Nästa gång jag fyller år vill jag ha Diary of Dreams i present.
All of them.
Ni vet när man var fjorton och ville stå längst fram på en konsert och hoppades få nudda vid en artist. Så man kunde skrika “ihhhhhh”. Så känner jag inför Diary of Dreams. Så där lite oskyldigt och kyskt tillbedjande.
Eller, när jag tänker efter.
Kanske inte.
Mer skyldigt & okyskt tillbedjande.
Fast bara till just 2004 års version av bandet. Som de såg ut på sin “Nine in numbers”-turné alltså.
