållet människor som så att säga har nån ”under sig”. Jag är traditionell. Jag föredrar att ha nån över mig. Kanske Gud.

Plötsligt känner jag en våg av ömhet och sympati inför de människor som bara plötsligt en dag går in i sin egen slutna värld och slutar att ta emot intryck från andra. Skapar en parallell verklighet där ingen utanför har någon relevans. Vi brukar kalla såna människor galna. Jag funderar på om de kanske inte egentligen är de sanna överlevarna.

Jag vill minnas att jag & My Man en gång ordnade en kräftskiva i hans mammas sommarstuga tillsammans med ett gäng kompisar. Den slutade med nakenbad och ohämmade nattliga utlevelser (för vissa av deltagarna. Jag sov!). Är det därför jag aldrig blir bjuden på nån kräftskiva? För att jag runt 2003 en gång bangade näckbad & tälthångel? Vem har outat det för alla i min bekantskapskrets? Spridit ryktet om att jag är en slags kräftskivornas Doktor Mengele? En partydödare som bara är ute efter kräftor och sprit, och inget mer? Jag hade för fan bakat ett bröd som såg ut som en kräfta. Med russinögon och allt! Brödet gick förvisso inte att äta för det var torrt som fnöske och hårt som en tegelsten, men det är ändå tanken som räknas. Och jag hade fyllt en skottkärra med kall öl och trugade på alla snaps. Jag var en perfekt värdinna.

Varje år sitter jag där tårögd från början på augusti fram till jul och trycker min fuktiga lilla nos mot fönsterrutan och hoppas på att en brevbärare ska komma promenerande med ett kräftformat kuvert med en inbjudan till en kräftskiva. ”Kanske idag, kanske idag”, tänker jag.  ”Kanske, kanske är det min tur att få en inbjudan till ett sällskap där folk med konstiga hattar sitter och suger inälvorna ur insektsliknande sumpdjur som torterats ihjäl med kokhett vatten”. Men aldrig, aldrig händer det.
År efter år förflyter utan att någon enda räcker ut sin blodröda klo för att komma mig till mötes när det gäller min själsliga trängtan efter kräftkalas. Jag är i kräftskivornas Sibirien. Irrande i Mordors mörka, kräftlösa domedagsklyfta.

Så jävla deppigt.

Nu kom jag på att jag visst varit på en bjud-kräftskiva. För väldigt länge sen. Det är dock helt naturligt att jag förträngt detta då själva den omgivande historien inkluderar några prekära detaljer. Jag var nämligen på den kräftskivan med en kille som var på tillfälligt besök hos mig på min dåvarande bostadsort. Vi hade nån liten flirt på distans och han reste utan förvarning från sin stad för att liksom överraska mig och förgylla min tillvaro med sitt besök några dagar. Snacka om att jag blev överraskad! Det var lite så där spänt och obekvämt vill jag (helst inte) minnas och jag försökte desperat underhålla honom på diverse sätt (nu läser vi inte in nåt opassande i det där), men började misströsta lite efter ett par dagar.
Då dök den här kräftskivan plötsligt upp. Hemma hos brorsans kompis. Perfekt. För att uttrycka det milt blev vi under kvällens lopp lite lätt (över) förfriskade. Vi var förvisso i gott (dåligt) sällskap på den punkten, men i alla fall. Det var till exempel inte jag som sjöng hela vägen hem, och inte jag som ställde mig i duschen med kläderna på och rev ned duschdraperiet senare på natten. Det var min granne, aka hon som nu är min svägerska.

Det mest bestående minnet av den kvällen är ändå att vi (den här snubben & jag) av oklar anledning gick in på toa tillsammans (sånt man gör när man precis har träffat nån, och druckit snaps tillsammans i fem timmar) och att han 1) tyckte att det var ok att kissa när jag var i samma rum 2) satt ned och kissade.
Jag sa då helt ärligt att jag fram tills dess hade sett en viss potential i honom, men verkligen inte kunde tänka mig att vara ihop med nån som sitter ned när han kissar, ety jag tyckte att det var oerhört omanligt (det här var ganska länge sen så jag har något reviderat min uppfattning om manlighet sen dess, samt undviker i mesta möjliga mån att lägga mig i hur nån kissar. Företrädelsevis genom att vara på andra sidan toadörren när detta utförs). Han sa att han tyckte att det var tråkigt eftersom han precis tänkt tvärtom. Han hade fram tills dess inte sett nån större potential i vår relation, men att han just i det ögonblicket tänkte att vi kanske ändå skulle kunna bli ihop. Dels för att jag var vidsynt nog att acceptera att han var kissnödig (jag är en mycket liberal person på det området fortfarande. Jag tycker att alla får vara precis så kissnödiga de vill, när de vill) och dels för att han insåg att  jag var så otroligt mycket mer intressant som person när jag var full. Eller om det var när han var full. Jag minns inte riktigt. Jag var full. Konstigt nog fann jag inte detta uttalande det minsta oförskämt. Jag vet inte heller hur han hade tänkt sig att det skulle fungera att ha en relation byggd på dessa specifika premisser. Att jag skulle titta på varje gång han kissade och/eller att han/jag/vi skulle vara fulla hela tiden kanske? Men just då verkade vårt samtal fullt logiskt. Vi var glada att vi så tydligt hade rett ut vår relationspotential och ingen var det minsta förolämpad. Vi var bästa kompisar och allt var så himla trevligt & fint på alla sätt. den kvällen.

Han fann det dock oerhört oförskämt när jag kvällen efter gick på party medan han låg febersjuk (eller bakis som vi kallar det på svenska) i min lägenhet. Allvarligt talat, vi hade ju redan bestämt att vi inte skulle vara ihop, då är det väl helt uppenbart att man inte får förspilla nån tid? Dessutom fick han ju följa med på partyt om han ville. Men det ville han inte. Han ville kräkas. Det är ju lite av en downer för ett party kan jag tycka. Så jag lämnade honom med tv:n och en påse chips & traskade iväg.
På hemvägen från den där festen träffade på en kille iklädd fotsida kåpa. Ni vet hur det är, man börjar prata och vips så står man där och hånglar mot ringmuren. Ja, det här utspelades alltså 1361, under brandskattningen av Visby (eller medeltidsveckan som vi kallar det på svenska). Efter ett tag upptäckte jag dock att den här snubben hade glasögon och blev ganska sur. Inte för att jag har nåt emot glasögon i sak, men det är ju fusk. På medeltiden fanns inga glasögon. Killar, man kan liksom inte lita på dem. Han kanske var spetälsk eller nåt annat otäckt också. Det var ganska mörkt (på medeltiden) så det var lite svårt att se. Dessutom slog det mig sen att om han föreställde en munk hade han väl avlagt ett kyskhetslöfte av nåt slag. Inte ok att hångla med en kvinna från 1990-talet då kan jag tycka. Bara fejk och fusk alltihop. Han försökte hävda att han inte hade en aning om var hans tältdukskloster låg (som sagt, mycket mörkt in the Dark Ages) och att han var tvungen att få följa med mig hem. Jag förklarade vänligt men bestämt att i min 1:a ryms bara en karl åt gången och pekade ut närmsta vallgrav.
När jag kom hem väckte jag min gäst och berättade glatt om min spännande kväll. Han tyckte inte att det var det minsta roligt att lyssna på min målande beskrivning av min närkontakt med vadmal & medeltid. En del har ingen humor alls. Plus att jag tyckte att han var en lite dålig kompis. Kompisar delar väl sina upplevelser och ger varandra förtroenden om ditt & datt? Det är det jag alltid har sagt. Det går inte att vara kompis med killar. Så jag tänkte att vi kunde hångla istället. För sånt gör absolut inte kompisar. Men han sa att det tyckte han verkligen inte var en bra grej. Ångrade då lite att jag inte givit den där vadmalskillen husrum. Han var ju i alla fall rätt frigjord för att vara munk.
Mycket riktigt, snubben och jag blev inte kompisar efter det. Faktiskt ännu mindre efter att han träffat en tjej som hittat mitt telefonnummer hemma hos honom och ringde upp mig mitt i natten, skällde ut mig och hotade mig. Jag fattade inget alls eftersom jag inte hade haft nån kontakt med honom på ett halvår eller så, och inte hade en blekaste aning om vem hon var. Hon ursäktade sig sen med att hennes ex satt i fängelse (!) så att hon var lite misstänksam mot nya killar hon träffade. Jag sa att det enda man kunde anklaga honom för var möjligen att han var kriminellt tråkig, och att baserat på min korta bekantskap med dem båda kunde jag utan att blinka säga att hon verkade ha betydligt fler psykopattendeser än vad han hade så hon kunde nog vara lugn. Have fun! *klick*
(Några år senare skrev han ett brev till mig och bad om ursäkt för hennes beteende och berättade att allt gått åt helvete mellan dem för att hon var så svartsjuk. You don’t say…)

Nu i efterhand tänker jag att jag inte hanterade den där situationen så bra. Jag kanske var lite ond. Bara för att nån våldgästar en så behöver man ju inte vara en dålig värdinna.
Men inte var jag så ond att jag aldrig mer ska bli bjuden på kräftskiva tycker man! Så nu häver vi den här kräftförbannelsen en gång för alla. Bjud mig på kräftskiva. Jag kommer inte att ha några synpunkter på om ni sitter eller står när ni kissar, måste man nakenbada så gör jag det (skyll er själva), måste man tälthångla så lovar jag att vara den förste på tältpinnen och jag kommer inte att okynneshångla med en medeltidsmunk om ni dagen efter hellre vill att jag är den som håller er spyhink. Jag kommer inte heller att förolämpa era flickvänner om de vill ringa mig mitt i natten och skrika okvädningsord (jag kommer bara att säga ”Jag hör dig lite dåligt just nu” och fejka att jag åker genom en tunnel, och sen lägga på). Duger det?

Och dessutom, nu har ni det svart på vitt – jag ÄR roligare när jag är full. Eller när andra är det. Ska jag verkligen sitta här helt nykter hela augusti och inte vara rolig, med en kräfta i ena handen och en snaps i den andra, i just din närhet?
Det finns så många orättvisor i världen. Du kan stoppa en av dem. I en gryta med kokande vatten. Och sen ringa mig och bjuda över mig på kräftskiva.

***

Det här inlägget handlade egentligen om livet. Och döden. Det var en så kallad litterär metafor.
Nej, det här inlägget handlade om att jag fuskar när jag läser böcker. Jag gör inte som man ska göra. Jag är obstinat och bångstyrig. Jag gör fel. Jag är en rebell.

***

Jag tycker att om man väntar väldigt länge med att skriva ett nytt blogginlägg måste det vara riktigt bra. Vasst, genomtänkt, fullt av banbrytande tankar.
Det här är inte det inlägget.
Uppenbarligen.